Joggblogg del 13

Länge sedan sist det blev en joggblogg. Hm, undrar varför. Nä, nu skojar jag, jag kan ju inte skriva att jag joggat när jag faktiskt inte gjort det.
Det blev en, säger en gång, under Australienresan. Bror min och jag tog en tur på stranden och det var tungt. Jag hade inget sprutt i benen alls, men så sög den fuktiga sanden, det blev ingen studs alls. Jag som ändå hade tappat tolv kilo (nu ytterligare ett par kilo) sedan i påskas, kände mig som en supertungviktare när jag inte kom någonstans.

När vi kom hem och jag kommit ur den värsta jetlagen, tog jag en tur på min vanliga runda. Tala om motstånd, jag fick kämpa varje meter.

---

Nu har jag träningsförbud sedan två veckor, först nästa vecka har jag tillstånd av läkaren att röra på mig lite mer effektivt än att bara promenera. 5/9 är det Tjejmil, jag undrar jag, hur det ska gå.
Sista startgrupp är för barnvagnsförare och stavgångare. Där vill jag inte vara, är rädd om mina hälsenor. I näst sista startgrupp får man gå och jogga om vartannat, det får nog bli där jag håller mig.

Jag har anmält mig till ett lokalt lopp ett par veckor senare, i motionsdelen om 5 km. Hoppas jag kan träna något inför det loppet åtminstone.

---

Läser omväxlande "Andningsgunga" av Herta Müller och "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami. Müllers bok är mycket bra, men jag orkar inte med att bara läsa den, i ett svep. Skildringen av livet i Gulag är glasklar och lättläst, men tung på en massa andra sätt.

Så Murakamis bok, som inspirerar även en lusig 50-årig kvinna med lätt övervikt (har 11-12 kilo kvar till mitt mål). Men när jag inte får springa, argh! Då suktar jag efter att springa varje dag, efter att klämma ett maraton varje år (hehe, är det någon som tror att jag någonsin gör det?).

Vill göra situps också, och armhävningar, och cykla och ro och ...

---

Inte för att jag vill eller kan jämföra mig med Sanna Kallur, men jag läser att man till slut förstått varför hon så lätt blir skadad, fr a i högerbenet. Hennes ben är olika långa, det skiljer en centimeter på dem!
Hm, det såg en sömmerska jag fick hjälp av för 20 år sedan, när jag behövde mitt livs första (och sista?) balklänning, att mina ben är olika långa. Sanna Kallur, du är inte ensam om att vara skev i kroppen.