Det trodde ni väl inte, att jag skulle ge mig ut igen. Men jag har ju både vårruset och tjejmilen att se fram mot, så jag får allt börja om.
Det är två och en halv månad sedan sist och jag hade inga som helst förväntningar att jag skulle fixa ens 500 meter i ett svep. Det gick.
Jag sprang inte med mina vanliga kliv och min vanliga hastighet, utan med små, små steg och då orkade jag mycket bättre.
"Vanliga kliv och vanliga hastighet", det låter som om jag skulle vara något slags sprinter. Det är jag inte, men jag brukar tycka att det blir roligare att springa om jag tar i lite. Med resultatet att jag normalt är slut efter en kilometer.
Jag valde min lilla runda, den som tar ca 25-30 minuter att gå, så jag uppskattar rundan till knappt 3 kilometer. Jag får passa på att springa där, innan snön kommer. Den går mest i dikeskanter längs med åkrar och ängar och ett stycke genom vår lilla John Bauer-liknande skog. Jag föredrar att springa den medsols, då har jag ett envist motlut första kilometern, sedan svänger rundan in i skogen och där har jag ett långt stycke där det går nerför rejält. Så avslutas rundan på en smal slingrande grusväg. Det är en kort men ganska brant uppförsbacke i byn, orkar jag springa uppför den, tycker jag att jag verkligen presterat något.
Till sist blir det en rush uppför vår uppfart, brantaste stycket på hela rundan.
Så ramlar jag ihop vid husknuten.
Puuuhhhh!
Visar inlägg med etikett löpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett löpning. Visa alla inlägg
söndag 17 oktober 2010
tisdag 24 augusti 2010
Joggblogg del 13
Länge sedan sist det blev en joggblogg. Hm, undrar varför. Nä, nu skojar jag, jag kan ju inte skriva att jag joggat när jag faktiskt inte gjort det.
Det blev en, säger en gång, under Australienresan. Bror min och jag tog en tur på stranden och det var tungt. Jag hade inget sprutt i benen alls, men så sög den fuktiga sanden, det blev ingen studs alls. Jag som ändå hade tappat tolv kilo (nu ytterligare ett par kilo) sedan i påskas, kände mig som en supertungviktare när jag inte kom någonstans.
När vi kom hem och jag kommit ur den värsta jetlagen, tog jag en tur på min vanliga runda. Tala om motstånd, jag fick kämpa varje meter.
---
Nu har jag träningsförbud sedan två veckor, först nästa vecka har jag tillstånd av läkaren att röra på mig lite mer effektivt än att bara promenera. 5/9 är det Tjejmil, jag undrar jag, hur det ska gå.
Sista startgrupp är för barnvagnsförare och stavgångare. Där vill jag inte vara, är rädd om mina hälsenor. I näst sista startgrupp får man gå och jogga om vartannat, det får nog bli där jag håller mig.
Jag har anmält mig till ett lokalt lopp ett par veckor senare, i motionsdelen om 5 km. Hoppas jag kan träna något inför det loppet åtminstone.
---
Läser omväxlande "Andningsgunga" av Herta Müller och "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami. Müllers bok är mycket bra, men jag orkar inte med att bara läsa den, i ett svep. Skildringen av livet i Gulag är glasklar och lättläst, men tung på en massa andra sätt.
Så Murakamis bok, som inspirerar även en lusig 50-årig kvinna med lätt övervikt (har 11-12 kilo kvar till mitt mål). Men när jag inte får springa, argh! Då suktar jag efter att springa varje dag, efter att klämma ett maraton varje år (hehe, är det någon som tror att jag någonsin gör det?).
Vill göra situps också, och armhävningar, och cykla och ro och ...
---
Inte för att jag vill eller kan jämföra mig med Sanna Kallur, men jag läser att man till slut förstått varför hon så lätt blir skadad, fr a i högerbenet. Hennes ben är olika långa, det skiljer en centimeter på dem!
Hm, det såg en sömmerska jag fick hjälp av för 20 år sedan, när jag behövde mitt livs första (och sista?) balklänning, att mina ben är olika långa. Sanna Kallur, du är inte ensam om att vara skev i kroppen.
Det blev en, säger en gång, under Australienresan. Bror min och jag tog en tur på stranden och det var tungt. Jag hade inget sprutt i benen alls, men så sög den fuktiga sanden, det blev ingen studs alls. Jag som ändå hade tappat tolv kilo (nu ytterligare ett par kilo) sedan i påskas, kände mig som en supertungviktare när jag inte kom någonstans.
När vi kom hem och jag kommit ur den värsta jetlagen, tog jag en tur på min vanliga runda. Tala om motstånd, jag fick kämpa varje meter.
---
Nu har jag träningsförbud sedan två veckor, först nästa vecka har jag tillstånd av läkaren att röra på mig lite mer effektivt än att bara promenera. 5/9 är det Tjejmil, jag undrar jag, hur det ska gå.
Sista startgrupp är för barnvagnsförare och stavgångare. Där vill jag inte vara, är rädd om mina hälsenor. I näst sista startgrupp får man gå och jogga om vartannat, det får nog bli där jag håller mig.
Jag har anmält mig till ett lokalt lopp ett par veckor senare, i motionsdelen om 5 km. Hoppas jag kan träna något inför det loppet åtminstone.
---
Läser omväxlande "Andningsgunga" av Herta Müller och "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami. Müllers bok är mycket bra, men jag orkar inte med att bara läsa den, i ett svep. Skildringen av livet i Gulag är glasklar och lättläst, men tung på en massa andra sätt.
Så Murakamis bok, som inspirerar även en lusig 50-årig kvinna med lätt övervikt (har 11-12 kilo kvar till mitt mål). Men när jag inte får springa, argh! Då suktar jag efter att springa varje dag, efter att klämma ett maraton varje år (hehe, är det någon som tror att jag någonsin gör det?).
Vill göra situps också, och armhävningar, och cykla och ro och ...
---
Inte för att jag vill eller kan jämföra mig med Sanna Kallur, men jag läser att man till slut förstått varför hon så lätt blir skadad, fr a i högerbenet. Hennes ben är olika långa, det skiljer en centimeter på dem!
Hm, det såg en sömmerska jag fick hjälp av för 20 år sedan, när jag behövde mitt livs första (och sista?) balklänning, att mina ben är olika långa. Sanna Kallur, du är inte ensam om att vara skev i kroppen.
onsdag 30 juni 2010
Joggblogg del 12 - och fästingångest
Drog på mig springkläder redan efter frukost, men här sitter jag fortfarande och har inte kommit iväg än. Skulle ju bara fakturera A, kolla en leverantörsfaktura gällande B, fakturera B, ta emot elektrikern, göra julilönerna (!), dra fram underlag för fakturering av C ...
Redan snart ett på dan och jag har inte fikat, ätit lunch eller nåt. Och om jag äter lunch nu, kommer jag inte orka springa förrän sent i eftermiddag - och då är det för varmt.
Lånade åttaåringens för små simglasögon igår och tog några längder frisim. Puh, det var länge sedan, hjärtat slog hårt. Noga räknat är det 35 år sedan, om inte mer ändå, som jag simmade "riktigt".
Har lite ågren över åttaåringen. Hon visade mig ett litet, litet märke i ena ögonvrån i morse. Där hade det suttit en "spindel" igår, men hon hade tagit bort den själv nästan genast. Mmm, visst måste det ha varit en fästing. Vi är alla vaccinerade mot TBE, men borreliafaran finns fortfarande. Nu är det stenkoll som gäller. Det får inte hända henne något.
Redan snart ett på dan och jag har inte fikat, ätit lunch eller nåt. Och om jag äter lunch nu, kommer jag inte orka springa förrän sent i eftermiddag - och då är det för varmt.
Lånade åttaåringens för små simglasögon igår och tog några längder frisim. Puh, det var länge sedan, hjärtat slog hårt. Noga räknat är det 35 år sedan, om inte mer ändå, som jag simmade "riktigt".
Har lite ågren över åttaåringen. Hon visade mig ett litet, litet märke i ena ögonvrån i morse. Där hade det suttit en "spindel" igår, men hon hade tagit bort den själv nästan genast. Mmm, visst måste det ha varit en fästing. Vi är alla vaccinerade mot TBE, men borreliafaran finns fortfarande. Nu är det stenkoll som gäller. Det får inte hända henne något.
tisdag 22 juni 2010
Joggblogg del 11
Jag frågade åttaåringen om hon ville cykla till fritids.
- Nja, jag vill helst åka bil, jag är så trött, sa hon.
- Men om du cyklar, kan jag springa fram och tillbaka till skolan.
- Okej, då cyklar jag.
Sagt och gjort, jag drog på mig träningskläder och jogginskor, åttaåringen klädde på sig jeans och t-shirt (dagen till ära en ren!). Så drog vi iväg.
Det var för tidigt efter frukosten, upptäckte jag snart. Puh, vad tungt. Och med åttaåringens ryggsäck på ryggen dessutom (hon har ingen pakethållare på sin cykel). Men det gick!
Kanske gör jag om det.
På torsdag.
- Nja, jag vill helst åka bil, jag är så trött, sa hon.
- Men om du cyklar, kan jag springa fram och tillbaka till skolan.
- Okej, då cyklar jag.
Sagt och gjort, jag drog på mig träningskläder och jogginskor, åttaåringen klädde på sig jeans och t-shirt (dagen till ära en ren!). Så drog vi iväg.
Det var för tidigt efter frukosten, upptäckte jag snart. Puh, vad tungt. Och med åttaåringens ryggsäck på ryggen dessutom (hon har ingen pakethållare på sin cykel). Men det gick!
Kanske gör jag om det.
På torsdag.
torsdag 3 juni 2010
Joggblogg del 9
På plats för vårens stora begivenhet, Vårruset! Tusentals kvinnor i alla åldrar, former och storlekar möttes för att tävla, springa, jogga, lunka eller strosa fem kilometer.
Jag träffade mitt gäng, vad roligt att få träffa dem igen! Två av vårrusarna har jag inte sett sedan förra vårruset, de tre andra har jag förmånen att få träffa lite oftare.
Som grädde på moset träffade jag på en bekant hemifrån.
Det pirrade i benen, vi ville alla ge oss iväg. Så gick starten för grupp 4 (jogga). Jag tappade kontakten med tre av de andra, B, C, M, men hittade en bra medjoggare jag kunde hänga på. Det visade sig att hon och jag höll samma takt och hade samma steglängd, så det var lätt.
Men efter en kilometer fick jag håll, så då tog jag det lugnare och började gå.
Så sprang jag lite till, gick, sprang, gick, drack vatten, sprang, gick ...
När det var en kilometer kvar, kom en i gänget, C, i kapp mig. ?!? Jag trodde hon var långt före mig och blev väldigt förvånad. Hon sprang vidare. Jag gick en liten bit till. Så närmade jag mig avslutningen och då tyckte jag att jag minsann skulle springa hela vägen in i mål.
Vad lätt det gick! Jag orkade t o m spurta lite.
Precis över mållinjen såg jag C igen. Vi kom i mål samtidigt. Hon sprang mer än jag, men jag sprang lite fortare, så vi fick samma tid till slut, ca 35 minuter. Det var vi båda nöjda med.
Vi gick tillsammans bort till E, som troget hade suttit och vaktat våra jackor. Efter en liten stund kom B och M och efter ytterligare några minuter kom A.
Det var inte helt fel med lite picknick på gräset efteråt.
Femte september är det dags för Tjejmilen. Vi ses där, hörrni!
Jag träffade mitt gäng, vad roligt att få träffa dem igen! Två av vårrusarna har jag inte sett sedan förra vårruset, de tre andra har jag förmånen att få träffa lite oftare.
Som grädde på moset träffade jag på en bekant hemifrån.
Det pirrade i benen, vi ville alla ge oss iväg. Så gick starten för grupp 4 (jogga). Jag tappade kontakten med tre av de andra, B, C, M, men hittade en bra medjoggare jag kunde hänga på. Det visade sig att hon och jag höll samma takt och hade samma steglängd, så det var lätt.
Men efter en kilometer fick jag håll, så då tog jag det lugnare och började gå.
Så sprang jag lite till, gick, sprang, gick, drack vatten, sprang, gick ...
När det var en kilometer kvar, kom en i gänget, C, i kapp mig. ?!? Jag trodde hon var långt före mig och blev väldigt förvånad. Hon sprang vidare. Jag gick en liten bit till. Så närmade jag mig avslutningen och då tyckte jag att jag minsann skulle springa hela vägen in i mål.
Vad lätt det gick! Jag orkade t o m spurta lite.
Precis över mållinjen såg jag C igen. Vi kom i mål samtidigt. Hon sprang mer än jag, men jag sprang lite fortare, så vi fick samma tid till slut, ca 35 minuter. Det var vi båda nöjda med.
Vi gick tillsammans bort till E, som troget hade suttit och vaktat våra jackor. Efter en liten stund kom B och M och efter ytterligare några minuter kom A.
Det var inte helt fel med lite picknick på gräset efteråt.
Femte september är det dags för Tjejmilen. Vi ses där, hörrni!
onsdag 2 juni 2010
Joggblogg del 8
I kväll gäller det! Ska jag springa eller gå i Vårruset? Jag vill springa, men jag hostar faktiskt en del.
Jag får känna efter och bestämma mig på plats. Näst sista eller sista startgrupp?
Rapport kommer.
Jag får känna efter och bestämma mig på plats. Näst sista eller sista startgrupp?
Rapport kommer.
måndag 31 maj 2010
Joggblogg del 7
Fast jag var tung och seg i kroppen i går morse (hm, undrar vad vi har i vårt brunnsvatten egentligen) gav jag mig ut med löparskorna på. Jag tänkte att jag åtminstone orkar springa liiiiite. Jag tog små små steg nerför ekbacken, fortsatte ut på stigen, fram till det leriga och faktiskt ganska branta motlutet och sprang lite till! Det där motlutet har jag inte orkat med förut. Milde tid, nu pinnade jag på uppför hela!
Den lilla framgången gav mig massor med energi, så jag fortsatte och fortsatte och fortsatte. När jag kom fram till skogen behövde jag sträcka ut vadmusklerna lite, men så fort jag var mjuk igen, sprang jag igen. Genom hela skogspartiet, fram till vägen, nerför den en bit. Stanna, pusta en smula. Gå tillbaka några meter (okej då, det blev nog hundra meter) och så lite fart igen. Fram till byn, förbi den lokala grönsaksodlaren, uppför deras backe och så gå lite. Runt en sommarstuga och så på löpningen igen. Över åkrarna, nästan ända fram till lille farbrorns torp, gå den lilla stigen (många hundar rastas där, förutom att slånbärsbuskarna kan vara stygga om man trampar lite snett, man vill ta det lugnt där). Så uppför vår uppfart.
Jag har aldrig någonsin sprungit så bra. Aldrig!
Situps, armhävningar, ordentlig stretch på gräsmattan efteråt. Så kom maken som en räddande ängel med både kaffe och iskall tranbärsjuice till mig.
Det bådar gott inför Vårruset på onsdag. Bara jag inte blir plaskförkyld innan, det river lite i halsen och surrar i skallen. Jag håller tummarna.
Den lilla framgången gav mig massor med energi, så jag fortsatte och fortsatte och fortsatte. När jag kom fram till skogen behövde jag sträcka ut vadmusklerna lite, men så fort jag var mjuk igen, sprang jag igen. Genom hela skogspartiet, fram till vägen, nerför den en bit. Stanna, pusta en smula. Gå tillbaka några meter (okej då, det blev nog hundra meter) och så lite fart igen. Fram till byn, förbi den lokala grönsaksodlaren, uppför deras backe och så gå lite. Runt en sommarstuga och så på löpningen igen. Över åkrarna, nästan ända fram till lille farbrorns torp, gå den lilla stigen (många hundar rastas där, förutom att slånbärsbuskarna kan vara stygga om man trampar lite snett, man vill ta det lugnt där). Så uppför vår uppfart.
Jag har aldrig någonsin sprungit så bra. Aldrig!
Situps, armhävningar, ordentlig stretch på gräsmattan efteråt. Så kom maken som en räddande ängel med både kaffe och iskall tranbärsjuice till mig.
Det bådar gott inför Vårruset på onsdag. Bara jag inte blir plaskförkyld innan, det river lite i halsen och surrar i skallen. Jag håller tummarna.
söndag 23 maj 2010
Joggblogg del 6
Tog en tur igår morse, det gick tungt. Benen var som bly, ingenting fungerade. Jag gick nästan hela rundan, åtminstone fick jag ett antal steg på stegräknaren. I stället simmade jag 250 m innan det var dags att köra tolvåringen och hennes gymnastkompisar till träningen.
Idag sprang vi tillsammans för första gången, jag och tolvåringen. Hon drog på sig fjolårets löparskor i brist på bättre. De var lite korta, sa hon, men hon kutade på åndå. Jösses, vad duktig hon är! Jag hade fullt sjå att hänga med henne, det var en nyttig insikt för mig.
En gång var det hon som föreslog ett lugnare intervall "vi springer fram till elstolpen, va?". Jag var nöjd med det förslaget.
Så upp genom skogen, där man är tvungna att springa, ananrs blir man helt uppäten av myggorna.
Avslutningsrusningen på uppfarten vanns av tolvåringen, jag hade inte en chans.
Men roligt var det! Hon ska skaffa nya löparskor och så packar hon och jag ner träningsgrejer när vi far iväg på semester.
Se där, ännu ett skoj sätt att umgås. :-)
Idag sprang vi tillsammans för första gången, jag och tolvåringen. Hon drog på sig fjolårets löparskor i brist på bättre. De var lite korta, sa hon, men hon kutade på åndå. Jösses, vad duktig hon är! Jag hade fullt sjå att hänga med henne, det var en nyttig insikt för mig.
En gång var det hon som föreslog ett lugnare intervall "vi springer fram till elstolpen, va?". Jag var nöjd med det förslaget.
Så upp genom skogen, där man är tvungna att springa, ananrs blir man helt uppäten av myggorna.
Avslutningsrusningen på uppfarten vanns av tolvåringen, jag hade inte en chans.
Men roligt var det! Hon ska skaffa nya löparskor och så packar hon och jag ner träningsgrejer när vi far iväg på semester.
Se där, ännu ett skoj sätt att umgås. :-)
tisdag 18 maj 2010
Joggblogg del 5
Nej, det blev ingen träning alls i förra joggbloggen, tiden försvann för mig. Den gör ofta det. Undrar varför? Kan det möjligen bero på att jag gärna skjuter upp allt jag kan göra i morgon till övermorgon, när det nästan är försent?
Men jag har ränt på ett par gånger under helgen ändå. I söndags hade jag med mig hundskrället, som hade blivit bättre i sin stackars mage. Men han var fortfarande trött och jag fick ta det lugnt med honom. Dessutom ville jag koppla honom lite tidigare än jag brukar, (lite får han springa fritt, vad skulle det annars vara för ett liv för honom?), han ville hellre stanna och nosa och kissmarkera på varje grässtrå.
Själv var jag trött efter för lite sömn under natten. Jag vaknade kallsvettig flera timmar för tidigt, jag drömde att tolvåringen inte skulle hinna få sitt nya pass i tid och därmed skulle vi inte hinna få visum till sommarens resa och därmed skulle vi inte kunna resa alls. Och biljetterna är betalda och inte återlämningsbara ... de kostar en halv förmögenhet, eftersom vi reser reguljärt till en stad, hem från en annan och så är det femtielva inrikesresor under tiden.
Så det gick inget vidare med min löpning i söndags. Huvudet och hjärtat säger mig dock att jag kommer springa igen i morgon eller möjligen på torsdag. Igår cyklade jag i stället, då kör jag inte "intervallträning", då ligger jag stadigt på 75% av min maxpuls. Min intervallträning när jag springer går ut på att jag springer 500 m, går 200 m, springer igen 500 m, går 100 m, springer 300 m (då börjar jag bli lite seg), går 500 m osv osv. Jag vill alltid avsluta med en rusning uppför vår uppfart. Den rusningen kan en snigel hålla.
Men jag har ränt på ett par gånger under helgen ändå. I söndags hade jag med mig hundskrället, som hade blivit bättre i sin stackars mage. Men han var fortfarande trött och jag fick ta det lugnt med honom. Dessutom ville jag koppla honom lite tidigare än jag brukar, (lite får han springa fritt, vad skulle det annars vara för ett liv för honom?), han ville hellre stanna och nosa och kissmarkera på varje grässtrå.
Själv var jag trött efter för lite sömn under natten. Jag vaknade kallsvettig flera timmar för tidigt, jag drömde att tolvåringen inte skulle hinna få sitt nya pass i tid och därmed skulle vi inte hinna få visum till sommarens resa och därmed skulle vi inte kunna resa alls. Och biljetterna är betalda och inte återlämningsbara ... de kostar en halv förmögenhet, eftersom vi reser reguljärt till en stad, hem från en annan och så är det femtielva inrikesresor under tiden.
Så det gick inget vidare med min löpning i söndags. Huvudet och hjärtat säger mig dock att jag kommer springa igen i morgon eller möjligen på torsdag. Igår cyklade jag i stället, då kör jag inte "intervallträning", då ligger jag stadigt på 75% av min maxpuls. Min intervallträning när jag springer går ut på att jag springer 500 m, går 200 m, springer igen 500 m, går 100 m, springer 300 m (då börjar jag bli lite seg), går 500 m osv osv. Jag vill alltid avsluta med en rusning uppför vår uppfart. Den rusningen kan en snigel hålla.
onsdag 12 maj 2010
Joggblogg, del 4
Har ont i ena knät (det är ömt i menisken), funderar på om jag ska springa idag eller inte. Längtar, men det är kanske inte så vettigt. Eller, jag vet. Jag kan springa liiiiite och så gå meeeeeer och avsluta på träningscykeln.
Jag behöver min endorfinkick.
Jag behöver min endorfinkick.
söndag 9 maj 2010
Joggblogg del 3
Inte för att jag har joggat mer än sex gånger, kanske sju, sedan jag bestämde mig för att principer är till för att bytas ut då och då, men nu börjar jag faktiskt tänka på mig själv som en löpare. Just det, löpare, ungefär som Anders Gärderud eller Malin Ewerlöf. Nu orkar jag förstås inte löpa längre än X hundra meter åt gången, men i alla fall.
Jag är inte en lufsare. Jag är inte en joggare. Jag är en löpare!
Jag är inte en lufsare. Jag är inte en joggare. Jag är en löpare!
måndag 26 april 2010
Joggblogg, del 1
Den har funnits där ett tag nu, tanken att jag ska ta tag i springandet. Jag köpte löparskor redan i februari, men så fortsatte vintern, och fortsatte och fortsatte, och skorna hamnade längst ner under skohyllan i hallen. Inte gick det att försöka springa här, med en halvmeter snö överallt. Och på de hästupptrampade stigarna ville jag inte springa, hästarna är många här och de lämnar högar efter sig. Skulle jag bli en rosodlare av format, har jag nära till gödseln, om man så säger.
Jag vill inte gärna springa på landsvägen heller, den är så smal, så som fotgängare måste man ner i diket när det kommer en bil. Kommer man körande och möter bussen, får man hoppas att det finns en avtagsväg nära, så man kan köra in på den. Annars kan man bli tvungen att backa, bussen väjer inte. Tur bussen bara går varannan timme.
Några gånger under vårvintern, när lite av snön hade försvunnit, testade jag att springa lite försiktigt i skogen. Men med termobyxor och gummistövlar gick det väl inte så där väldigt bra, egentligen. Det blev allt lite skumpigt.
Så i fredags skedde det! Då var det dags för premiär. Jag klädde om, satte på mig de nya löparskorna tog med mig kopplet. för det var klart att hunden skulle rastas samtidigt och gick nerför ekbacken.
När jag såg hur lerig häststigen var, bestämde jag mig snabbt för att passa på att ta första löpsträckan på åkern. Snart plöjs den åkern upp och då kan jag inte springa där heller, men kanske är stigen inte så lerig då.
Åh, vilken känsla! Jag sprang! Hela vägen, ända fram till det där branta lilla motlutet. Jag saktade ner och gick en bit. Men snart var jag igång igen. Hunden tittade överraskat på mig, "va, matte larvar inte efter mig, hon håller jämna steg ...?!"
Upp i skogen, puh, här kunde jag stanna lite och stretcha vaderna. Och pusta. Jag gick åt "fel" håll en bit. Så vände jag och sprang igen, genom den lilla skogen. Milde tid, vad bra det kändes! Och vilken superpower att känna att jag, rultan som inte sprungit av princip på tjugo år, eller mer, faktiskt klarade av det!
Hunden började masa sig efter lite, han måste ju nosa och kissa några droppar på varje buske. Nere vid byvägen kopplade jag honom, där är det lite svårare att hålla koll på honom. Så var det dags för ännu en springsträcka, ner mot byns egna badplats. Jag stannade på halva vägen, nu började det kännas att jag tagit i mer än jag brukar. Jag tog en längre gångsträcka, upp till byn och genom den. Vill ju inte skrämma slag på grannens tupp med flåsandet.
Så ut på stigen mellan ett par åkrar, där tog jag turens sista springsträcka. Eller springsträcka, egentligen var det väl mer av lufssträcka. Hunden började sacka efter lite, han var trött. Tänk er det, en bromskloss på 70 kilo, inte undra på att det gick trögt ;-)
Så uppför vår uppfart, brant som bara den, där hade jag tänkt ta en liten rusning, men då kom en av snickarna och jag blev så generad, så jag gick. Jag rusade lite bakom huset i stället.
In i huset och av med skorna. Jag kände mig så HÖG av endorfiner, det spratt i mig och jag var inte riktigt färdigtränad, kände jag. Jag satte mig på träningscykeln och cyklade 45 minuter. Därefter lite styrketräning för överkroppen och så situps och stretch som avslutning. WOW. Det blippade och plingade i kroppen på mig, som om jag hade Pommac i stället för blod i ådrorna.
Skönt.
Igår var det dags igen för samma runda. Men nu gick det trögare, det var mycket tyngre, nu hade jag trots allt lite andra förväntningar på mig själv. Fånigt, jag vet ju att det tar några veckor innan jag verkligen känner av en förändring. Men även denna gång cyklade jag, men jag hoppade över styrketräningen och situpsen. Jag var för trött i kroppen.
Planen är att ta nästa runda i morgon, eller på torsdag. Onsdag går inte, då ska jag göra nytt blodtryckstest. Då är det dags igen för "dygnsfisandet", pling, pling, brrrrrrrrrrr ..., fiiiiiiiiiiiis.
Jag vill inte gärna springa på landsvägen heller, den är så smal, så som fotgängare måste man ner i diket när det kommer en bil. Kommer man körande och möter bussen, får man hoppas att det finns en avtagsväg nära, så man kan köra in på den. Annars kan man bli tvungen att backa, bussen väjer inte. Tur bussen bara går varannan timme.
Några gånger under vårvintern, när lite av snön hade försvunnit, testade jag att springa lite försiktigt i skogen. Men med termobyxor och gummistövlar gick det väl inte så där väldigt bra, egentligen. Det blev allt lite skumpigt.
Så i fredags skedde det! Då var det dags för premiär. Jag klädde om, satte på mig de nya löparskorna tog med mig kopplet. för det var klart att hunden skulle rastas samtidigt och gick nerför ekbacken.
När jag såg hur lerig häststigen var, bestämde jag mig snabbt för att passa på att ta första löpsträckan på åkern. Snart plöjs den åkern upp och då kan jag inte springa där heller, men kanske är stigen inte så lerig då.
Åh, vilken känsla! Jag sprang! Hela vägen, ända fram till det där branta lilla motlutet. Jag saktade ner och gick en bit. Men snart var jag igång igen. Hunden tittade överraskat på mig, "va, matte larvar inte efter mig, hon håller jämna steg ...?!"
Upp i skogen, puh, här kunde jag stanna lite och stretcha vaderna. Och pusta. Jag gick åt "fel" håll en bit. Så vände jag och sprang igen, genom den lilla skogen. Milde tid, vad bra det kändes! Och vilken superpower att känna att jag, rultan som inte sprungit av princip på tjugo år, eller mer, faktiskt klarade av det!
Hunden började masa sig efter lite, han måste ju nosa och kissa några droppar på varje buske. Nere vid byvägen kopplade jag honom, där är det lite svårare att hålla koll på honom. Så var det dags för ännu en springsträcka, ner mot byns egna badplats. Jag stannade på halva vägen, nu började det kännas att jag tagit i mer än jag brukar. Jag tog en längre gångsträcka, upp till byn och genom den. Vill ju inte skrämma slag på grannens tupp med flåsandet.
Så ut på stigen mellan ett par åkrar, där tog jag turens sista springsträcka. Eller springsträcka, egentligen var det väl mer av lufssträcka. Hunden började sacka efter lite, han var trött. Tänk er det, en bromskloss på 70 kilo, inte undra på att det gick trögt ;-)
Så uppför vår uppfart, brant som bara den, där hade jag tänkt ta en liten rusning, men då kom en av snickarna och jag blev så generad, så jag gick. Jag rusade lite bakom huset i stället.
In i huset och av med skorna. Jag kände mig så HÖG av endorfiner, det spratt i mig och jag var inte riktigt färdigtränad, kände jag. Jag satte mig på träningscykeln och cyklade 45 minuter. Därefter lite styrketräning för överkroppen och så situps och stretch som avslutning. WOW. Det blippade och plingade i kroppen på mig, som om jag hade Pommac i stället för blod i ådrorna.
Skönt.
Igår var det dags igen för samma runda. Men nu gick det trögare, det var mycket tyngre, nu hade jag trots allt lite andra förväntningar på mig själv. Fånigt, jag vet ju att det tar några veckor innan jag verkligen känner av en förändring. Men även denna gång cyklade jag, men jag hoppade över styrketräningen och situpsen. Jag var för trött i kroppen.
Planen är att ta nästa runda i morgon, eller på torsdag. Onsdag går inte, då ska jag göra nytt blodtryckstest. Då är det dags igen för "dygnsfisandet", pling, pling, brrrrrrrrrrr ..., fiiiiiiiiiiiis.
torsdag 1 april 2010
Jodå, det går!
Igår gjorde jag något jag funderat på ett tag, och mentalt börjat förbereda mig på. Fast liiiite för spontant kanske det ändå var.
Jag gick ut med hunden, iklädd fleecejacka, regnställ och gummistövlar. Här är så geggigt även på vägarna, så för att slippa byta jeans hela tiden, får man allt ha någon typ av överdragsbyxor på sig. Annars stänker smörjan högt upp på låren.
På stigen mellan åkrarna var det helt översvämmat. Jag gick med korta försiktiga steg för att inte fara omkull i den iskalla vattenströmmen. Så kom jag uppför en liten slänt och där var det ju torrare, men det var mycket snö kvar, och lite is.
In i skogen. Hoppsan, där den lilla skogsvägen, under snöfri tid som hämtad ur en illustration av John Bauer, för bara någon vecka sedan gick att gå på, där var det nu iskana. In mellan tallar och granar för att hålla balansen.
Men så kom jag fram till byvägen. Ingen is, ingen snö, bara lite hårdare gegga. Ingen i närheten. Jag passade på. Jag tog ut på stegen, jag gick snabbare och snabbare och så ... sprang jag!
Jag sprang ett par hundra meter, vände för att få lite mer tid på mig innan jag skulle komma in i själva byn, för vad ska grannarna säga när de ser en rultig tant skumpa fram iklädd storstövlar och regnställ?
Jag sprang tillbaka den lilla biten. Då såg jag en bit bort en annan hundluftare komma nerifrån sjön. Nja, jag vill ju som sagt inte bjuda på mig själv så mycket. Jag stannade. Jag var inte ens andfådd! Vinterns alla halvtimmar och trekvartar på cykeln och i crosstrainern har inte varit bortkastade.
Endorfinerna hoppade i mig, åh, vad härligt! Det här vill jag göra om!
Jag gick med glada steg genom byn, det hördes hammarslag från växthusen, någons tupp gol, annars var det tyst. Jag rundade sommarstugan som ser lite malplacerad ut och in på traktorvägen mellan en grannes åker och en annan grannes åker. Jag kikade mig omkring för att se om den andra hundluftaren fanns i synhåll. Långt bort såg jag henne/honom.
Jag tog chansen igen och sprang. Nu var det lite trögare, traktorvägen var lite mjukare och blötare, så stövlarna sögs fast lite i leran.
Med tanke på att jag inte joggat av princip på kanske femton-tjugo år, tyckte jag att jag ändå gjort succé. Jag hade vågat!
Och fler gånger ska det bli. Jag köpte ju joggingskor redan för en dryg månad sedan.
---
På kvällen satte jag mig på träningscykeln för en lugn halvtimme. Jag vill inte kalla det för träning, mer som ett slags uppmjukning - och några stackars kalorier brände jag nog ändå.
Allt gott!
Jag gick ut med hunden, iklädd fleecejacka, regnställ och gummistövlar. Här är så geggigt även på vägarna, så för att slippa byta jeans hela tiden, får man allt ha någon typ av överdragsbyxor på sig. Annars stänker smörjan högt upp på låren.
På stigen mellan åkrarna var det helt översvämmat. Jag gick med korta försiktiga steg för att inte fara omkull i den iskalla vattenströmmen. Så kom jag uppför en liten slänt och där var det ju torrare, men det var mycket snö kvar, och lite is.
In i skogen. Hoppsan, där den lilla skogsvägen, under snöfri tid som hämtad ur en illustration av John Bauer, för bara någon vecka sedan gick att gå på, där var det nu iskana. In mellan tallar och granar för att hålla balansen.
Men så kom jag fram till byvägen. Ingen is, ingen snö, bara lite hårdare gegga. Ingen i närheten. Jag passade på. Jag tog ut på stegen, jag gick snabbare och snabbare och så ... sprang jag!
Jag sprang ett par hundra meter, vände för att få lite mer tid på mig innan jag skulle komma in i själva byn, för vad ska grannarna säga när de ser en rultig tant skumpa fram iklädd storstövlar och regnställ?
Jag sprang tillbaka den lilla biten. Då såg jag en bit bort en annan hundluftare komma nerifrån sjön. Nja, jag vill ju som sagt inte bjuda på mig själv så mycket. Jag stannade. Jag var inte ens andfådd! Vinterns alla halvtimmar och trekvartar på cykeln och i crosstrainern har inte varit bortkastade.
Endorfinerna hoppade i mig, åh, vad härligt! Det här vill jag göra om!
Jag gick med glada steg genom byn, det hördes hammarslag från växthusen, någons tupp gol, annars var det tyst. Jag rundade sommarstugan som ser lite malplacerad ut och in på traktorvägen mellan en grannes åker och en annan grannes åker. Jag kikade mig omkring för att se om den andra hundluftaren fanns i synhåll. Långt bort såg jag henne/honom.
Jag tog chansen igen och sprang. Nu var det lite trögare, traktorvägen var lite mjukare och blötare, så stövlarna sögs fast lite i leran.
Med tanke på att jag inte joggat av princip på kanske femton-tjugo år, tyckte jag att jag ändå gjort succé. Jag hade vågat!
Och fler gånger ska det bli. Jag köpte ju joggingskor redan för en dryg månad sedan.
---
På kvällen satte jag mig på träningscykeln för en lugn halvtimme. Jag vill inte kalla det för träning, mer som ett slags uppmjukning - och några stackars kalorier brände jag nog ändå.
Allt gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)