Det var ett tag sedan jag senast skrev om sport, ser jag, så då gör jag det nu. Fjortonåringen tävlar i truppgymnastik på en ort 60 mil härifrån.
Tioåringen tävlar på KM i truppgymnastik på söndag, det tar hela dagen, fast resan dit är inte lång. (Nu tränar hon basket och jag sitter på min hårda bänk i omklädningsrummet som alla fredagar.)
Jag har lite träningsvärk i benen efter ett muskelpass.
Så, det var rapport från den lokala Sportspegeln.
Visar inlägg med etikett tävling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tävling. Visa alla inlägg
fredag 23 november 2012
torsdag 16 december 2010
torsdag 3 juni 2010
Joggblogg del 9
På plats för vårens stora begivenhet, Vårruset! Tusentals kvinnor i alla åldrar, former och storlekar möttes för att tävla, springa, jogga, lunka eller strosa fem kilometer.
Jag träffade mitt gäng, vad roligt att få träffa dem igen! Två av vårrusarna har jag inte sett sedan förra vårruset, de tre andra har jag förmånen att få träffa lite oftare.
Som grädde på moset träffade jag på en bekant hemifrån.
Det pirrade i benen, vi ville alla ge oss iväg. Så gick starten för grupp 4 (jogga). Jag tappade kontakten med tre av de andra, B, C, M, men hittade en bra medjoggare jag kunde hänga på. Det visade sig att hon och jag höll samma takt och hade samma steglängd, så det var lätt.
Men efter en kilometer fick jag håll, så då tog jag det lugnare och började gå.
Så sprang jag lite till, gick, sprang, gick, drack vatten, sprang, gick ...
När det var en kilometer kvar, kom en i gänget, C, i kapp mig. ?!? Jag trodde hon var långt före mig och blev väldigt förvånad. Hon sprang vidare. Jag gick en liten bit till. Så närmade jag mig avslutningen och då tyckte jag att jag minsann skulle springa hela vägen in i mål.
Vad lätt det gick! Jag orkade t o m spurta lite.
Precis över mållinjen såg jag C igen. Vi kom i mål samtidigt. Hon sprang mer än jag, men jag sprang lite fortare, så vi fick samma tid till slut, ca 35 minuter. Det var vi båda nöjda med.
Vi gick tillsammans bort till E, som troget hade suttit och vaktat våra jackor. Efter en liten stund kom B och M och efter ytterligare några minuter kom A.
Det var inte helt fel med lite picknick på gräset efteråt.
Femte september är det dags för Tjejmilen. Vi ses där, hörrni!
Jag träffade mitt gäng, vad roligt att få träffa dem igen! Två av vårrusarna har jag inte sett sedan förra vårruset, de tre andra har jag förmånen att få träffa lite oftare.
Som grädde på moset träffade jag på en bekant hemifrån.
Det pirrade i benen, vi ville alla ge oss iväg. Så gick starten för grupp 4 (jogga). Jag tappade kontakten med tre av de andra, B, C, M, men hittade en bra medjoggare jag kunde hänga på. Det visade sig att hon och jag höll samma takt och hade samma steglängd, så det var lätt.
Men efter en kilometer fick jag håll, så då tog jag det lugnare och började gå.
Så sprang jag lite till, gick, sprang, gick, drack vatten, sprang, gick ...
När det var en kilometer kvar, kom en i gänget, C, i kapp mig. ?!? Jag trodde hon var långt före mig och blev väldigt förvånad. Hon sprang vidare. Jag gick en liten bit till. Så närmade jag mig avslutningen och då tyckte jag att jag minsann skulle springa hela vägen in i mål.
Vad lätt det gick! Jag orkade t o m spurta lite.
Precis över mållinjen såg jag C igen. Vi kom i mål samtidigt. Hon sprang mer än jag, men jag sprang lite fortare, så vi fick samma tid till slut, ca 35 minuter. Det var vi båda nöjda med.
Vi gick tillsammans bort till E, som troget hade suttit och vaktat våra jackor. Efter en liten stund kom B och M och efter ytterligare några minuter kom A.
Det var inte helt fel med lite picknick på gräset efteråt.
Femte september är det dags för Tjejmilen. Vi ses där, hörrni!
måndag 19 april 2010
Så var det så där igen
Somliga lördagar är bara för mycket. I lördags blev det ingen sovmorgon, å nej. Klockan 8 skulle jag vara i B-a för att hämta gymnastikredskap och köra dem till E-hallen tillsammans med andra föräldrar till tävlingsgymnasterna. Det var dags för årets uppvisning, vilket kräver en hel del av alla inblandade. Tolvåringen fick hänga med mig, för att vi skulle spara in en bilresa. De skulle samlas för uppvärmning 9.30.
Klockan 12 började första uppvisningen, där tolvåringen var med. Som vanligt fint, fantastiskt, ooooo-anden, aaaaaa-anden, applåder, hög musik som gick i samma takt hela tiden, söta 4-åringar som var utklädda till Lejonkungen, smurfar eller Pippi Långstrump, blivande (?) stjärnor i AG-gymnastik ... två timmar senare vacklade vi ut ur hallen för lite rast och lunch.
Strax efter tre skulle sjuåringen träffa sin grupp, de var med på sena uppvisningen. Då hade tolvåringen redan åkt med sina tränare och sin grupp till en annan hall för tre timmars träning.
Klockan 16 började nästa show. Samma upplägg, men delvis andra grupper. Denna gång var det dessbättre lite mer fart mellan numren, så uppvisningen tog bara en timme och en trekvart. Med öronen ringande av begynnande tinnitus (kan man få det på en dag?) skyndade vi till p-huset för att hämta bilen innan det stängde. Vi hann med två minuters marginal.
Så iväg åt vårt håll. Men först över till en annan ö för att hämta tolvåringen som hade blivit hämtad av en träningskompis mamma, annars hade hon fått sitta själv en timme utanför sin träningshall.
Halv åtta på kvällen var vi hemma igen. Jag snodde ihop en middag och alla åt som om de inte hade ätit på länge. Dagen avslutades med att alla säckade ihop framför teven.
Säger bara det, tur att det är uppvisning bara en gång om året.
Men nu på lördag är det ännu värre!
Tolvåringen ska vara kl 8 i J-berg, det är dags för terminens stora tävling, RM. Går hennes lag till final, tävlar de även på söndag.
Sjuåringen ska vara kl 8.30 i V-by, hon har basketliga, med fem eller sex matcher inbokade. Det håller på fram till kl 13. Direkt efter ska hon på barnkalas, lyckligtvis i samma ände av världen.
Fjortonåringen ska, som grädde på moset, vara med och sjösätta sjöscouternas båtar på lördag. Han ska vara kl 10 i S-a, men vi tänker tigga skjuts av en annan sjöscoutförälder. Vi kan inte klona oss.
Vi hade gärna haft en liten kråka till, men när det blir så här, är jag lättad över att vi bara har tre.
Klockan 12 började första uppvisningen, där tolvåringen var med. Som vanligt fint, fantastiskt, ooooo-anden, aaaaaa-anden, applåder, hög musik som gick i samma takt hela tiden, söta 4-åringar som var utklädda till Lejonkungen, smurfar eller Pippi Långstrump, blivande (?) stjärnor i AG-gymnastik ... två timmar senare vacklade vi ut ur hallen för lite rast och lunch.
Strax efter tre skulle sjuåringen träffa sin grupp, de var med på sena uppvisningen. Då hade tolvåringen redan åkt med sina tränare och sin grupp till en annan hall för tre timmars träning.
Klockan 16 började nästa show. Samma upplägg, men delvis andra grupper. Denna gång var det dessbättre lite mer fart mellan numren, så uppvisningen tog bara en timme och en trekvart. Med öronen ringande av begynnande tinnitus (kan man få det på en dag?) skyndade vi till p-huset för att hämta bilen innan det stängde. Vi hann med två minuters marginal.
Så iväg åt vårt håll. Men först över till en annan ö för att hämta tolvåringen som hade blivit hämtad av en träningskompis mamma, annars hade hon fått sitta själv en timme utanför sin träningshall.
Halv åtta på kvällen var vi hemma igen. Jag snodde ihop en middag och alla åt som om de inte hade ätit på länge. Dagen avslutades med att alla säckade ihop framför teven.
Säger bara det, tur att det är uppvisning bara en gång om året.
Men nu på lördag är det ännu värre!
Tolvåringen ska vara kl 8 i J-berg, det är dags för terminens stora tävling, RM. Går hennes lag till final, tävlar de även på söndag.
Sjuåringen ska vara kl 8.30 i V-by, hon har basketliga, med fem eller sex matcher inbokade. Det håller på fram till kl 13. Direkt efter ska hon på barnkalas, lyckligtvis i samma ände av världen.
Fjortonåringen ska, som grädde på moset, vara med och sjösätta sjöscouternas båtar på lördag. Han ska vara kl 10 i S-a, men vi tänker tigga skjuts av en annan sjöscoutförälder. Vi kan inte klona oss.
Vi hade gärna haft en liten kråka till, men när det blir så här, är jag lättad över att vi bara har tre.
tisdag 1 december 2009
Där satt den!
Tänkte hon så, i sista tävlingen för vintern?
Årets vinnare av bragdguldet är Helena Jonsson, skidskytte. Hon vann tre medaljer i VM och den totala världscupen. Ända in till sista skottet var det en kamp mellan henne och Kati Vilhelm om vem som skulle vinna hela cupen.
Är inte det en bragd om något, att köra tävlingaren hel säsong och så, med iskalla nerver, träffa den där yttepyttelilla tavlan och avgöra allt?
Stort grattis till bragdguldet!
Årets vinnare av bragdguldet är Helena Jonsson, skidskytte. Hon vann tre medaljer i VM och den totala världscupen. Ända in till sista skottet var det en kamp mellan henne och Kati Vilhelm om vem som skulle vinna hela cupen.
Är inte det en bragd om något, att köra tävlingaren hel säsong och så, med iskalla nerver, träffa den där yttepyttelilla tavlan och avgöra allt?
Stort grattis till bragdguldet!
måndag 30 november 2009
Vinnarskalle
Det har min sjuåring, ojojoj. I lördags var det dags för KM i hennes ena sport, gymnastik. Full av förväntan hade hon hela veckan innan pratat om just inget annat än tävlingen.
- Mamma, har du köpt sådana kläder vi ska ha?
- Mamma, finns det svarta hårsnoddar hemma?
- Mamma, har du sett vilka snygga hjulningar jag gör?
- Mamma, vill du se hur vårt fria program är?
- Mamma, kan du hjälpa mig med håret?
Sjuåringen avskyr att borsta håret, i bästa fall blir det av en gång i veckan. En och annan bebislock finns kvar, men just det trasslar inte så mycket, men hon har liksom jag massor med virvlar och hår som krusar sig i fukt. I mogen ålder har jag äntligen en frisyr som både jag och håret trivs med, men dit har inte sjuåringen hunnit än. Hon har ganska långt hår som aldrig sätts upp och när det gått ett tag mellan borstningarna, ser det ut som om hon odlar dreadlocks.
Dreadlocks får inte förekomma i tävlingsgymnastik. Nej, små hårda knutar högt uppe i nacken är det som gäller. För de yngre flickorna kan man dock tillåta flätor eller tofsar, så länge alla i truppen har samma frisyr. Tom hur håret är uppsatt bedöms, ser de tävlande slarviga ut, blir det poängavdrag.
---
Lördagsmorgon, klockan ringde halv sju. Jag kände mig som om jag suttit uppe halva natten och pimplat rödvin, men det starkaste jag drack på fredagskvällen var ett glas oblandad tranbärsjuice. Milde tid, jag brukar inte vara så morgontrött. In i duschen, kläder på, väcka båda flickorna (tolvåringen har sin vanliga träning på lördagsmorgnar på andra sidan stan, vi går alltid upp tidigt på lördagar), fixa matsäck, se till att de har rätt kläder, håret i knut på tolvåringen, håret i tofsar för sjuåringen. Packa ihop oss och så iväg.
Klockan nio skulle tolvåringen vara på sitt håll och samtidigt var det samling för sjuåringen. Hennes grupp hade fått en tidig uppvärmnings- och genreps-tid, själva tävlingen skulle inte börja förrän kl 11.
---
Där satt vi till slut, på hårda bänkar och såg alla de tjugosex trupperna paradera runt salen. Alla var glada, alla vinkade och tårarna sprutade på mig.
Så var det dags för matta och hopp. Jo, de gjorde så bra ifrån sig som man kan begära efter bara en termins träning ihop. De hade det svåraste hoppet över plinten, men lite för enkel serie på mattan. Och de var inte så koordinerade med varandra.
Det fristående programmet gick inte så bra, där krävs det att alla flickor verkligen lyssnar på musiken och att de kommer ihåg alla rörelser.
Men att de hade roligt syntes lång väg!
Så småningom, efter två och en halv timmes tävlande, var det till slut dags för prisutdelning. Alldeles rättvist vann de tre bästa lagen, alla andra tjugotre lag kom på fjärde plats.
Sjuåringens trupp kom på fjärde plats. Vilken besvikelse det blev! Hon kom ut med mungiporna nerdragna till marken och tårar i ögonen. Tänk, bara ett litet diplom som belöning.
Snart fick vi henne på bättre humör genom att muta med lite läsk och choklad. Väl hemma gick båda flickorna ner till ladan där vi har studsmattan uppställd. De hoppade av sig lite överskottsenergi i någon timme, sedan rände de runt på tomten i mörkret. När de till slut kom in, fortsatte de träna tillsammans i hallen.
Nästan det sista sjuåringen sa var:
- Åh, snart är det måndag och vi får träna gympa igen. Vad jag längtar!
- Mamma, har du köpt sådana kläder vi ska ha?
- Mamma, finns det svarta hårsnoddar hemma?
- Mamma, har du sett vilka snygga hjulningar jag gör?
- Mamma, vill du se hur vårt fria program är?
- Mamma, kan du hjälpa mig med håret?
Sjuåringen avskyr att borsta håret, i bästa fall blir det av en gång i veckan. En och annan bebislock finns kvar, men just det trasslar inte så mycket, men hon har liksom jag massor med virvlar och hår som krusar sig i fukt. I mogen ålder har jag äntligen en frisyr som både jag och håret trivs med, men dit har inte sjuåringen hunnit än. Hon har ganska långt hår som aldrig sätts upp och när det gått ett tag mellan borstningarna, ser det ut som om hon odlar dreadlocks.
Dreadlocks får inte förekomma i tävlingsgymnastik. Nej, små hårda knutar högt uppe i nacken är det som gäller. För de yngre flickorna kan man dock tillåta flätor eller tofsar, så länge alla i truppen har samma frisyr. Tom hur håret är uppsatt bedöms, ser de tävlande slarviga ut, blir det poängavdrag.
---
Lördagsmorgon, klockan ringde halv sju. Jag kände mig som om jag suttit uppe halva natten och pimplat rödvin, men det starkaste jag drack på fredagskvällen var ett glas oblandad tranbärsjuice. Milde tid, jag brukar inte vara så morgontrött. In i duschen, kläder på, väcka båda flickorna (tolvåringen har sin vanliga träning på lördagsmorgnar på andra sidan stan, vi går alltid upp tidigt på lördagar), fixa matsäck, se till att de har rätt kläder, håret i knut på tolvåringen, håret i tofsar för sjuåringen. Packa ihop oss och så iväg.
Klockan nio skulle tolvåringen vara på sitt håll och samtidigt var det samling för sjuåringen. Hennes grupp hade fått en tidig uppvärmnings- och genreps-tid, själva tävlingen skulle inte börja förrän kl 11.
---
Där satt vi till slut, på hårda bänkar och såg alla de tjugosex trupperna paradera runt salen. Alla var glada, alla vinkade och tårarna sprutade på mig.
Så var det dags för matta och hopp. Jo, de gjorde så bra ifrån sig som man kan begära efter bara en termins träning ihop. De hade det svåraste hoppet över plinten, men lite för enkel serie på mattan. Och de var inte så koordinerade med varandra.
Det fristående programmet gick inte så bra, där krävs det att alla flickor verkligen lyssnar på musiken och att de kommer ihåg alla rörelser.
Men att de hade roligt syntes lång väg!
Så småningom, efter två och en halv timmes tävlande, var det till slut dags för prisutdelning. Alldeles rättvist vann de tre bästa lagen, alla andra tjugotre lag kom på fjärde plats.
Sjuåringens trupp kom på fjärde plats. Vilken besvikelse det blev! Hon kom ut med mungiporna nerdragna till marken och tårar i ögonen. Tänk, bara ett litet diplom som belöning.
Snart fick vi henne på bättre humör genom att muta med lite läsk och choklad. Väl hemma gick båda flickorna ner till ladan där vi har studsmattan uppställd. De hoppade av sig lite överskottsenergi i någon timme, sedan rände de runt på tomten i mörkret. När de till slut kom in, fortsatte de träna tillsammans i hallen.
Nästan det sista sjuåringen sa var:
- Åh, snart är det måndag och vi får träna gympa igen. Vad jag längtar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)