Det går utför

Några bilder från sportlovet:

Branta backar är okej, men inte stup. Jag gick inte närmare än så här, jag lovar.

Ibland var det svårt att se vad som var upp eller ner.

Fast visst hade vi mest sol  ändå

och klarblå himmel.

Vi körde så länge det bara gick.

Nöjda med vår vinterresa, tycker vi att det är skönt att våren kommit till ön.

Skidåkning

Att jag gillar att åka utför har nog inte undgått någon. Idag är det bara ett par minusgrader, det kom ett par cm snö häromdagen och det var ingenting inbokat på familjens schema. Jag passade på att åka till ortens lilla skidbacke. Alla nedfarter skulle vara öppna.

När jag kom dit var det nästan helt fullt på parkeringen.

Eller fullt och fullt, puckoparkering kallar jag det här

Såklart var det tävling igen. Stora backen var avstängd för oss vanliga dödliga, men den långa backen skulle väl duga. Upp, ner, upp, ner, upp, ner, så lite fika, så upp, ner, upp, ner igen några gånger.

Så blev det dags för besiktning inför andra åket för de tävlande. Liftkön blev helt oändlig. Jag åkte några åk till, sedan gav jag upp.

F ö undrar jag varför folk inte kan parkera så här:

Åtminstone femtio bilar till hade fått plats om fler hade parkerat som de brukar göra på vanliga p-platser. Nu var det många som parkerade mer eller mindre olagligt ute på vägen.

Skäms på er!

Släpar de ut skidorna genom sidodörrarna, eller?

Yyyyiiiiiiihaaaaaa!

Åkte med mina nya skidor för första gången i lördags. Ååååååhhh, vad kul det var!

Skidorna är tyngre, styvare, lite längre och mer krävande än vanliga hyrskidor som jag använt de senaste åren. Superkul, äntligen svarar skidorna i svängarna. Äntligen törs jag lita på att jag inte far flera meter ner när jag åker över en isfläck, utan att skidorna fäster när jag trycker till lite. Äntligen känner jag mig duktig (nåja, okej då, duktigare än förut åtminstone, även om det inte säger så mycket) även i den brantare delen av den lilla lokala backen.

Åttaåringen och jag hade så roligt under lördagseftermiddagen, där vi åkte och gjorde storslalomsvängar med "high five" när vi möttes. Inte förrän det hade varit mörkt ett tag och det började bli hög tid att åka hem coh göra middag, gav vi oss.

Jag gillar verkligen mina nya leksaker.

Fast de är blommiga.

Flower power

Genustänkande kan verkligen trötta ut mig. Eller vad ska man kalla det när det finns rosa skridskor för flickor, rosa skidhjälmar, blommiga damskidor?
Vad är det som säger att man gillar rosa bara för att man är åtta år och flicka? Min åttaåring gör det inte.

Idag gjorde vi äntligen slag i saken och for iväg för att köpa en del av vinterutrustningen i stället för att hela tiden hyra. I längden blir det billigare. Vi åkte till en av de större kedjorna i landet. Där fanns en vägg med alpinhjälmar för juniorer. Alla "flickhjälmar" var rosa eller vita. Åttaåringen bevärdigade dem inte med en blick, utan gick rakt fram till de svarta och grå. Ingen av dem passade riktigt, så till slut fastnade hon för en blå som går att justera därbak, så den kan passa flera säsonger. Blått är okej, tycker hon. Och det tycker jag med, då är det lite lättare att se henne på håll i backen.

Jag provade hjälm jag med, man får ju vara rädd om det lilla man har mellan öronen. Åttaåringen tyckte jag skulle ha en vit, men jag är rätt tjock om huvudet och det fanns ingen vit som var tillräckligt stor. Det blev en svart.

För nästan 30 år sedan köpte jag mitt förra par skidor, ett par fullängdsskidor, 180 cm långa och tunga som bly, av märket ... äh, jag minns inte namnet längre, men Popangelov åkte på samma skidor i världscupen i början av 80-talet. Han kom på pallen några få gånger, men åkte oftast ur. Just det, han och jag hade inget gemensamt, utom skidorna. Svåråkta, är bara förnamnet. Så fort jag for åt fel håll, skyllde jag såklart på skidorna.
Jag har inte åkt så mycket på dem på senare år, inte sedan jag började känna mig som en dinosaurie med dem när carvingskidorna kom.

Idag slog jag till, efter moget övervägande. Jag ville ha ett par skidor som  utmanar lite, men inte för en avancerad åkare, för det tycker jag inte att jag är. Men efter 40 år som glad turiståkare som helst håller till i en pist, tycker jag inte att jag är nybörjare heller. Jag är hyfsad. Det flyter på för det mesta, jag åker i de flesta backar utom puckelpister (knäna klarar inte det). Jag åker inte i park heller (hopp, trick). Om jag inte gjorde det som tonåring, behöver jag inte börja nu, som 50-åring.

Efter en del resonerande kom jag fram till att just de här skidorna var de jag skulle ha. Det är bara ett fel med dem. De är blommiga!

Jag är inte blommig.

Kan man måla om ett par nya skidor?

Nu har det slutat snöa

för en liten stund i alla fall. Har nästan nackspärr för att det är så kallt på kontoret, men jag får väl skylla mig själv som inte eldar i kaminen. Men hur man ska hinna det, när man bara måste surfa runt och läsa om OS, vissa artiklar om och om igen.

Läser gärna Johan Esks krönikor i DN. Det är inte alltid jag håller med honom om allt, men det måste man ju inte. Idag skriver han om Haag-Kallas silversuccé igår kväll. Såklart skriver ett antal argsinta kommentatorer, som måste ha hämtat sin kvinnosyn från någon neanderthalare, om att de inte vann ett silver, utan förlorade ett guld. (Här hoppar jag över de mer frånstötande kommentarerna, men de går ju ut på att kvinnor ska stanna hemma vid spisen, eller går igenom tjejernas fysiska företräden, ungefär).

Äh, säger jag, hellre satsa stenhårt och ha chansen att ta medalj, än att jamsa lite och vara en nöjd nia. Haag och Kalla har framtiden för sig och det verkar som om de, liksom en viss Anja P, är mästerskapsåkare. Jag ser fram mot kommande VM, nästa OS ...

Grattis Anna Haag och Charlotte Kalla!

Och ikväll kör skidskyttarna sina stafetter. Inte för att jag verkligen tror att de ska slå till och hamna på pallen, inte efter den inledning de haft, men hoppet finns. Och så är skicross, en sport jag vet absolut ingenting om, men jag är ju inte obildbar.

Det är det som är så härligt med OS, både om sommaren och vintern, man hittar, och tittar på, en massa sporter som känns nya. Häromkvällen fastnade jag framför shorttrack, en annan gång satt jag som klistrad och tittade på snowboard cross. Men backhoppning har jag helt övergett. Andra bedömningssporter, som t ex simhopp och gymnastik, är superkul att titta på, men backhoppning, nja. Det får vara.

Nu iväg för att hämta sjuåringen, stoppa i henne något att äta och så iväg till hennes basketträning. Sommar-OS 2020, here we go!

Tjurigt

- Du är rätt lik Anja Pärson, sa maken igår kväll.
- Jaha, hur då? undrade jag.
- Du är lika tjurskallig.

Det tar jag som en komplimang.
---

Hittade äntligen längdskidorna, de stod i det som en gång var hönshus. Pjäxorna, förlåt skidskorna, låg i en flyttkartong i källaren. Så var det då dags för en premiärtur för säsongen. Jag såg framför mig hur jag gled fram över åkrarna, med solglasögonen på näsan och uppkavlade fleecetröjeärmar. Ljuvligt.

Men hur sätter man på sig skidorna? Hur var det nu de här bindningarna fungerade? Jaha, vänta nu, man trycker ner den spärren där, förslagsvis med ena staven, håller fast skidan med ena foten, lutar sig mot den andra staven medan man med kraft knör ner skidskotån in i bindningen. Klart!

Nej.

Jag fick inte på mig skidan. Om igen. Och igen och igen och ...

Varför säljs inte vanliga skidor för klumpiga blåbär som jag, med kabelbindningar längre?

En trekvart senare kom maken ut för att börja röja undan lite av all snö.

- Vill du ha hjälp? frågade han.
- Ja, nästan röt jag.

Jodå, med gemensamma krafter så gick det bra. Äntligen kunde jag dra iväg.

Nerför backen, ojoj, ta det lugnt. Så ut på vår stora äng. Jag kom fem meter, sedan insåg jag det, om inte omöjliga, så åtminstone onödigt tunga, projektet att åka skidor i 70 cm lös snö.

Jag vände och åkte ut på stigen mellan åkrarna, den stigen där "alla" ryttare och hundrastare håller till. Där hade det hunnit bli lite upptrampat och inte lika jobbigt att åka skidor. Jag tog det lugnt, det är trots allt några år sedan jag senast åkte längdskidor. Och jag är fortfarande förkyld. Och jag hade skottat upp lite stigar runt huset innan, till vedboden och päronträdet med fågelborden. Någon måtta får det allt vara.

Jag vände. Hunden ville gärna fortsätta, men även för honom är det tungt med all djup snö.

Så mötte jag en ryttare med en nervös häst och en medföljare till fots. Jag pulsade ut på åkern några meter från stigen i god tid, för att lämna ordentlig plats.
Då hör jag medföljaren ropa till mig:
- Det här är en unghäst som inte fattar någonting än, det där fraset från skidor och stavar skrämmer honom, så stå bara still.

Jag stod still sedan flera minuter och tänkte stå still tills de hade passerat mig. Sådant där kan få mig att ruttna totalt på hästmänniskor. 99% av dem som rider häromkring är glada, vänliga, trevliga, men den där sista andelen kan vara j-kligt otrevliga.

Jag hade faktiskt lust att frasa till ordentligt med skidorna, tjurskallig som jag är, men å andra sidan är det inte så kul att få en 400-kilos unghingst i huvudet, heller.

Där satt den!

Tänkte hon så, i sista tävlingen för vintern?

Årets vinnare av bragdguldet är Helena Jonsson, skidskytte. Hon vann tre medaljer i VM och den totala världscupen. Ända in till sista skottet var det en kamp mellan henne och Kati Vilhelm om vem som skulle vinna hela cupen.

Är inte det en bragd om något, att köra tävlingaren hel säsong och så, med iskalla nerver, träffa den där yttepyttelilla tavlan och avgöra allt?

Stort grattis till bragdguldet!

Äntligen sportlov!

Jodå, vi kom iväg igår till vår lilla jordade sophögsbacke på grannön. Först till uthyrningen för att prova pjäxor, (efteroms jag är född någonstans på 1800-talet kommer jag aldrig kalla dem skidskor, PJÄXOR heter det), hjälmar, skidor och stavar. Jag drog till med tre dagar, klart onödigt att behöva lämna in alla grejer samma dag om stor- och lillungen skulle vilja åka mer. De är supernybörjare båda två, så att hyra utrustning för en hel vecka kändes överlopps, men kanske tre dagar är tillräckligt, tänkte jag.
Så liftkortsköp. Och så upp i liften. Storungen fick åka själv, medan jag höll koll på lillungen och alla tusen stavar (har ni märkt att de förökar sig i liftkön och när man ska baxa in sig i liftspåret, se till att inte en lillunge trillar, ta emot bygeln, så blir två par stavar vansinnigt många stavar? Och så alla vantar därtill). Jag tog upp båda ungarna högst upp i backen.

Smartare saker har jag gjort, om jag har! Lillungen fick panik när hon såg stuuuupet.

- Aldrig att jag åker där! Mammmaaaa! Hjälp!

Det gick inte att prata ner henne en bit. Storungen såg mest ut som om han frös något vansinnigt, själv började jag ånga. Varför tar jag alltid på mig tjocka dunjackan, varför tror jag inte att det kan räcka med en fleecetröja när det är en grad kallt?

Jag drog av lillungen skidorna, så fick hon åka på rumpan en bit, med sina och mina stavar. Storungen fick åka ner själv en bit, medan jag höll koll på lillungen. Det sista jag sa var att han skulle ta det lugnt, plogbromsa nerför det brantaste partiet och så vänta på mig en bit ner. Någon balla Allan ville jag inte se.

Tjohej! Han drog iväg som en avlöning. Rakt ner, inga svängar, styva knän, noll koll. Jag röt så det ekade över hela ön:
- Bromsa! BROMSA!!!

Storungen satte sig ner i snön av pur förskräckelse. Ena skidan löste t o m ut.
Så kom lillungen hasande och jag kom plogande själv. Glasögonen immade och jag såg knappt något. Tur ungarna inte är vitklädda i backen.

Jag skulle hjälpa storungen på med skidorna igen, men det var som förgjort. Ena skidan gick inte att få på igen. Jag försökte lirka på den, men storungen hade fått kokt spagetti i benen och hans femtio kilo kändes som minst hundrafemtio. Han ställde sig på ena skidan, hade den andra tre meter bort, stavarna låg högre upp.
Puh!

Efter en kvart orkade jag inte vara särskilt pedagogisk, jag måste erkänna att jag kläckte ur mig inte så vackra ord. I stället hjälpte jag den hälften så tunga lillungen med hennes skidor och stavar och så kasade/plogade vi ner.

Väl nere fick lillungen vila lite, medan jag tog liften upp för att försöka få ner storungen. Han satt där i en driva, fortfarande med ena skidan tre meter bort (eller om han själv hade kasat ner en bit, jag vet inte, klart oorganiserat var det i alla fall). Jag drog av mig dunjackan (mössan och vantarna var redan av) och kämpade på ett tag med den omöjliga logistiken.

Till slut sa han att han skulle gå ner - och bära skidor och stavar själv. Just då kändes det som den bästa lösningen. Han fick trampa ner och jag fick lite fartvind att svalka mig med.

Upp i liften igen, med lillungen. Vi åkte upp bara en kort bit, så vi knappt skulle ha styrfart när vi klev av. Det visade sig vara jättebra, lillungen fick känna att hon hade lite kontroll, att hon kunde göra plogsvängar och få stopp på skidorna. Sådant där finlir som att inte vifta med armarna, titta framåt, hålla in rumpan osv tar vi en annan gång.

Storungen lyckades till sist på sig skidorna. Han föredrog sedan att åka knappliften och den väldigt lätta backen. Bra, tyckte jag, för då behövde jag inte hålla stenkoll.
---
Idag åkte vi till backen igen. Vilket superväder! Sol, tre grader kallt, pistat i backen så den är som ett salsgolv. Underbart! Bara att spänna på sig skidorna och dra iväg. Båda ungarna har fått kläm på hur man får skidbindningarna att fästa som de ska, båda har lite mer koll på hur man tar sig fram på platta marken, båda vet hur man gör i liftkön.

Lillungen och jag gjorde sällskap hela tiden. Idag åkte vi upp halva backen och så tränade vi plogsvängar så det stod härliga till. Först en i taget, stanna (litade inte till hundra procent på att lillungen skulle kunna stanna när jag ville), så ny fart. Andra åket gjorde hon fyra svängar i rad, sedan sju, sedan elva ...
... nu snackar hon om att hon vill högst upp igen. :-) I morgon, säger jag, i morgon.

- Se på mig, jag åker som Anja Pärson, mamma!
Undrar varifrån hon fått den förebilden? Kan det vara så att jag tjatar lite om AP?

;-)