Det drar ihop sig

till alpina VM. Ser att Anja Pärson, min gudinna, min idol, bästa idrottskvinnan någonsin, bara är nummer fem i Sverige i slalom. Därmed blir hon troligen inte uttagen av landslagsledningen, eftersom bara fyra från varje land får delta.

Det är med sorg i hjärtat jag skriver dessa rader, men jag måste acceptera faktum. Hon har bättre chans (och bättre resultat) i fartgrenarna. Vad som än händer, håller jag på Anja!

Yyyyiiiiiiihaaaaaa!

Åkte med mina nya skidor för första gången i lördags. Ååååååhhh, vad kul det var!

Skidorna är tyngre, styvare, lite längre och mer krävande än vanliga hyrskidor som jag använt de senaste åren. Superkul, äntligen svarar skidorna i svängarna. Äntligen törs jag lita på att jag inte far flera meter ner när jag åker över en isfläck, utan att skidorna fäster när jag trycker till lite. Äntligen känner jag mig duktig (nåja, okej då, duktigare än förut åtminstone, även om det inte säger så mycket) även i den brantare delen av den lilla lokala backen.

Åttaåringen och jag hade så roligt under lördagseftermiddagen, där vi åkte och gjorde storslalomsvängar med "high five" när vi möttes. Inte förrän det hade varit mörkt ett tag och det började bli hög tid att åka hem coh göra middag, gav vi oss.

Jag gillar verkligen mina nya leksaker.

Fast de är blommiga.

Flower power

Genustänkande kan verkligen trötta ut mig. Eller vad ska man kalla det när det finns rosa skridskor för flickor, rosa skidhjälmar, blommiga damskidor?
Vad är det som säger att man gillar rosa bara för att man är åtta år och flicka? Min åttaåring gör det inte.

Idag gjorde vi äntligen slag i saken och for iväg för att köpa en del av vinterutrustningen i stället för att hela tiden hyra. I längden blir det billigare. Vi åkte till en av de större kedjorna i landet. Där fanns en vägg med alpinhjälmar för juniorer. Alla "flickhjälmar" var rosa eller vita. Åttaåringen bevärdigade dem inte med en blick, utan gick rakt fram till de svarta och grå. Ingen av dem passade riktigt, så till slut fastnade hon för en blå som går att justera därbak, så den kan passa flera säsonger. Blått är okej, tycker hon. Och det tycker jag med, då är det lite lättare att se henne på håll i backen.

Jag provade hjälm jag med, man får ju vara rädd om det lilla man har mellan öronen. Åttaåringen tyckte jag skulle ha en vit, men jag är rätt tjock om huvudet och det fanns ingen vit som var tillräckligt stor. Det blev en svart.

För nästan 30 år sedan köpte jag mitt förra par skidor, ett par fullängdsskidor, 180 cm långa och tunga som bly, av märket ... äh, jag minns inte namnet längre, men Popangelov åkte på samma skidor i världscupen i början av 80-talet. Han kom på pallen några få gånger, men åkte oftast ur. Just det, han och jag hade inget gemensamt, utom skidorna. Svåråkta, är bara förnamnet. Så fort jag for åt fel håll, skyllde jag såklart på skidorna.
Jag har inte åkt så mycket på dem på senare år, inte sedan jag började känna mig som en dinosaurie med dem när carvingskidorna kom.

Idag slog jag till, efter moget övervägande. Jag ville ha ett par skidor som  utmanar lite, men inte för en avancerad åkare, för det tycker jag inte att jag är. Men efter 40 år som glad turiståkare som helst håller till i en pist, tycker jag inte att jag är nybörjare heller. Jag är hyfsad. Det flyter på för det mesta, jag åker i de flesta backar utom puckelpister (knäna klarar inte det). Jag åker inte i park heller (hopp, trick). Om jag inte gjorde det som tonåring, behöver jag inte börja nu, som 50-åring.

Efter en del resonerande kom jag fram till att just de här skidorna var de jag skulle ha. Det är bara ett fel med dem. De är blommiga!

Jag är inte blommig.

Kan man måla om ett par nya skidor?