Anja, Anja, min stora idol. Idag i programmet "Sommar" skulle hon visa upp nya sidor hos sig själv. Och det gjorde hon med besked.
Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.
Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.
Lycka till, fina fantastiska Anja!
Svt
Aftonbladet
Expressen
SvD
Visar inlägg med etikett Anja Pärson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anja Pärson. Visa alla inlägg
lördag 23 juni 2012
söndag 6 maj 2012
Gamla mästare
Nu är vi mitt uppe i årets "Mästarnas Mästare", familjens absoluta favoritprogram. Det finns alltid någon att tycka mer om, någon annan att minnas, ytterligare någon som vi unisont säger "men HON (eller HAN), att h*n var så himla bra, det fattade vi ju inte, ojojoj, vilka meriter."
Jag vill inte påstå att vi är sportfånar hela gänget, men nog är det kul med idrott ändå. I alla fall skidor (jag), friidrott (jag), simning och simhopp (jag), boxning (maken), ishockey (maken), gymnastik (nioåringen och fjortonåringen) ...
Jag är dock inte säker på att jag gillar årets upplägg med sex tävlande som ställs mot varandra i några program och så ska två av dem gå till semifinal. Därefter presenteras de övriga sex tävlande. Det blir i och för sig mindre av kotterier och tjafs, men möjligheten till de oväntade vänskapsbanden - som jag faktiskt tror på att de knyts - blir ju också färre.
Vem som är min favorit så här långt?
Tja, eftersom jag minns OS 1972 när Gunnar Larsson vann med två tusendels sekund så håller jag ju lite extra på honom. Men jag tror inte att han kommer stå som slutlig segrare. Annichen Kringstad har imponerat hittills. Kanske det är dags för en kvinna i år?
De i övriga startfältet har vi ju inte sett än, men som slalomälskare håller jag även på Pernilla Wiberg. Och så hoppas jag ju att min idol Anja Pärson kan om något år eller så övertalas att ställa upp i programmet.
Länken visar förra veckans program: http://svtplay.se/t/104061/mastarnas_mastare
Jag vill inte påstå att vi är sportfånar hela gänget, men nog är det kul med idrott ändå. I alla fall skidor (jag), friidrott (jag), simning och simhopp (jag), boxning (maken), ishockey (maken), gymnastik (nioåringen och fjortonåringen) ...
Jag är dock inte säker på att jag gillar årets upplägg med sex tävlande som ställs mot varandra i några program och så ska två av dem gå till semifinal. Därefter presenteras de övriga sex tävlande. Det blir i och för sig mindre av kotterier och tjafs, men möjligheten till de oväntade vänskapsbanden - som jag faktiskt tror på att de knyts - blir ju också färre.
Vem som är min favorit så här långt?
Tja, eftersom jag minns OS 1972 när Gunnar Larsson vann med två tusendels sekund så håller jag ju lite extra på honom. Men jag tror inte att han kommer stå som slutlig segrare. Annichen Kringstad har imponerat hittills. Kanske det är dags för en kvinna i år?
De i övriga startfältet har vi ju inte sett än, men som slalomälskare håller jag även på Pernilla Wiberg. Och så hoppas jag ju att min idol Anja Pärson kan om något år eller så övertalas att ställa upp i programmet.
Länken visar förra veckans program: http://svtplay.se/t/104061/mastarnas_mastare
tisdag 22 februari 2011
Fighting spirit
Jag gillar många idrottare, särskilt de där som går vid sidan av och inte låter sig mallas. Att Anja Pärson tillhör mina favoriter har väl knappast undgått någon. Till gänget hör även junioren Angelica Bengtsson som i söndags slog svenskt inomhusrekord och världsrekord i stav.
- Jag ska bli bäst i världen, sa hon efteråt, som det mest självklara.
Mmm, med en sådan inställning kan hon mycket väl bli det.
Och så finns det de där som vinner mitt hjärta för att de visar sådana prov på mod, glädje och lust till idrotten som sådan. Utövare som aldrig någonsin kommer slåss om några medaljer eller ens topptjugo-platser. Sådana som är glada om de överhuvudtaget kommer i mål.
Här är en av dem: Afrikas svar på Hellner
- Jag ska bli bäst i världen, sa hon efteråt, som det mest självklara.
Mmm, med en sådan inställning kan hon mycket väl bli det.
Och så finns det de där som vinner mitt hjärta för att de visar sådana prov på mod, glädje och lust till idrotten som sådan. Utövare som aldrig någonsin kommer slåss om några medaljer eller ens topptjugo-platser. Sådana som är glada om de överhuvudtaget kommer i mål.
Här är en av dem: Afrikas svar på Hellner
måndag 7 februari 2011
I morgon börjar det!
fredag 21 januari 2011
Mer om Anja
torsdag 20 januari 2011
Det drar ihop sig
till alpina VM. Ser att Anja Pärson, min gudinna, min idol, bästa idrottskvinnan någonsin, bara är nummer fem i Sverige i slalom. Därmed blir hon troligen inte uttagen av landslagsledningen, eftersom bara fyra från varje land får delta.
Det är med sorg i hjärtat jag skriver dessa rader, men jag måste acceptera faktum. Hon har bättre chans (och bättre resultat) i fartgrenarna. Vad som än händer, håller jag på Anja!
Det är med sorg i hjärtat jag skriver dessa rader, men jag måste acceptera faktum. Hon har bättre chans (och bättre resultat) i fartgrenarna. Vad som än händer, håller jag på Anja!
tisdag 18 januari 2011
Jerring och andra priser
Såklart tittade jag på Idrottsgalan
igår. Alla andra galor kan jag hoppa över, många känns så pretto och alla snubblar i sin iver att säga något smart, roligt och som slår alla med häpnad. Allra bästa tacktalet någonsin för ett pris hölls av Katherine Hepburn, när hon fick en Oscar för fjärde (?) gången. Jag citerar henne:
"Thank you".
Men Idrottsgalan, fast den är ungefär likadan som andra galor, innehåller förutom mer eller mindre taffliga skämt, (men STORT TACK för att vi slapp Peter Settman denna gång), något annat också. Det handlar ofta om liv och död, (Anja Pärson som kraschade i störtloppet och sedan körde hem ett brons dagen efter i OS-backarna) eller om att övervinna ett motstånd som skulle kunna få den mest envetne att ge upp. Det pris som brukar beröra mig mest är priset till årets idrottare med funktionshinder. Anders Olsson fick det i år igen, helt berättigat, då han är helt enastående i sin sport. Men de övriga nominerade går inte heller av för hackor, de har visat mycket hög klass allihop.
Jag ska erkänna en sak. Jag grät när Ingemar Stenmark fick sitt speciella hederspris, av inga mindre än bröderna Mahre. Men vart tog de skönlockiga unga snygga amerikanerna vägen och varifrån kom dessa kalhuvade små farbröder? Vilken tur att de log brett så man kände igen dem på leendena!
Under kvällen kunde man rösta på en av åtta nominerade till Jerringpriset. Varje år tänker jag att jag inte ska rösta, jag blir bara besviken för att "min" kandidat inte vinner. Varje år sitter jag där och röstar i alla fall.
Jag började tappert med att rösta på Frida Svensson, rodd. Inte för att jag vet mer om henne än att hon är roddare och vann ett VM-guld. Men rodd är en så liten sport och förtjänar bara därför mer uppmärksamhet.
Hon kom åtta.
Jag bytte snabbt kandidat. Jag ringde som en galning på Lag Annette Norberg, för hur många lyckas försvara ett OS-guld? Det hjälpte inte. De blev sexa.
Så vad gör jag? Jo, jag ringde och ringde och ringde på Therese Alshammar. Inte för att jag missunnar alla längdskidåkare detta pris, verkligen inte, men det kändes igår som att de redan hade vunnit "allt" som gick att vinna på galan. Och även om Alshammar inte hade ett OS under 2010, har hon presterat oerhört mycket ändå. EM-guld, VM-guld, världscup ...
Och, hur många idrottare har mäktat med att ta runt 70 (hittills) internationella individuella medaljer under sin karriär?
igår. Alla andra galor kan jag hoppa över, många känns så pretto och alla snubblar i sin iver att säga något smart, roligt och som slår alla med häpnad. Allra bästa tacktalet någonsin för ett pris hölls av Katherine Hepburn, när hon fick en Oscar för fjärde (?) gången. Jag citerar henne:
"Thank you".
Men Idrottsgalan, fast den är ungefär likadan som andra galor, innehåller förutom mer eller mindre taffliga skämt, (men STORT TACK för att vi slapp Peter Settman denna gång), något annat också. Det handlar ofta om liv och död, (Anja Pärson som kraschade i störtloppet och sedan körde hem ett brons dagen efter i OS-backarna) eller om att övervinna ett motstånd som skulle kunna få den mest envetne att ge upp. Det pris som brukar beröra mig mest är priset till årets idrottare med funktionshinder. Anders Olsson fick det i år igen, helt berättigat, då han är helt enastående i sin sport. Men de övriga nominerade går inte heller av för hackor, de har visat mycket hög klass allihop.
Jag ska erkänna en sak. Jag grät när Ingemar Stenmark fick sitt speciella hederspris, av inga mindre än bröderna Mahre. Men vart tog de skönlockiga unga snygga amerikanerna vägen och varifrån kom dessa kalhuvade små farbröder? Vilken tur att de log brett så man kände igen dem på leendena!
Under kvällen kunde man rösta på en av åtta nominerade till Jerringpriset. Varje år tänker jag att jag inte ska rösta, jag blir bara besviken för att "min" kandidat inte vinner. Varje år sitter jag där och röstar i alla fall.
Jag började tappert med att rösta på Frida Svensson, rodd. Inte för att jag vet mer om henne än att hon är roddare och vann ett VM-guld. Men rodd är en så liten sport och förtjänar bara därför mer uppmärksamhet.
Hon kom åtta.
Jag bytte snabbt kandidat. Jag ringde som en galning på Lag Annette Norberg, för hur många lyckas försvara ett OS-guld? Det hjälpte inte. De blev sexa.
Så vad gör jag? Jo, jag ringde och ringde och ringde på Therese Alshammar. Inte för att jag missunnar alla längdskidåkare detta pris, verkligen inte, men det kändes igår som att de redan hade vunnit "allt" som gick att vinna på galan. Och även om Alshammar inte hade ett OS under 2010, har hon presterat oerhört mycket ändå. EM-guld, VM-guld, världscup ...
Och, hur många idrottare har mäktat med att ta runt 70 (hittills) internationella individuella medaljer under sin karriär?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)