Jönsson, Le Moine, Wiberg och Wieslander

Nu är de bara fyra kvar i Mästarnas Mästare. På lördag stundar Hell Week och den sista nattduellen. Äntligen säger jag, för nog har nattduellerna alltid varit spännande, men denna säsong är de för spännande. Jag står knappt ut med att se på dem. I lördagens avsnitt när Anders Järryd åkte ur var det väldigt mycket testoreston med huvudbankningar och möbelvältande. Jösses, Jönsson har ju en likadan vargblick som Foppa hade när det begav sig. Och att Järryd har ett hett humör visade sig också.
På söndag vet vi vem som blivit årets Mästarnas Mästare.

Jag vet inte om jag missat något, men nu verkar reglerna i nattduellen ha ändrats. För visst var det väl så tidigare att det var målfoto som användes om båda fick tag på staven? Nu verkar inte det ha lika stor betydelse, snarare är det mer så att den som inte släpper taget och sliter till sig staven vinner ronden.

När Ljungskog vann mot Schwartz tyckte jag nog att det var på det sättet. Jag kunde inte se vem som var först, men det var onekligen Ljungskog som drog till sig staven. Nja, jag gillar det inte. Igår åkte hon dock helt rättvist ut. Hon hade en delseger, men kom sist eller näst sist i nästan alla andra deltävlingar.

Sedan har jag kommit fram till att årets upplägg med två omgångar tävlande, med sex stycken per omgång, inte var klockrent. Svt kanske sparar lite pengar på det, men å andra sidan, programmet kan inte vara särskilt dyrt att producera. Jag gillade när alla var tillsammans från början, när man fick se hur många fann nya vänner och andra fortsatte älta gammalt (läs Holm och Sjöberg). Nu blir det lätt tjatigt med deltävlingarna som ju måste genomföras två gånger. Så spännande är det verkligen inte med att se idrottare försöka få en spik.

Någon som är helt klockren är Micke Leijnegard som programledare. Han möter idrottarna med stor respekt och han verkar verkligen mena att det var en stor ära att få träffa XYZ i tävlingarna, när h*n har blivit utslagen i nattduellen.  Stor heder åt dig, Micke och må du aldrig tacka ja till att bli programledare för något program i stil med "Smartare än en femteklassare" eller "Minuten". Du är alldeles för bra för det.


Ps. Vem jag hejar på nu? Gissa tre gånger. ;-)

Svt

Gamla mästare

Nu är vi mitt uppe i årets "Mästarnas Mästare", familjens absoluta favoritprogram. Det finns alltid någon att tycka mer om, någon annan att minnas, ytterligare någon som vi unisont säger "men HON (eller HAN), att h*n var så himla bra, det fattade vi ju inte, ojojoj, vilka meriter."

Jag vill inte påstå att vi är sportfånar hela gänget, men nog är det kul med idrott ändå. I alla fall skidor (jag), friidrott (jag), simning och simhopp (jag), boxning (maken), ishockey (maken), gymnastik (nioåringen och fjortonåringen) ...

Jag är dock inte säker på att jag gillar årets upplägg med sex tävlande som ställs mot varandra i några program och så ska två av dem gå till semifinal. Därefter presenteras de övriga sex tävlande. Det blir i och för sig mindre av kotterier och tjafs, men möjligheten till de oväntade vänskapsbanden - som jag faktiskt tror på att de knyts - blir ju också färre.

Vem som är min favorit så här långt?

Tja, eftersom jag minns OS 1972 när Gunnar Larsson vann med två tusendels sekund så håller jag ju lite extra på honom. Men jag tror inte att han kommer stå som slutlig segrare. Annichen Kringstad har imponerat hittills. Kanske det är dags för en kvinna i år?

De i övriga startfältet har vi ju inte sett än, men som slalomälskare håller jag även på Pernilla Wiberg. Och så hoppas jag ju att min idol Anja Pärson kan om något år eller så övertalas att ställa upp i programmet.

Länken visar förra veckans program: http://svtplay.se/t/104061/mastarnas_mastare