Presentation

Så där, nu har jag registrerat mig på den ena kursen och presenterat mig själv på den andra. Den tredje är inte öppen för registrering än på en vecka.

Tänk att det alltid ska vara så svårt att skriva om sig själv.
"Hej! Jag heter xyz och jag vill bli författare när jag blir stor. Jag gillar de här författarna, men oj, inte är ju lilla jag lika bra som de, o näej då. Jag skriver om det här eller kanske det där. Jag gillar lugna skogspromenader och mysiga hemmakvällar."

(det var inte så  jag skrev, bara nästan).

Låter ju som en riktig schablonkontaktannons.

Jag såg för första gången på ett tag vilken presentation jag har här, på bloggen. Det stod att jag skriver om olika idrotter, t ex skidor både på längden och på tvären, eller basket, eller friidrott, men inte har jag med ett ord nämnt EM i basket, eller VM i simning eller VM i friidrott. Inte ett smack. Nada. Så då tog jag bort det ur presentationen så ingen går omkring och längtar efter vad just jag har att komma med när det gäller nagellack på höjdhoppare eller missade finalplatser eller dopning eller att det är blött i simbassängen eller att basketlaget fick god mat eller ...
ska man skriva om sport, ska man göra det mer i realtid, inte sådär några dagar efteråt.

Jag tror att höstens stora tema blir skrivande. Jag kommer att skriva om att skriva. Så där metaskrivande alltså.

Förutom mina gamla vanliga ämnen.

Vad har väl Bernt gjort för ont?

Ingenting vad jag vet. Han är säkert otroligt sympatisk och trevlig. Att han är kobrasnabb har vi sett.

Men det irriterar mig att en idrottare som i princip varje deltävling, i varje moment, kommer sist eller näst sist, ändå kan hänga sig kvar genom nattduellen. Inte bara en gång, utan flera.

Nä, jag gillar inte den idén riktigt.

Samtidigt inser jag ju att just det kan vara det som gör programmet till något mer än "bara" mys och pys och "så kul att få se våra enormt duktiga idrottare skojsa och ha det". Kanske behöver vi tittare den där extra spänningsdelen, kanske behöver vi bli lite förbannade. Precis som när det är tävlingar på riktigt.

Adrenalin, here we go.

Så.

Att Magdalena Forsberg gick vidare till finalprogrammen överraskar inte, hon vann flera deltävlingar eller kom tvåa. Min första favorit Malin Ewerlöf åkte ju tyvärr ut direkt.

Få se vad nästa omgång idrottare kan åstadkomma. Någon har säkert iskalla nerver, några har ett extremt bollsinne, två är säkra i vatten, men det är ju inte bara sådant de tävlar i.

Fortsättning följer.

Tevekväll

På söndagskvällar belönas vi med en mängd bra program, vi som annars försmäktar under till exempel fredagskvällarna. För vem tycker verkligen, helt sanningsenligt, att det program som ersatt "På spåret" klockan tjugo på fredagarna är bra? Gapigt, fånigt och jag tar fram stora skämskudden när folk inte kan placera Hallsberg rätt på kartan. Eller Vimmerby.
(Det är så mycket jag sett, det blir inte mer.)
Sådana kvällar är det skönt att ha en inspelad film, eller en hyrdvd, eller ännu hellre, en spännande bok som man bara måste läsa ut.

Igår var det äntligen dags för säsongspremiär för "Mästarnas mästare". Sport som underhållning, älskar det. Sport är ju alltid underhållning - och på dödligt allvar. Det märktes inte så mycket igår, men snart taggar nog deltagarna till, det har vi sett tidigare säsonger.
Men jag gillar inte att deltagarna är uppdelade i två lag, det blir faktiskt tjatigt med samma tävlingar i två omgångar, och de underliga konstellationer som växte fram de första säsongerna är borta. Kanske är det det som Svt vill, att det ska vara lite trevligare, inte så många svarta rubriker om antagonister som blir förbannade på varandra (Sjöberg/Holm, eller Sjöberg/Gustafsson). Eller så är det lättare att få med folk när de inte är borta så länge. Eller så är det billigare. (Fast om det är skälet så tycker jag nog att Svt kan lägga ner alla dessa oändliga delfinaler till Melodifestivalen. Jag storknar.)

Funderar på om jag hade någon favorit igår. Lite tidigt att säga, men eftersom friidrott är en av "mina" sporter, så är Malin Ewerlöf Krepp den jag hejar på. Dessutom sticker hon ut som person också. Hon tar för sig, törs, är inte rädd.
Att ha med två kvinnliga skidskyttar i samma lag är konstigt tycker jag. Att Ekholm är rätt blek (extremt blyg?) märks bredvid Forsberg, som är en naturbegåvning framför kameran. Hur har Svt tänkt där?
Trion Corneliusson/Mogren/Johansson märkte jag inte så mycket av, fast det var Johanssons specialkväll. Kom igen, gubbs, sätt lite färg ni också.

Samtidigt som mästarmötet visas "Babel" ett måsteprogram. Bra att det går att spela in, och om man glömmer det, att svt.play finns. P O Enquist är en favoritförfattare och när jag hör honom tala, vill jag läsa de böcker av honom som jag ännu inte hunnit med - och läsa om dem jag redan läst. Så är det.

Och så gillar jag Jonas Hassan Khemiris praktikantuppdrag. Igår var han i en kyrka och höll en predikan om Mammon. Hans åhörare satt blick stilla. Gillade de vad han sa? Eller var det för farligt? Svårt att säga, hade gärna tjuvlyssnat på damerna och herrarna efteråt.

Ännu ett måsteprogram är "The big C" som visas så sent på kvällen att jag inte är människa att se det när det går. Det har blivit en av mina måndagsritualer. Förmiddagskaffe och tjugofem minuter skruvad underhållning om cancer.
Underhållning. Om cancer. Hur är det roligt? Dialogerna, trovärdiga gestaltningar hos skådespelarna, tunga ämnen som tas upp ...
... jo, det är roligt, utan att det blir snaskigt. Jag gråter också åt det som händer.

Torsdagspytt

Ser, verkligen ser, vad det faktiskt står i texten under min profilbild. Jag skriver om sport. Hm, det var då längesedan jag skrev om sport. Ingenting om skidor på längden, tvären, med eller utan bössa. Ingenting om friidrott inomhus, ingenting om simning. Ingenting om boxning heller.

Ska bättra mig, lovar.

Det är bara det att just sporttexter kräver nästan att man skriver i realtid, eller åtminstone samma dag tävlingen är. Få se hur jag löser det, min desktop är i det iskalla kontorshuset (där jag sitter just nu, med både fleecejacka och torgvantar på mig), det är här jag har kontakt med nätvärlden. Min laptop använder jag bara som en avancerad skrivmaskin.

Jaja. Nog om det.

(Under en av promenaderna i Havanna passerade vi ingången till en av stadens mest kända boxningsklubbar. Maken frågade ivrigt om jag inte hade passat på att gå in där. Nej, det gjorde jag inte, svarade jag. Han tittade på mig som om jag var ett ufo och ruskade på huvudet.)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En av världens mäktigaste män gillar tango och fotboll. Good for him. Inte för att han lär få chansen att dansa eller lira, inte som Franciskus I. Men han ser ju ändå glad ut på alla bilder.
Åsikterna då? Nej till aborter, nej till samkönade äktenskap, nej till ...
Hade någon väntat sig något annat?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En fråga av en helt annan art: idag delar Guide Michelin ut sina betyg, sina stjärnor till restauranger i Europa. Kommer Sverige få sin första trestjärninga krog? Kommer någon bli av med en stjärna? Kockar med ambitioner biter på sina naglar.

Värd en omväg?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------



Avslutar med en bild från förra året. Snart är vi där igen.

Fast, eh, när utetermometern tycks ha fastnat på tio minusgrader, vågar man tro på våren då?

Sporthelg

 Det var ett tag sedan jag senast skrev om sport, ser jag, så då gör jag det nu. Fjortonåringen tävlar i truppgymnastik på en ort 60 mil härifrån.
Tioåringen tävlar på KM i truppgymnastik på söndag, det tar hela dagen, fast resan dit är inte lång. (Nu tränar hon basket och jag sitter på min hårda bänk i omklädningsrummet som alla fredagar.)
Jag har lite träningsvärk i benen efter ett muskelpass. 
Så, det var rapport från den lokala Sportspegeln.

Dagens hjälte Anja

Anja, Anja, min stora idol. Idag i programmet "Sommar" skulle hon visa upp nya sidor hos sig själv. Och det gjorde hon med besked.

Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.

Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.

Lycka till, fina fantastiska Anja!

Svt


Aftonbladet




Expressen

SvD

Pantertanter

Vad ska man ägna sina dagar åt när man blir äldre? Virka grytlappar? Plocka bort fula blad på pelargonerna? Mata duvorna i stadsparken? Lyssna på "Ring, så spelar vi"?

Tja, det kan man väl.

Eller så kan man göra som Merlene Ottey. Hon vill absolut inte sluta med det hon tycker är roligast och bäst att göra. Hon har blivit uttagen till Sloveniens stafettlag 4x100 m och ska alltså delta i EM friidrott i Helsingfors.

Strongt gjort, tycker jag. Ottey fyllde 52 för några veckor sedan.

Lycka till, Merlene!


Jag är årsbarn med Ottey och fyller 52 i juli. Det finns hopp om livet ;-).

DN

Inför OS

Den svenska friidrottstruppen lär bli liten till detta OS. Susanna Kallur har inte kunnat träna för fullt på länge och nu meddelar DN att hon inte ska tävla i Oslo i början av juni. Hon har en dryg månad på sig att klara kvalgränsen på 12.80.
Sorry, Sanna, jag förstår att du inte vill ge upp, men jag tror inte det kommer att gå.

Häromdagen meddelade Christian Olsson att han slutar med tresteg. Lättbegripligt, hur många år har han kämpat för att kunna hoppa långt igen? Hur många skador har han dragits med?

Nja, vi får nog vara glada om det blir någon enstaka semifinal/finalplats.

Men vi kan ju hoppas på Therese Alshammar och Sarah Sjöström, klara medaljhopp båda två.


DN


DN

Gamla mästare

Nu är vi mitt uppe i årets "Mästarnas Mästare", familjens absoluta favoritprogram. Det finns alltid någon att tycka mer om, någon annan att minnas, ytterligare någon som vi unisont säger "men HON (eller HAN), att h*n var så himla bra, det fattade vi ju inte, ojojoj, vilka meriter."

Jag vill inte påstå att vi är sportfånar hela gänget, men nog är det kul med idrott ändå. I alla fall skidor (jag), friidrott (jag), simning och simhopp (jag), boxning (maken), ishockey (maken), gymnastik (nioåringen och fjortonåringen) ...

Jag är dock inte säker på att jag gillar årets upplägg med sex tävlande som ställs mot varandra i några program och så ska två av dem gå till semifinal. Därefter presenteras de övriga sex tävlande. Det blir i och för sig mindre av kotterier och tjafs, men möjligheten till de oväntade vänskapsbanden - som jag faktiskt tror på att de knyts - blir ju också färre.

Vem som är min favorit så här långt?

Tja, eftersom jag minns OS 1972 när Gunnar Larsson vann med två tusendels sekund så håller jag ju lite extra på honom. Men jag tror inte att han kommer stå som slutlig segrare. Annichen Kringstad har imponerat hittills. Kanske det är dags för en kvinna i år?

De i övriga startfältet har vi ju inte sett än, men som slalomälskare håller jag även på Pernilla Wiberg. Och så hoppas jag ju att min idol Anja Pärson kan om något år eller så övertalas att ställa upp i programmet.

Länken visar förra veckans program: http://svtplay.se/t/104061/mastarnas_mastare

Så lite om sport igen

Självklart kommer jag hålla tummarna för Christian Olsson och Emma Green Tregaro i sina resp finaler. Självklart kommer jag sitta som klistrad och heja, heja, heja mig hes. Men nä, konkurrensen är svår, jag tror inte det blir medalj för någon av dem.

Men jag har gärna fel.

I morgon går Tjejmilen av stapeln och naturligtvis ställer Isabellah Andersson upp. Hon är min favorit.

Själv kommer jag larva runt i näst sista eller sista startgrupp, bland alla de andra som traskar sig runt. Kommer jag runt på mindre än en och en halv timme, är det bra.

Sportsöndag

Friidrott är så roligt att titta på, det händer alltid något och reglerna är lättfattliga även om man inte är en sportnörd. Det handlar om att hoppa högst eller längst, springa fortast och med smartast taktik, kasta längst … för mig ligger inte tjusningen främst i att det är just svenska deltagare.

Det kan vara hur spännande som helst med ett 10 000-meterslopp, där löparna knatar runt, varv efter varv, drar upp farten, saktar ner, där fyrfaldige världsmästaren gör en återkomst efter skada, men inte orkar fullfölja, där världsettan spurtar med 500 m kvar (alltså, spurtar efter nästan en mil!), lyckas inte haka av sig en dittills okänd ung löpare som stormar in mot mål och där andra väldigt trötta löpare har både ett och två varv kvar och måste fortsätta plåga sig.

Ah, jag älskar det!

Eller att se Isinbajeva hoppa upp mot fem meter, där varenda rörelse är väl avvägd, där ett stavhopp kan bli en skönhetsupplevelse. Samma med Thorkildsen när han dammar iväg spjutet.

Och så släggkastare som misslyckas, kastet blir lite snett så släggan hamnar i nätet, ja, då förstår man lite bättre hur svårt det är. Jag menar, de har tränat i hela sitt liv, kommer till ett VM och släggan fastnar i nätet.

Att Klüft blev femma var väl ganska väntat, eller t o m lite bättre än jag trodde. Men längdfinalen var en medioker historia, med världsstjärnor som hoppade bort sig, där guldmedaljören Reese fick till bara ett godkänt hopp och hennes vinstresultat var i sammanhanget blygsamma 6,82. Ingen hoppade så bra som de egentligen kan.

Sverige har aldrig varit strålande i friidrott. Det har funnits enstaka stjärnor, Sjöberg, Gärderud, Klüft förstås, Kallur, Bergkvist, Olsson, Holm m fl, och många av dem var aktiva samtidigt. Ja, ett par håller på fortfarande, men snart är det inte roligt längre att läsa om Christian Olssons eviga skador. Det blir som Foppas fot, yesterday’s news.

Men vad sysslade Bolt med egentligen?

Ikväll

ska jag parkera mig framför teven och tokheja på alla idrottare på DN-galan. Svensk friidrott är väl inte så mycket att hänga i granen för närvarande, men det spelar ingen som helst roll egentligen, häck, kula, höjdhopp, långdistans, sprint m fl grenar är hur ändå spännande som helst. Och jag ska hålla tummarna för Angelika Bengtsson, ett stjärnskott som nyss satt svenskt rekord i stavhopp. Hon kan knappast utmana Isinbajeva, men lite kittlar det allt när B har hoppat 4,57 och I har hoppat "bara" 4,60 i år. Men det finns ju fler som kan, Strutz har hoppat 4,78 och Spiegelburg 4,75. T ex.

Bara det inte blåser för hårt, stavhopp är ju så väderkänsligt.

Och vem vinner herrarnas spjut, blir det Thorkildsen eller Pitkämäki? Det skiljer bara sex ynka centimeter på deras personbästa, men nästan precis 3 m i säsongsbästa. T har i år kastat 88,30 och P 85,33.

Och visst, 200 m med Bolt blir en höjdare. Och 400 m. Och ...

DN

DN

Nördigt

Nej, fotboll är inte min sport, det har jag konstaterat många gånger tidigare. Men jag är en tvättäkta mästerskapsnörd. Jag tittar på alla möjliga sporter när det är OS, även om jag har en viss förkärlek för friidrott, simning, simhopp, gymnastik, förutom alla typer av skidåkning, (utom skidorientering som jag faktiskt inte begriper, var ligger det svåra när tidigare åkare lämnar spår efter sig?). Jag kollar in många sporter när det drar ihop sig till EM och VM, bara för att det är så stora turneringar.
Ibland tittar jag t o m på SM.

Jag lät medvetet bli att titta på Sveriges gruppspelsmatcher i fotbolls-VM, någonstans är det lite för likt vanliga ligamatcher eller allsvenskan. Men när det blir kvartsfinaler, semifinaler och som igår, bronsmatch, då vill jag inte missa en minut.

Fy katten, vad spännande det var i går! Och vilket otroligt mål Hammarström gjorde, dessutom när laget spelade med endast tio spelare på plan.

Ska vi utse det målet till årets mål?


DN

SvD

Fighting spirit

Jag gillar många idrottare, särskilt de där som går vid sidan av och inte låter sig mallas. Att Anja Pärson tillhör mina favoriter har väl knappast undgått någon. Till gänget hör även junioren Angelica Bengtsson som i söndags slog svenskt inomhusrekord och världsrekord i stav.
- Jag ska bli bäst i världen, sa hon efteråt, som det mest självklara.
Mmm, med en sådan inställning kan hon mycket väl bli det.

Och så finns det de där som vinner mitt hjärta för att de visar sådana prov på mod, glädje och lust till idrotten som sådan. Utövare som aldrig någonsin kommer slåss om några medaljer eller ens topptjugo-platser. Sådana som är glada om de överhuvudtaget kommer i mål.

Här är en av dem: Afrikas svar på Hellner

SM-helg

Det stundar stortävlingar i Sundsvall. Fr o m idag börjar SM i flera sporter. Längdskidor, curling, skridsko, snöskoter, dragkamp är några av dem. Och så har vi boxning. Ni vet den där sporten som undertecknad inte vill bry sig så mycket om egentligen, men som undertecknads make älskar.

Självklart ska han dit och titta och heja fram en ung boxare, Oscar Ahlin. I hans klass, 81 kg, finns de mycket skickliga Kennedy Katende och Babacou Kamara och en gissning är att det kommer stå mellan någon av dem och Oscar.

DN


SvD

Kalla, är det en bil, eller?

Jag gillar verkligen att titta på sport, eller åtminstone vissa sporter. Det är främst utförsåkning, längdskidor och skidskytte samt ett gäng sommaridrotter med friidrott, simhopp och simning. I OS- och VM-tider tillkommer short track, konståkning och en hel massa annat som jag inte vet om att jag gillar, men när jag tittar på det, så inser jag hur kul just den där sporten verkar vara.

Men hur mycket jag än kollar på André Pops, Jonas Karlsson och de andra journalisterna, så lär jag mig aldrig stå ut med de eviga flosklerna. Floskler som används av idrottarna själva många gånger, men det gör dem inte bättre.
Inom längdskidåkning är det "lägga in en växel till", eller "hon har en stark motor, särskilt i den branta uppförsbacken". Är Kalla en bil? tänker jag då.

Inom alpint låter det så här: "jag har det i mig, det gäller bara att få ut det." Just så kan nästan alla idrottare säga, när jag tänker efter.

Eller den ständiga:
- Hur känns det?

Ja, hur känns det när man som 20-nånting har vunnit världens största tävling, något man tränat för varje dag sedan XYZ år?

Hur känns det?

Kostcirkel

- Varför finns det sumobrottare? frågade åttaåringen igår.
- Tja, det är en gammal sport i Japan, och det är mycket sedvänjor och religion i den sporten, började jag. Jag fortsatte:
- Brottarna lyfter sitt ena ben för att skrämma onda andar och så kastar de salt in på mattan.

Åttaåringen hade redan slutat lyssna.

- Jag tror att sumobrottarna äter från hela kostcirkeln redan till frukost, sa hon.
- Eh, ja, det gör de nog, svarade jag och såg genast framför mig 150-kilos brottare som lassade in mängder med ris och sushi tidigt på morgonen. Eller kanske en wokvariant.

- Mmm, de äter säkert både tårta med grädde, chokladmuffins, vanliga muffins, sockerkaka, chokladsockerkaka, pepparkakor, sega råttor, kola och dricker varm oboj till. Och så en frukt, för det är ju nyttigt. Jag tror sumobrottare har en väldigt speciell kostcirkel, för de ser ju så speciella ut, eller hur, mamma?

Det tror jag med.

Jaaaa, hon kör ett år till!

Vem? Vad? Jaså, hon? Sa hon inte förut att hon skulle lägga av efter OS? Jo, precis så sa Anja P, men hon är ju inte sämre än att hon kan ändra sig. Och det har hon gjort. Så får jag njuta av henne ett år till. Vinnartjurskallen.

Nej, jag tror inte hon tar hem särskilt många delsegrar nästa säsong, men några. Jag tror inte hon blir VM:s gulddrottning, men nog kör hon hem en eller två medaljer. Bara på vilja. Bara för att hon vill slå ett rekord, bli den som tagit flest medaljer i OS och VM i alpina sporter. Bara för att bli en av de allra, allra bästa idrottarna någonsin.

The sky is the limit.

Mästarprov

Jag vet, det är gårdagens nyhet, att ännu en kvinna, Catrin Nilsmark åkte ur "Mästarnas mästare" i tisdags kväll. Jag tänker inte ta upp att nattduellerna missgynnar kvinnorna eller att de gynnar den nästan två meter långe Patrik Sjöberg. Jag tänker inte heller ta upp att Ara Abrahamian förra säsongen satte en standard genom att vägra utmana en kvinna i nattduellen, när det någon gång blev hans tur, och flera andra män följde hans exempel. Jag tänker inte ta upp att det i sig kanske mer var en klapp på huvudet, än något annat.

Jag tänker inte ta upp att det kan räcka med att vara snabbast att fånga svärdet, för att gå långt i tävlingen. Vad betyder det att göra sitt bästa under deltävlingarna, men inte bli immun genom att få mest poäng, om man kan bli utslagen i nattduellen av den som kanske legat hemma på sängen?

Det jag tänker ta upp är att Louise Karlsson äger. Hon är den som vunnit flest deltävlingar, varit immun sammanlagt tre gånger, som inte syns svikta ens i styrkeproven. Hon ger intryck av att vara lugn, samlad, koncentrerad, fokuserad, motiverad. Hon ser ut som om hon skulle kunna dyka i bassängen vilken dag som helst och genomföra en simtävling på hög nivå - och vinna.

Jag är ledsen, Tomas Brolin och Tomas Johansson, ni ser ut som en liten och en stor köttbulle bredvid kraftpaketet Louise Karlsson. Och så är det de två stormunnade egona Patrik Sjöberg och Armand Kranj. Hm, har aldrig haft något emot Sjöberg, han var en fantastisk friidrottare och kunde leverera, men är han ganska lat, tycker jag. Kranj snackar som så många boxare, det är en del av deras taktik och han har en viss charm, det ska medges. Men boxning är inte min sport.


Jag håller tummarna för Louise!

Storslam

Två tredjedelar av alla inringda röster gick till Helena Jonsson! Mycket roligt.

Ett stort grattis!