Pantertanter

Vad ska man ägna sina dagar åt när man blir äldre? Virka grytlappar? Plocka bort fula blad på pelargonerna? Mata duvorna i stadsparken? Lyssna på "Ring, så spelar vi"?

Tja, det kan man väl.

Eller så kan man göra som Merlene Ottey. Hon vill absolut inte sluta med det hon tycker är roligast och bäst att göra. Hon har blivit uttagen till Sloveniens stafettlag 4x100 m och ska alltså delta i EM friidrott i Helsingfors.

Strongt gjort, tycker jag. Ottey fyllde 52 för några veckor sedan.

Lycka till, Merlene!


Jag är årsbarn med Ottey och fyller 52 i juli. Det finns hopp om livet ;-).

DN

Bästföredatum

- Det har passerat bästföredatum här, säger maken och visar sin senaste krämpa för mig. Han har fått tennisarmbåge, att lägga till förra och förrförra veckans akuta diskbråck (eller, det är vad läkarna tror att han råkade ut för, vi får se vad magnetröntgen visar). Så kliar det där, så ilar det i en tand osv osv.

Om nu han har passerat bästföredatum, hur är det då med mig? Jag är ju äldre än maken. Inte mycket, sexton månader, men de månaderna lever han högt på, särskilt när det drar ihop sig till min födelsedag.

I sommar får jag en ny förstasiffra. Då är jag inte längre 40+ eller 50-, utan faktiskt 50. Varken mer eller mindre. Jag har haft en del knepiga känslor, inte direkt ångest, det är ett för starkt ord, men jo, visst är det lite konstigt att just jag ska bli 50. Jag som är så ung i sinnet, som dansar loss till mina favoritskivor en vanlig tisdagskväll. Jag som hellre har jeans än kjol på mig.

Jag som har en liten åttaåring som kom världens bästa gåva i sista minuten.

Det kanske är det allra bästa med att bli/vara en gammal mamma, man börjar inse att livet inte är oändligt, utan man passar verkligen på och njuter av sin vackra lilla tjej och umgänget med henne. Att ligga och nosa lite i hennes svettochsoldoftande hår när det är godnattläsning på kvällen. Att höra henne resonera om Pluto är en planet eller inte, om luftens sammansättning, om hästarna hos grannen verkligen måste ha filtar när de är ute i hagarna (ja, tydligen måste de det, alla är filtförsedda. Men så är de fina dressyrhästar nästan allihop, också).

Att jag ska bli 50. Hm, för bara ett år sedan kändes det nästan som en förolämpning. Jag är ju inte mer än 18, eller kanske 27 eller 38, innerst inne.

Jag funderar av och till, fortfarande, på vad jag ska bli när jag blir stor. Ska jag sadla om igen och bli ... ja, vadå? Vad skulle jag kunna bli? Gå tillbaka till mitt gamla yrke? Nja, jag har tappat för mycket av den sakkunskapen på de fem år som gått. Satsa på något av "mina" hantverk? Njaeeeej, jag har det inte i händerna. Även om jag älskar att väva, sy och tapetsera om möbler, så kommer jag aldrig bli tillräckligt skicklig.
Kanske ska jag ta steget och bli frukt- och bärodlare? Mängder med hallonbuskar har jag ju.

Eller så fortsätter jag helt sonika med det jag gör nu.

Under våren har mina obehagskänslor inför födelsedagen tonat bort. Hela familjen reser bort, och ett skäl är att jag inte vill få spontana besök. Men till hösten funderar jag på att ställa till med fest. Och då ska jag ha catering!

Vid 40 börjar livet, heter det ju. Så var det för mig. Några månader innan födelsedagen, såg jag rakt in i ett par varma, glada bruna ögon en snöslaskig kväll i februari. Vi träffades en fredag, blev förälskade på lördagen och flyttade i praktiken ihop på söndagen. Varför tveka när allt är rätt? Varför tveka och vara ängslig när 40-årsdagen närmar sig och det är nu eller aldrig?

Frånskild, less, barnlös var jag och så fick jag en hel familj på en gång. Kan det bli bättre? Ja, det kunde ju det, vi fick vår lilla kråka efter ett tag.

Nu känns det som om livet börjar om igen vid 50. Ett par sega år är äntligen till ända och jag mår som jag gjorde för flera år sedan.

50, vad är det? Bara en siffra, gott folk, bara en siffra. Jag har inte passerat något bästföredatum, jag är i mitt bästdatum.

Nu är det över för denna gång

Det här med att fylla år är ingen höjdare, tycker jag. Nej, nej, jag drabbas inte särskilt ofta av någon åldersnoja, senast det var svettigt att passera något slags åldersgräns var för nästan femton år sedan. Jag menar allt ståhej runt omkring.

Mina föräldrar skilde sig för snart tjugo år sedan, men än bråkar de och kommer med syrliga kommentarer när (om) de ses. Det har gått så långt att varken min bror eller jag bjuder in dem samtidigt till våra egna, våra makars och våra barns födelsedagar. Allt måste delas upp. Ena föräldern får komma med ny partner på riktiga födelsedagen, den andra får komma någon dag senare. Min syster slipper allt stökande då hon bor på andra sidan jordklotet. Lyckliga hon!

Jag har aldrig firat min egen födelsedag särskilt storstilat, jag fyller mitt i sommaren och då brukar de flesta av mina vänner och bekanta vara bortresta. (Ja, jag fyllde i tisdags, nu vet ni).
När jag fyllde tjugo var det kanske lite väl spartanskt, en kompis och jag gick på pizzeria, när jag fyllde 25 bjöds jag på restaurang av mina (då någorlunda sams) föräldrar, tillsammans med min blivande man. När jag fyllde 30, ja då hade exet och jag utflyttningsfest och de få som visste om att jag skulle fylla jämt, uppvaktade med något litet. Vi hade precis kommit hem från en resa i Kenya och skulle någon dag senare flytta från Göteborg (exets hemstad) till Stockholm (min hemstad).

35 var ångestfyllt. Inte för själva åldern, utan för att exet och jag förtvivlat försökte bilda familj och det lyckades inte. I stället påbörjade vi en adoptionsprocess (som också gick i stöpet, men det är en helt annan historia).

37 var värst. Nyskild. Under isen. Förbannad. Ledsen. Avtrubbad. Lurad. På väg till Harare, Zimbabwe, för att prata jobb med likasinnade från hela världen. Knappt jag orkade stå upp. Hur orkade jag åka dit? Och hur orkade jag överleva när jag blev rånad och av med allt utom passet och biljetterna? Hur stod jag ut när jag blev av med mitt bagage på väg från Zimbabwe?

40 var kul! Äntligen började livet igen. Ny man, nyförlovad, nyinköpt hus. Två små barn "på köpet".

42, egen liten bebis, min rödlätta fräkniga härliga unge.

44, på fjällvandring light i Abisko. Vi bodde på vandrarhemmet (måste säga att det är ett lyxigt sådant, som ett hotell, fast lakan måste man ta med sig). Maken tittade på fjällen, lillungen på myrorna och jag tittade på henne.

49 nu. Tja, just ingen skillnad mot 48. Men somliga har redan börjat räkna ner inför nästa år.
Mamma frågade om mina planer under middagen.
- Vad ska du göra nästa år? Ska du ha festen här?

Pappa frågade samma sak två kvällar senare, när han kom med sin hustru.
- Ja, här kan du ha ett riktigt stort kalas nästa år.

Till båda har jag svarat:
- Jag kommer inte vara i Sverige då.

Kanske blir det en resa till min syster ( men varför ska jag lägga på henne ett slags ansvar för min födelsedag, hennes egen man blir 50 i oktober) eller så kanske blir det en resa till min brorsfamilj, som flyttar till ytterligare en annan världsdel på ett år.
Eller så kanske det blir Spetsbergen. Eller Pite havsbad, som maken alltid drar till med.

---

Jo, jag blev uppvaktad. Av maken fick jag några lediga dagar för mig själv i lilla byn utanför Älvdalen. Antingen sover jag, eller läser, eller gör en skogsvandring (vem vet, kanske hittar jag hjortron). På vägen upp stannar jag till i Sundborn och tittar på Karin Larsson-utställningen. Av lillungen en bamsekram. Av pappa en renovering av en väggklocka som jag ärvt av farfar. Den passade på att stanna helt i våras och själv kommer jag inte iväg till någon urmakare.
Av mamma lite småplock (marschaller, braständare och olika chutneys). Av svärmor en löpare och några servetter (har fortfarande inte packat upp allt).

Vad som var bäst? Lillungens kram, förstås. Och de där lediga dagarna, med avstängd mobil, i augusti.