Pantertanter

Vad ska man ägna sina dagar åt när man blir äldre? Virka grytlappar? Plocka bort fula blad på pelargonerna? Mata duvorna i stadsparken? Lyssna på "Ring, så spelar vi"?

Tja, det kan man väl.

Eller så kan man göra som Merlene Ottey. Hon vill absolut inte sluta med det hon tycker är roligast och bäst att göra. Hon har blivit uttagen till Sloveniens stafettlag 4x100 m och ska alltså delta i EM friidrott i Helsingfors.

Strongt gjort, tycker jag. Ottey fyllde 52 för några veckor sedan.

Lycka till, Merlene!


Jag är årsbarn med Ottey och fyller 52 i juli. Det finns hopp om livet ;-).

DN

Inför OS

Den svenska friidrottstruppen lär bli liten till detta OS. Susanna Kallur har inte kunnat träna för fullt på länge och nu meddelar DN att hon inte ska tävla i Oslo i början av juni. Hon har en dryg månad på sig att klara kvalgränsen på 12.80.
Sorry, Sanna, jag förstår att du inte vill ge upp, men jag tror inte det kommer att gå.

Häromdagen meddelade Christian Olsson att han slutar med tresteg. Lättbegripligt, hur många år har han kämpat för att kunna hoppa långt igen? Hur många skador har han dragits med?

Nja, vi får nog vara glada om det blir någon enstaka semifinal/finalplats.

Men vi kan ju hoppas på Therese Alshammar och Sarah Sjöström, klara medaljhopp båda två.


DN


DN

Så lite om sport igen

Självklart kommer jag hålla tummarna för Christian Olsson och Emma Green Tregaro i sina resp finaler. Självklart kommer jag sitta som klistrad och heja, heja, heja mig hes. Men nä, konkurrensen är svår, jag tror inte det blir medalj för någon av dem.

Men jag har gärna fel.

I morgon går Tjejmilen av stapeln och naturligtvis ställer Isabellah Andersson upp. Hon är min favorit.

Själv kommer jag larva runt i näst sista eller sista startgrupp, bland alla de andra som traskar sig runt. Kommer jag runt på mindre än en och en halv timme, är det bra.

Sportsöndag

Friidrott är så roligt att titta på, det händer alltid något och reglerna är lättfattliga även om man inte är en sportnörd. Det handlar om att hoppa högst eller längst, springa fortast och med smartast taktik, kasta längst … för mig ligger inte tjusningen främst i att det är just svenska deltagare.

Det kan vara hur spännande som helst med ett 10 000-meterslopp, där löparna knatar runt, varv efter varv, drar upp farten, saktar ner, där fyrfaldige världsmästaren gör en återkomst efter skada, men inte orkar fullfölja, där världsettan spurtar med 500 m kvar (alltså, spurtar efter nästan en mil!), lyckas inte haka av sig en dittills okänd ung löpare som stormar in mot mål och där andra väldigt trötta löpare har både ett och två varv kvar och måste fortsätta plåga sig.

Ah, jag älskar det!

Eller att se Isinbajeva hoppa upp mot fem meter, där varenda rörelse är väl avvägd, där ett stavhopp kan bli en skönhetsupplevelse. Samma med Thorkildsen när han dammar iväg spjutet.

Och så släggkastare som misslyckas, kastet blir lite snett så släggan hamnar i nätet, ja, då förstår man lite bättre hur svårt det är. Jag menar, de har tränat i hela sitt liv, kommer till ett VM och släggan fastnar i nätet.

Att Klüft blev femma var väl ganska väntat, eller t o m lite bättre än jag trodde. Men längdfinalen var en medioker historia, med världsstjärnor som hoppade bort sig, där guldmedaljören Reese fick till bara ett godkänt hopp och hennes vinstresultat var i sammanhanget blygsamma 6,82. Ingen hoppade så bra som de egentligen kan.

Sverige har aldrig varit strålande i friidrott. Det har funnits enstaka stjärnor, Sjöberg, Gärderud, Klüft förstås, Kallur, Bergkvist, Olsson, Holm m fl, och många av dem var aktiva samtidigt. Ja, ett par håller på fortfarande, men snart är det inte roligt längre att läsa om Christian Olssons eviga skador. Det blir som Foppas fot, yesterday’s news.

Men vad sysslade Bolt med egentligen?

Ikväll

ska jag parkera mig framför teven och tokheja på alla idrottare på DN-galan. Svensk friidrott är väl inte så mycket att hänga i granen för närvarande, men det spelar ingen som helst roll egentligen, häck, kula, höjdhopp, långdistans, sprint m fl grenar är hur ändå spännande som helst. Och jag ska hålla tummarna för Angelika Bengtsson, ett stjärnskott som nyss satt svenskt rekord i stavhopp. Hon kan knappast utmana Isinbajeva, men lite kittlar det allt när B har hoppat 4,57 och I har hoppat "bara" 4,60 i år. Men det finns ju fler som kan, Strutz har hoppat 4,78 och Spiegelburg 4,75. T ex.

Bara det inte blåser för hårt, stavhopp är ju så väderkänsligt.

Och vem vinner herrarnas spjut, blir det Thorkildsen eller Pitkämäki? Det skiljer bara sex ynka centimeter på deras personbästa, men nästan precis 3 m i säsongsbästa. T har i år kastat 88,30 och P 85,33.

Och visst, 200 m med Bolt blir en höjdare. Och 400 m. Och ...

DN

DN