måndag 31 december 2012

Nyårsafton

Bara några timmar kvar av detta år och jag känner ingenting. Det är liksom inget särskilt med en afton längre.

Är det för att ju fler nyårsaftnar jag är med om, desto färre blir det kvar?

Är det för att 2012 har haft några väldigt djupa dalar, riktiga raviner, som ingen av oss (här = mina närmaste) kunde förutse förra nyårsafton?
För all del, året har haft några toppar också, men när jag summerar året så är det det svarta som kommer först. Jag har nämnt ett par av de sakerna tidigare och skriver inte om dem igen, den som går in här slipper läsa ännu en gång.

Är det för att jag är rätt villrådig om hur jag vill leva resten av mitt liv? Det är rätt mycket "panta rei" just nu, mycket som flyter.

Min fasta punkt är dottern. Min starka vackra dotter, som är så smart och rolig. Att få se henne växa upp är - ja, det är. Det är.

Nu blev det svårt att skriva något puttinuttigt, så jag avslutar helt sonika med ett


Gott Nytt År

onsdag 19 december 2012

Så här inför jul

är det inte roligt att först öppna ett påminnelsebrev om en obetald faktura. Ursprungsbeloppet var på 35:-, påminnelsen är på 500:- (!). Saftig höjning, eller hur?

Nästa brev jag öppnade var min slutskattsedel. Host, host, är tydligen skyldig mer än 20 000:-, vilket jag inte hade en aaaaaning om. Ändå brukar jag vara väldigt duktig med att kolla av deklarationerna och fyllnadsinbetalningarna.

Och snart är det dags att betala den resa jag ska göra i februari.

Man ska se saker och ting från den ljusa sidan, heter det.

Alltså är jag glad (nåja) att jag inte köpte ny bil när jag kunde (= trodde att jag hade råd).

Det är ju bara det att min nuvarande bil är dyr i drift, den är både törstig och börjar kräva en del både större och mindre reparationer.

Är nog lite deppig.

måndag 17 december 2012

Prioriteringar

Igår satt jag och läste i ett av de vanligare månadsmagasinen för kvinnor. Där var en artikel om några svenskar som flyttat till New York eller Washington DC och hur väl de alla trivdes i sitt nya hemland. De gav också råd till andra som lockas av livet over there.

Det jag reagerar på är att en av de tre utvandrarna, en ensamstående kvinna runt 45 och med två ganska små barn, anser det vara så helt självklart att alltid arbeta. När jag skriver alltid arbeta så är det precis det jag menar. Som det verkar jobbar hon jämt (om hon inte sover).

"Jag tar aldrig semester". "Jag går upp halv sex, jobbar, kommer hem sent, jobbar lite hemma, går och lägger mig vid midnatt ..."

När träffar hon sina barn då? Någon pappa talas det inte om i artikeln, kanske finns det en i bakgrunden, men det får man inte veta.
Just den här kvinnan kanske har någon annan som lagar mat, snyter snoriga näsor, sorterar strumpor för en lön, men ändå kliar det.

Jag kan köpa att det för många är högsta drömmen att alltid arbeta, att göra karriär, men måste man inte någonstans fundera på om man i så fall kan ha allt.

Jag tjänar just inga pengar, jag lägger nog alldeles för mycket tid på ett projekt som jag inte har en susning om det kommer bli på något sätt lönande ( läs här= jag jobbar nästan jämt, fast någon karriär gör jag inte).

Men nog f-n har jag tid för familjen.

---

Så funderar jag ett varv till. Hade det kliat om det var en man artikeln handlade om? Jag vill gärna skriva att visst, det hade det ju. Jag kanske hade funderat mer på om det fanns någon (fru/fästmö/hushållerska/barnflicka/man/fästman/butler ...) i bakgrunden som skötte marktjänsten, eller så hade jag tagit det för givet.

Här var det en kvinna, en superwoman som klarar allt.

Jag avundas henne inte.

Jag är alldeles för lat.

tisdag 11 december 2012

Kurs igen

Fick precis besked om att jag blivit antagen till ytterligare en skrivarkurs. Denna gång är det på en folkhögskola som kräver textprov, så det känns ju mycket meriterande. Är så glad, så glad, så jätteglad!

Jag var lite klantig och glömde bort sista ansökningsdag. Men jag mejlade i förra veckan och frågade. Det värsta som kunde hända var ju att jag skulle få ett blankt nej. Så blev det ja :-)

Jag läser B-kursen på distans (heltid) på ett universitet i andra änden av landet. Deras C-kurs får vänta till hösten. Den ges bara på halvfart och innehåller inte så mycket utrymme för eget skrivande, det är mer om skrivande.

...

Kanske vågar jag söka till landets bästa skrivarutbildning så småningom.

Väder och planering

Ny varning för snöoväder idag. Min tänkta "uträtta ärenden och köpa julklappar och födelsedagspresenter och passa på och träna-dag" får skjutas upp till i morgon.

Mm, födelsedagar ja. I morgon fyller fjortonåringen femton och min systerson blir nitton. Han bor en bit bort (läs Kanada) så han blir uppvaktad medelst mejl, medan den blivande femtonåringen ska firas med hembakad chokladtårta.

Jag har redan kollat att jag har nödvändiga ingredienser hemma (om vi skulle bli insnöade igen). Självklart har jag som alltid stora lager med stearinljus, värmeljus, ficklampor osv osv och jag har hällt upp vatten i kastruller och kannor. Det kan ju bli strömavbrott igen. Gasoltuben är kollad, så mat kan jag laga.

När jag var liten var Plupp en av mina idoler. Den lilla blåhåriga osynligen som bodde på fjället och var så tryggt, med lagoma lager med mat och ved, en liten säng att krypa ner i och fällar att dra över sig när stormen viner över nejden. Det är nog fortfarande min idealbild av hur man bäst klarar av vintern, fullt skafferi och massor med varma kläder och täcken. Och så några vänner som lämmeln Lämmel och hermelinen Hermelin förstås.
Enligt Inga Borg, som skrev om Plupp, var osynligen varken en flicka eller en pojke. För mig var dock Plupp en han, ändå kände jag en så stark samhörighet med Plupp.
Det gjorde jag med Robinson Kruse också. Där var det alla uppräkningar av hans förråd och hur han samlade en massa mat och tillverkade saker att förvara maten i som fascinerade mig mest. Jag ville gärna leka Robinson Kruse med min lillasyster, som självklart skulle vara Fredag. Hon var måttligt road.

När jag ändå är inne på ämnet så måste jag ju nämna Esther Hautzigs bok "Stäppbarn" från 1970. Den kom ut igen många år senare med titeln "Flicka i Sibirien". Det är en berättelse om en tioårig flicka som blir deporterad från Vilnius till en ort någonstans i Sibirien under andra världskriget och hur hon och hennes mamma lyckas överleva mot alla odds. De hittar potatis (stjäl?) som är så liten att den inte går att skala, då blir det ingenting kvar.
Huvudpersonen, som jag tror ska vara Esther själv, är duktig på att sticka och lyckas få i uppdrag att sticka en kofta åt en rysk bondkvinna. Som lön ska hon få en kanna mjölk. Hon kämpar på med sin kofta och när den är klar, går hon genom byn för att överlämna den och hämta mjölken. Men kvinnan har blivit tjock och koftan är för liten. Esther får inte sin mjölk utan går hem med koftan igen och får repa upp den och göra om hela arbetet.

Jag läste boken hur många gånger som helst när jag var tio år, till slut fick jag inte låna den fler gånger från skolbiblioteket, läraren ansåg att jag borde läsa något annat. Det gjorde jag, jag lånade varje vecka på kommunbiblioteket också, men det hade inte läraren koll på. Hur som helst, min lycka var stor när jag hittade boken under sin nya titel tjugo år senare på bokrean.
Med stor bävan började jag läsa, kanske var boken ihjälälskad. Jag kände igen "min" bok som jag tyckte så mycket om som barn - och jag såg som vuxen den humor som jag missade då. Ja, boken höll och den håller.

Nu har det gått ytterligare tjugo år och jag har tänkt att jag ska läsa den högt för min dotter, men hon är tveksam. Omslaget ser rätt trist ut.

Jag får gömma det i något glansigt papper.

torsdag 6 december 2012

Samtal

Ringde min far för att höra hur han klarat snöovädret.
Bra, tyckte han, men det var tungt att skotta och skotta igen.

När det var avklarat drog han igång sin vanliga monolog om vad han gjort och ska göra.

Yada, yada, yada.
Efter en kvart frågade han när jag kommer och hälsar på. Jag säger det inte, men tänker.

 Jag vill inte köra i ett par timmar, sitta i hans mögelstinkande hus och så köra hem igen i ett par timmar. (Att sova över är otänkbart, då får jag svår andnöd).

Nu känner jag mig bara trött och less. På mig själv för att jag inte säger ifrån, och på honom för att han är så extremt självupptagen.

onsdag 5 december 2012

Svartfötter

- Ah men herreguuuud, det var de smutsigaste fötterna jag sett, utbrast jag när jag fick syn på tioåringens små fossingar i morse.
Fotsulorna var verkligen svarta, som om hon doppat dem i målarfärg.
- Meh, jag duschade ju igår kväll, sa tioåringen.
- Dina ser likadana ut, så det så.

Jag tittade på mina egna fötter. Jodå, svarta som natten. Det hade gått en timme sedan jag själv duschade.

Det är nog hög tid att moppa golven.