Kurs igen

Fick precis besked om att jag blivit antagen till ytterligare en skrivarkurs. Denna gång är det på en folkhögskola som kräver textprov, så det känns ju mycket meriterande. Är så glad, så glad, så jätteglad!

Jag var lite klantig och glömde bort sista ansökningsdag. Men jag mejlade i förra veckan och frågade. Det värsta som kunde hända var ju att jag skulle få ett blankt nej. Så blev det ja :-)

Jag läser B-kursen på distans (heltid) på ett universitet i andra änden av landet. Deras C-kurs får vänta till hösten. Den ges bara på halvfart och innehåller inte så mycket utrymme för eget skrivande, det är mer om skrivande.

...

Kanske vågar jag söka till landets bästa skrivarutbildning så småningom.

Det essar till sig

Mindre än två veckor kvar nu till nästa inlämning, till deadline. Jag skriver, skriver, skriver, skriver om här och där, lägger till, drar bort. Ändå försöker jag att inte redigera så hårt, utan låta det flöda på.

Det är konstigt, men en inre spärr mot dialoger är i det närmaste borta. Alla, eller nästan alla, pratar på som bara den. Det roliga är att de har så olika uttryckssätt.

Jag blir nästan rädd. Vad är det för fantasifigurer jag skapat? Kommer de ta över hela min värld? Att de har stor plats i vardagen just nu står helt klart.

Och så har de starka synpunkter på hur de ska skildras. Jag har varit inne på det förut, i ett tidigare inlägg, de kliver fram och tar över historien. Så här kan en av dem säga:

- Ah men va fan. Så där platt är jag inte. Du kan inte dra det här utan att visa min barndom. Jag växte upp på gatan, för fan. Respekt, kvinna!
Han drar fram en stilett ur bakfickan och börjar peta naglarna. Han spänner blicken i mig och jag förstår precis, han är inte att leka med.

En annan person kommer med ett inpass:
- Jag håller med herr C, och det är väl första gången jag gör det. Du som sitter där vid tangentbordet måste faktiskt få med lite av min ungdomstid, hur jag drömde om ett annat liv.

En tredje försöker överrösta de andra:
- Du ska skriva om hur jag mötte mitt livs kärlek. Annars ser jag till att du får tillbringa en tid i häktet.

Jaha.
Det är bara att göra som de säger åt mig. Skönt nog är det just nu lätt att ösa på. Om jag bara sätter mig ner och skriver, får jag utan vidare ihop 2-3 000 ord om dagen. Det är helt okej, Stephen King, inga jämförelser i övrigt, skriver enligt sitt schema 2 000 ord per dag.

Men en nackdel är att jag inte hinner fara runt och hälsa på i bloggvärlden särskilt mycket, jag får återkomma till er.

Väl mött

Glad, trött, skrivsugen

I lördags var det dags för första träffen irl på min stora skrivkurs. Jag hade svårt att somna kvällen innan, jag hade nästan resfeber. Redan klockan fem på lördagsmorgonen skulle jag gå upp, för före sex var jag tvungen att köra hemifrån för att hinna med tåget.
Tåget var i det närmaste fullsatt, många av passagerarna läste de sista sidorna av de böcker vi skulle ha förberett.
Utanför föreläsningssalen var det mängder med folk, alla var tysta och avvaktande och kanske lite blyga också. Första passet var långt.
På lunchrasten började folk prata med varandra. Tänk ett fyrtiotal människor i olika åldrar och från hela landet, med bara en sak gemensam, alla vill skriva. Vi hade mycket att prata om.

På eftermiddagen, efter sex timmars föreläsande, diskuterande, analyserande, skrivande, var vi möra. Att köpa både kaffe, kanelbulle och en chokladkaka var absolut nödvändigt, sockerbehovet var enormt.

På tåget orkade ingen längre prata, alla satt tysta och läste eller skrev.

Det var rätt skönt att komma hem till ost, kex, vin och något skräp på teven.

Huvudet är som en bikupa, historierna surrar i kapp och jag ska bara (!) peta lite till på den text jag ska skicka in till en tävling. Sista inlämningsdag är i nästa vecka.

Hemlis

Jag ska berätta en hemlighet. Varför? Jag kan inte hålla igen längre.

För en månad sedan började jag på en ny kurs. Urkul är det och jag ser fram mot varenda kurstillfälle, trots att jag kommer hem sent de kvällarna och sedan inte kan somna för jag är så uppe i varv. Det är en författarkurs och det känns så stort! Vi skriver och skriver och läser varandras texter och kommenterar dem, får nya infallsvinklar, knep att ta till, vad som är bra att tänka på ... ah!

En del sjunger i kör, andra ägnar sig åt porslinsmålning eller halmflätning. Jag skriver. Det är uppslukande, roligt, ett ständigt behov, nästan lika stort som behovet av att läsa ...
Det är så långt från den typ av skrivande jag ägnade mig åt på 80-talet, då jag faktiskt betalade hyran med hjälp av min penna.  Då frilansade jag med artiklar om så roliga (obs ironi) saker som kohessionspålning och ventilationsanläggningar.

Vad månde bliva? Har ingen aning, jag vet just nu att jag inte kommer hinna titta in till er och kommentera så ofta. Huvudet bubblar av alla berättelser som måste ut.