Dagens lästips

Det var ett tag sedan jag kom med tips om något att läsa. Det betyder förstås inte att jag inte läser, det gör jag ju nästan jämt, det är bara tiden att blogga om det som saknas.

I Kanada finns en bokhandelskedja som heter Indigo (den kanske finns i USA också, det vet jag inte). De tre butiker jag besökt är välsorterade, allt är snyggt uppställt och jag blir så köp- och lässugen.

Personalen i butiken i shoppinggallerian Park Royal i West Vancouver går gärna runt i lokalen och frågar vänligt om man vill ha något tips. Första gången sa jag att jag gärna ville få tag på böcker av kanadensiska författare. Det är få som blir översatta till svenska, däribland Alice Munro, Margaret Atwood och Robertson Davies. De går inte precis av för hackor, men det är ju alltid intressant att hitta något nytt.
- How interesting. Why do you prefer Canadian authors?
Jag förklarade att som bosatt i Sverige är det inte så lätt att hitta mer än till exempel de ovan nämnda.
- Ah, Sweden! The country of Stig Larsson. And Strindberg of course.
Bokhandelsbiträdet log mot mig och tipsade om några författare. Jag gick därifrån med ett tiotal böcker - och fick knappt ihop resväskan när jag några dagar senare skulle resa hem igen.

I somras var jag där igen. Så fort jag kom innanför dörren, kom bokhandelsbiträdet fram och sa:
- Oh, welcome back, Swedish lady! I have something for you.
Det hade gått mer än ett år sedan mitt första besök. Naturligtvis blev jag mycket imponerad av hennes goda minne. Än en gång vacklade jag ut från butiken en timme senare under tyngden av mina nyinköp.

Här är ett av dem:

Gold Mountain Blues av Ling Zhang. Det är en krönika om en kinesisk familj i flera generationer där männen reser till Kanada, Gold Mountain som det kallades i Kina, för att försörja hustru och barn. De bygger järnväg, skickar varenda cent hem till Kina, blir arbetslösa när järnvägen är klar, diskar, arbetar som bud, ... Boken är stundtals tung att läsa, då det händer så mycket sorgligt (ett barn drunknar, ett annat barn säljs som bordellslav ...), men ändå är den spännande, en riktig bladvändare.
Författaren föddes i Zhejiangprovinsen i Kina men bor i Toronto sedan 1986. Hon har vunnit flera priser för sina romaner och novellsamlingar. Boken bör gå att få tag på via någon nätbokhandel eller kanske något bibliotek, jag har inte kollat det.

Så tar jag en svensk bok som jag läste ut i morse.

En osynlig av Pontus Ljunghill. Det är en historia som sticker ut i deckarhögarna. Det börjar med ett bestialiskt mord på en liten flicka 1928. Kommissarie John Stierna och hans medarbetare hittar aldrig mördaren. Preskriberingstiden för mord är tjugofem år, så 1953 kommer mordet slutligen läggas till handlingarna. Stierna går i pension ett år för tidigt, han står inte ut med att vara kvar som polis och ha detta enda olösta fall. Han reser till Visby, där han blir uppsökt av en journalist som skriver om svåra fall under 1900-talet. Boken rör sig mellan 1928 och 1953, så man får följa polisarbetet och själva brottet (som inte alls känns så blodigt och spekulativt som det ibland kan göra i "vanliga" svenska deckare). Ibland kommer mördarens röst in. Efter ett tag tror jag att jag vet vem mördaren är, men det avslöjas förstås inte förrän på allra sista sidan.
Miljö- och tidsskildringarna känns autentiska, man får en bra bild av Stockholm under tjugotalet. Ett extra plus för det snygga omslaget.
Författaren är kriminolog med särskilt intresse för polishistoria, vilket märks.

Inskickat!

Sådär, nu är tredje inlämningen avklarad. Du milde tid, vilken hets det kan bli. Jag gillar verkligen inte att vara ute i sista stund, men nu blev det så i alla fall.

Jag har pressat ur mig 151 sidor och drygt 50 000 ord, så jag passerade min egen gräns för mycket jag skulle skriva ganska precis. Jag trodde i början av terminen att jag utan vidare skulle kunna skriva ihop 400 sidor allt som allt, men det går ju inte. Jag får knappast till 250 sidor till på en dryg månad. Men kanske 100, om jag inte gör som jag gjorde efter förra inlämningen. Då lät jag texten ligga i två veckor och hade dessutom en väldigt trög vecka när jag skulle börja om igen.

Nu ska jag "bara" lämna respons på de andras texter, sedan kan jag bli lite trevlig igen.

BTW: ett lästips igen:

"De obotliga optimisternas klubb" av Jean-Michel Guenassia. Den tjocka boken (runt 700 sidor) handlar om den unge Michel i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Hans äldre bror tar värvning i kriget i Algeriet, vilket orsakar en brytning inom familjen. Broderns flickvän försöker skriva en avhandling, men hon har ständiga problem (med i stort sett allt).
Michel är ofta på Balto, en restaurang med en schackklubb dit flyktingar från olika håll i Europa kommer. Där finns Leonid från Leningrad, övertygad kommunist och dekorerad flygare från andra världskriget. Han hamnade i Paris för kärleks skull. Det finns ingen som kan supa honom under bordet.
Där finns skådespelarstjärnan Tibor från Ungern som hoppas in i det längsta att få stora filmroller, men hans accent är för grov. Där finns Imre, också ungrare, som adopterar en kyckling och kallar den Tibor.
Där finns Igor som inte accepterar namnet Leningrad, utan kallar staden S:t Petersburg. Han flydde hals över huvud och lämnade hustru och barn då han "råkat" säga något ofördelaktigt om en överordnad.

osv osv.

Uppdaterat. "De obotliga optimisternas klubb" är inte på drygt 700 sidor, utan drugt 600 sidor.

Skrivarperiod (eller här kommer ett par lästips)

Sitter på den hårda träbänken som skiljer ytterskotillåtet från ytterskoförbjudet i omklädningsrummet. Tioåringen tränar basket. Hon var ovillig, ville hellre stanna hemma, men till slut fick jag in henne i bilen ändå. Det är fredagkväll och ingen mer träning förrän om tio dagar, bäst att passa på.

Jag sitter och läser, som jag brukar, samtidigt som jag letar knep och intressanta vinklar i det jag läser. Ibland kommer en kissnödig basketspelare ut från gymnastiksalen och skyndar in på toaletten. Någon vill inte låsa om sig, men jag sitter ju där och kan hålla vakt. När klockan drar mot sju, börjar en del föräldrar komma, alla hejar glatt, de flesta fortsätter in till salen för att se lite av träningen. Jag sitter kvar, min tioåring tycker inte om att ha mig som publik. Det är bara när det är match som jag får den stora nåden att titta.

Någon förälder stannar kvar och vi pratar, om läsning, böcker, fredagsmys, att hon och dottern ska åka till morföräldrarna som bor på en annan ort. Basketspelarens pappa och lillebror är redan där.

En pappa kommer in, noterar att jag sitter med en annan bok än den jag hade förra fredagen.
- Ja, svarar jag, jag har nog hunnit med några böcker under veckan.
- Jaså. Ja, jag hade en period för ett par år sedan då jag läste mycket, men nu hinner jag inte, säger han.
- Mm, jag har nog haft en sådan period sedan jag var sju år, jag har inte kommit ur bokslukaråldern, säger jag och kan bita tungan av mig. Varför ska jag vara så märkvärdig hela tiden?
- Jag tittar inte så mycket på teve, fortsätter jag, som om det skulle vara bättre, som om det skulle förklara allting.
Pappan tittar förvirrat på mig och skyndar ut i gymnastiksalen.

Ja, jag läser mycket just nu, till och med för att vara jag. Nästa inlämning på heltidsskrivkursen närmar sig och det är mitt sätt att skjuta upp det oundvikliga, att sätta mig ner och skriva på. Istället läser jag och försöker inbilla mig själv att jag gör research.

Då jag skriver, blir det ett bidrag till en novelltävling, som jag antagligen inte kan använda i mitt stora projekt, även om miljön och tiden är rätt. Eller så blir det en avvikelse genom att blanda in ett par verkliga personer som får små cameoroller, för den kurs där vi träffas varannan vecka. Det går inte heller att använda i något annat sammanhang.

Träning, tänker jag och försöker uppmuntra mig själv, det är träning. All träning är bra. Att sitta här på bloggen och blarra är till och med det bra, jag får upp värmen i fingrarna.

Så, här är några lästips (för nu ska jag ge fåren vatten och sedan gå in och tömma diskmaskinen, fylla den igen, handdiska det som inte går i maskinen, sortera tvätt, sedan köra och slänga skräp och fylla på förråden med mjölk, yoghurt, korv och därefter skriva (som sagt, tusen ursäkter har jag på lut)):

David Foenkinos: Nathalie - en delikat historia (jag skriver inte om kärlek och jag skriver inte humoristiskt, och som jag njöt av denna roliga kärlekshistoria)

Yrsa Sigurdadóttir: Eldnatt (isländsk deckare som börjar som en spökhistoria, härligt tjock bok)

Martin Suter: Small world (första delen i en trilogi som handlar om människor som hamnar i en identitetskris. Här är huvudpersonen en man som drabbas av Alzheimer. Låter kanske inte så kul, men boken är skriven med värme. Jag har hittat en ny författare att återkomma till).

Johan Hedenberg: Lill-Tarzan och jag (går rätt in i hjärtat, jag grät och skrattade om vartannat. En bok jag rekommenderar alla att läsa).

Augustpriset

Nu är det offentliggjort, vilka böcker som är nominerade till årets Augustpris.

I klassen "Årets svenska skönlitterära bok" finns:
"En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru. Den ligger i min "att-läsa-hög" (som bara växer hela tiden).

"Ingenbarnsland" av Eija Hetekivi Olsson. Jag njöt av författarens formsäkra språk när jag läste hennes bok i vintras.

"Sång till den storm som ska komma" av Peter Fröberg Idling. Som jag tjatat om denna roman. Om du inte har läst den än, gör det!

"Springa med åror" av Cilla Naumann. Ska lånas/köpas och läsas.

"Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg. Samma här, ska lånas/köpas och läsas.

"Medealand och andra pjäser" av Sara Stridsberg. Inte för jag läser dramatik särskilt ofta (faktiskt aldrig, inte sedan gymnasiet) så har jag ett gott öga till Stridsberg sedan jag slukade "Drömfakulteten".

I klassen "Årets svenska barn- och ungdomsbok" finns följande:
"Only väg is up" av Emmy Abrahamson

"Jag blundar och önskar mig något" av Moa-LinaCroall

"Jag älskar Manne", av Pija Lindenbaum

"Elin under havet", Sofia Malmberg

"Jag är världen" av Mårten Melin

"ABC å allt om det" av Nina Umaja

I "Årets svenska fackbok" är dessa nominerade:



"Det enda könet" av Katrine Kielos

"Ur regnskogens skugga" av Daniel Rolander, James Dobreff, Helene Schmitz, Arne Jönsson

"Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg", Ingrid Carlberg

"Den amerikanska högern". Martin Gelin

"Jag är Zlatan Ibrahimovic", Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz

"Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen

Till Lilla Augustpriset är följande nominerade:

Erik Hultin, Billdal, nominerad för två bidrag

Ulrika Nettelblad, Umeå

Elin Stenlöv, Västerås

Maja Tinnevall, Vikbolandet

Anna Hogland, Halmstad

Röstningen sker på nätet: Posten.se


26 november får vi veta vilka som vunnit i respektive klass.

Augustpriset

Odrblnd?

"E'ru helt pantad i kolan, va?"
"Jävla pucko, klykar noll."

"Nu får du anstränga dig lite. Jag ska ringa dina föräldrar ikväll och säga att du är den lataste elev jag någonsin haft."


Har någon här hört något sådant? Kanske inte blivit bemött själv, men kanske varit med om att klasskamrater blivit kallade puckon? Kanske, gud förbjude, kallat någon för pucko, varit en mobbare?

Jag hade väldigt lätt för att lära mig att läsa. För att använda en sliten schablon, det gick som en dans. Jag begrep inte alls att det fanns andra barn som inte fick till det, det var ju så lätt. Jag upptäckte nya världar varje gång jag satte mig med en ny bok, jag läste jämt (det gör jag fortfarande, så fort jag kommer åt).

Så småningom fick jag ett ord för det, de eleverna var ordblinda. Ungefär som att någon behövde glasögon för att kunna läsa på svarta tavlan (som på den tiden oftare var grön). Men det fanns inga hjälpmedel, de eleverna fick väl jobba på lite mer. Gnäll inte, kom igen.


Någon gick på stödundervisning, satt av lite tid i "dumklassen". Någon annan bråkade hellre, då fick man åtminstone lite mer uppmärksamhet av lärarna. En tredje gladdes åt sin enda trea eller fyra i betyget, i ett ämne som inte krävde inläsning.

Man säger inte ordblind längre, man kallar det dyslexi, efter grekiskans dys som betyder svårt och lexia som i sin tur betyder att man har svårt med ord och bokstäver. Cirka 6% av befolkningen beräknas ha dyslexi och ytterligare 4% visar vissa tecken på dyslexi.
Några tecken på dyslexi är att man läser långsamt och hackigt eller tvärtom, att man läser fort och gissar. Kanske utelämnar man vissa småord eller blandar ihop bokstäverna B och D.
När en dyslektiker skriver, kan hen vara osäker på bokstävernas form. Ofta utelämnas vokaler och konsonanterna byter plats med varandra. Handstilen kan vara svårläst och osäker. Ibland blandar dyslektikern ihop höger och vänster, liksom öster och väster.

I förra veckan var tioåringen och vi föräldrar på besök hos en logoped, för att utreda om hon har dyslexi. Det är helt klart att hon har det - och vilken lättnad!
"Då är jag inte dum i huvet", sa hon.

Jag skriver det igen.

"Då är jag inte dum i huvet."

Vad vi än har sagt och hur mycket vi än hjälpt henne och läst med henne och uppmuntrat henne i allt, så har hon ändå gått omkring i tre långa skolår och trott att hon är nog lite dum i huvudet. Hon har hela tiden fått kämpa för att orka med läsningen. Andra ämnen, som bild, idrott och teknik har hon hela tiden älskat, för då har hon fått tänka på sitt vis.  Eller så har hon memorerat långa stycken av textboken. Att delta muntligt på lektionerna har hon aldrig haft några problem med, snarare tvärtom.

Nu har hon fått låna en daisy-spelare, så hon kan lyssna på läxböckerna istället. Nu tror vi att mycket kommer att falla på plats.

Läsarjag

Idag skriver Jenny Lindh i DN:s kultur om läsare. Hon är bibliotekarie på biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm och har en spalt där hon svarar på olika frågor om böcker och bibliotek. Hennes spalt är numera det första jag läser på lördagarna, hennes formuleringar är så roliga att jag fnissar högt för mig själv.

En av dagens frågor gäller alltså puddingläsare och Jenny Lindh (JL) kan upplysa om att det var vad Henry James kallade läsare som tuggar i sig en bok, sväljer och släpper resterna i toan medan hen börjar på en ny. Något vänligare är Olof Lagercrantz som anser att puddingläsarna är de som håller hela bokbranschen under armarna.

Lagercrantz tycker dock att idisslandet, omläsandet, borde stå högre i kurs.

JL föreslår att uttrycket puddingläsare borde bytas ut mot det hippare pannacottaläsare. Boktipsbloggare kan bli cupcakeläsare (aj, det svider lite), kulturkonservativa blir förstås surströmmingsläsare och slutligen de som rafsar ihop en liten hög myspocketar från ICA:s ställ vid kassan är såklart tacosläsare.

Vilken sort jag är? Jag prickar in allt. Jag är både puddingläsare, idisslare, cupcakeläsare och tacosläsare. Llite suströmming kan det också bli, då jag gärna klämmer en och annan klassiker. Den som inte läst Robinson Kruse eller Rött och svart eller De tre musketörerna, har den läst alls?

Att man kan bli sugen på något gott

Igår kväll blev jag så sugen på glass. Jag har en hemlig gömma i frysen där jag lägger in sådana där mini-Magnum (om man nu kan tänka sig det, men de är faktiskt lite mindre än de vanliga, men lika goda). Jag tog fram en sådan, med vit choklad på, och började äta på den.

Den grå katten, jag kan väl kalla honom Knatte här, eftersom det är det vi kallar honom, kom in i köket, gick rakt fram till mig och hoppade upp på bordet. Han blev min bästa kompis någonsin, ojojoj, han spann, han kelade, boxade mig lite med sitt huvud, han viftade på svansen (han trodde väl ett tag att han var en hund). Jag hade fullt sjå att freda min glasspinne.
Hans ögon blev alldeles runda av begär. Så såg jag att snålvattnet började rinna på honom och det så mycket att det droppade ner på mina jeans.

Ja, han fick slumpen * av glassen, sedan var han nöjd och gick ut ur köket och lade sig framför kakelugnen igen. Han bevärdigade mig inte med en blick.


* slumpen = här det sista på glasspinnen.

---

I förrgår läste vi äntligen ut "Godnatt mister Tom". Igår började jag plocka fram lite olika förslag på ny högläsningsbok. Då frågade nioåringen var "Godnatt ..." var någonstans och jag berättade att jag hade ställt in den i bokhyllan i hallen. Hur så?
- Jag vill att vi läser om den, den var så bra, sa nioåringen då.

Nej, jag började inte om på den boken, det blev i stället omläsning av några av hennes gamla favoritsagor från när hon var riktigt liten, "Vanten", "Den lilla sköldpaddan" och "Bockarna Bruse". Sedan var jag trött i halsen, det kostar på med alla olika röstlägen och att komma ihåg hur trollet ska låta. Eller att väsa när räven pratar, eller hur fru Groda låter, och ska man säga "nej, du får inte plats" resp "men kryp in i vanten då" med alla olika djurröster (detta i "Vanten") eller räcker det med min vanliga röst?
Roligt är det hur som helst och jag blir alltid extra fnissig när djuren säger till björnen, som också fryser och vill komma in i vanten, säger åt honom att han minsann får sitta ytterst.

Bara tanken.

Att det blir svårt att sova

är ju självklart, när man läser högt för sin nioåring ur boken Godnatt, mister Tom av Michelle Magorian. Den handlar om Willie (senare Will) som blir evakuerad från London precis i början av andra världskriget och hamnar hos Tom Oakley, en gammal änkling som bor i en liten by, Little Weirwold, någonstans på den engelska landsbygden. Willie är blyg, undernärd och illa klädd, men snart blommar han upp och det visar sig att han är mycket duktig på att teckna, något som hans överreligiösa mamma anser vara en synd. Hon anser att allt utom att be böner är en synd.

Igår kväll hade vi kommit fram till det kapitel där Willie reser tillbaka till London, då hans mamma skrivit ett brev om att hon är sjuk och behöver hans hjälp. Hon har en överraskning till honom, säger hon.
Den överraskningen består av en nyfödd liten syster.

Visst låter det rart, men mamman är, minst sagt, knäpp. Nej, hon är faktiskt helt galen. Babyn har legat ensam hemma, med munnen täckt av ett plåster för att inte störa grannarna, då mamman varit och hämtat Willie vid tåget. Hon är borta flera timmar.
Willie packar upp presenter till mamman, lite smör, några ägg och annat, men mamman kastar bort allting. Så får hon för sig att Willie är trotsig och säger emot henne. Hon slår honom så han svimmar och låser in  honom i en skrubb under trappan.

Där avslutade vi läsningen igår kväll. Jag har läst boken tidigare och vet ju att allt slutar bra, men innan dess är det mycket som ska hända.

I morse var vi tvungna att fortsätta läsningen:


Under tiden går mister Tom i byn och undrar varför han inte får något brev från Willie. När det gått en månad tar han sig till London och lyckas ta sig in i mammans hus. Själv är hon bortrest på ett bibelmöte, enligt en granne. När Tom, en polis och en luftskyddsman lyckas få upp ytterdörren, slås de av den elaka stanken inifrån huset. De hittar Willie i skrubben under trappan, fastbunden vid några rör. I famnen håller han sin lilla syster, som han kallar Trudy. Systern har varit död länge.

Willie blir hämtad med ambulans, han är gravt uttorkad och fortfarande gröngul av gamla blåmärken och slag.

När mister Tom får höra att Willie kommer bli placerad på barnhem, tänker han ut en plan.

---

Mer att läsa

Här är några tips till:

Elisabeth Filhol: Reaktorn. En kort roman, 126 s, som handlar om kärnkraftsindustrins säsongsarbetare, människor som anställs på korttidskontrakt, för att städa, underhålla kärnkraftverken. Berättarjaget utsätts för för mycket strålning vid ett tillfälle då han tar upp en skruv som ligger på fel ställe. Hans kollega, som han också delar husvagn med, når plötsligt sin inre gräns för vad han klarar av rent mentalt och vägrar utföra order.
Romanen är kort, men den kräver lite tid att smälta.

Att det precis varit ett tillbud i Ringhals med en kvarglömd dammsugare (!) gör boken högaktuell.

Vill bara citera Aston Reymers Rivaler: Godis är gott, kärnkraft är farligt.

Puh.

En annan bok jag gärna tipsar om är Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare, med tvärsäker stilistik och språkbehandling. Jag tror nog att ni redan läst recensioner och referat av denna bok, om inte, här är en kortis.
Lillemor Troj är en uppburen författare, sitter i Svenska Akademin, gör sig bra på bild, föreläser gärna om litteratur. Babba Andersson är en gammal bekant till Lillemor, och egentligen den som skriver Lillemors böcker. Babba var för ful för att göra sig som författare och inleder ett femtio år långt samarbete med Lillemor.
Det är roligt, vasst och skarpt.

På nattduksbordet ligger nu Joyce Carol Oates: Änkans bok, och Umbert Eco: Begravningen i Prag. Återkommer om dem.

Just nu läser jag Mörka strömmar av Arnaldur Indridason (kan inte göra isländska d, men det är ett sådant det ska vara i efternamnet). Ja, jag läser gärna deckare, särskilt sådana som inte ligger mitt i mittfåran. Arnaldur har skrivit flera böcker som översatts till svenska.

Fler lästips

November är nog en av årets skönaste månader. Inga särskilda krav på att man ska vara så tjusig och trendig, eller smal och vacker, man kan bara vara sitt gamla vanliga småtrista, lönnfeta jag.
Stressen innan jul har inte börjat (utom i vissa köpcentrum, där träden redan är fulla med olikfärgade lampor).
Ja vadå, att det är mörkare om eftermiddagarna, tänd ett ljus, tänd fler, vet ja.
Grått och dimmigt? Aldrig hörs väl ljud så bra som när det är dimma ute, det prasslar i de nedfallna löven, kanske ser man en näbbmus kila över stigen, det ser man inte varma och soliga dagar, då gömmer sig de minsta djuren undan solen.
Och tänk så skönt det är att få komma in i igen efter skogspromenaden med den lurvige hunden.

Till exempel för att sätta sig i soffan med en bra bok.

Här är några av mina lästips:

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen. Nominerad till årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Den handlar om tre unga människor i Köpenhamn och om kärlek och vänskap. Svensson har ett eget språk som jag njuter av att läsa.

Tatiana de Rosnay: Huset du älskade. Ett slags brevroman om en kvinna som vägrar flytta, när hennes hus ska jämnas med marken, till förmån för en av boulevarderna i Haussmanns stora omdaning av Paris 1850-1870.

Johan Theorin: Sankta Psyko. En psykologisk thriller som är helt omöjlig att lägga i från sig, var beredd på att lägga ett par timmar på sträckläsning. Kanske är den ännu bättre än hans tidigare böcker om Öland, om nu det är möjligt.

Inger Frimansson: Det kalla landet. Ännu en psykologisk spänningsroman av en mästare på området. Jag väntar redan på hennes nästa bok. Gillar, gillar, gillar.

Amos Oz: Lantliga scener. En samling noveller som alla utspelar sig i en liten by, någonstans i Israel.

En bok som kom ut för några år sedan, men som jag inte läst förrän nu är:

Sara Stridsberg: Drömfakulteten. Den handlar om Valerie Solanas, om hennes SCUM-manifest (Society for Cutting up Men) och om hennes mordförsök på Andy Warhol. Det är ideliga byten av perspektiv, utdrag ur rättegångsprotokoll, dialoger mellan Solanas och läkare, eller mellan henne och hennes väninna Cosmogirl, fantasier, förskjuten verklighetsuppfattning. Boken liknar inte mycket jag läst. Först kändes den tung, men snart, efter bara något kapitel var jag uppslukad, förhäxad.


Den utsågs nyligen till årtiondets bästa svenska roman.

Hemlis

Jag ska berätta en hemlighet. Varför? Jag kan inte hålla igen längre.

För en månad sedan började jag på en ny kurs. Urkul är det och jag ser fram mot varenda kurstillfälle, trots att jag kommer hem sent de kvällarna och sedan inte kan somna för jag är så uppe i varv. Det är en författarkurs och det känns så stort! Vi skriver och skriver och läser varandras texter och kommenterar dem, får nya infallsvinklar, knep att ta till, vad som är bra att tänka på ... ah!

En del sjunger i kör, andra ägnar sig åt porslinsmålning eller halmflätning. Jag skriver. Det är uppslukande, roligt, ett ständigt behov, nästan lika stort som behovet av att läsa ...
Det är så långt från den typ av skrivande jag ägnade mig åt på 80-talet, då jag faktiskt betalade hyran med hjälp av min penna.  Då frilansade jag med artiklar om så roliga (obs ironi) saker som kohessionspålning och ventilationsanläggningar.

Vad månde bliva? Har ingen aning, jag vet just nu att jag inte kommer hinna titta in till er och kommentera så ofta. Huvudet bubblar av alla berättelser som måste ut.

Något om det här med språk

Språk är roligt. Jag hade väldigt lätt för att lära mig läsa, att ljuda, att forma bokstäver, både med munnen och med pennan i handen. Jag minns än hur jag fick äran att demonstrera för alla i klassen hur l ser ut när man rullar tungan runt ljudet, upp mot gommen. Llllllllllllll!

Det var högtidsstunder varje vecka när min mamma och jag gick till det lokala biblioteket och lånade på oss varsin hög med böcker. Ännu härligare var det när hon köpte en ny bok till mig, en bok jag fick behålla och titta i, läsa, många, många gånger.
Snart började jag skriva små brev till en några år äldre kusin. Min uthållighet var väl inte så värst enastående, breven innehöll mest fraser som "Hej, hur mår du? Jag mår bra. Nu ska vi äta middag". Men ändå.

Åren gick och det något större biblioteket i den lilla stad dit vi flyttade, blev ofta besökt. Ibland knallade jag ner dit på någon håltimme i högstadiet eller gymnasiet, när resp skolbibliotek kändes färdigläst.

När jag blev ordentligt vuxen, 30, hade jag äntligen min bibliotekarieexamen. När jag inte nu inte fick jobba med mitt ena drömyrke, ja, vilken tur att jag hade ett till! Jag trivdes hur bra som helst med att väcka läslust hos unga och hos barn. Att få berätta om små barns språkutveckling för nyblivna föräldrar, att samarbeta med lärare om elevernas läsning och framför allt, att få träffa skolbarn och prata om favoritböcker, var det bästa jag visste.

Nu läser jag i DN/Allt om barn att amerikanska forskare har upptäckt att akademikerbarn har större ordförråd än arbetarbarn. http://www.alltombarn.se/barn/akademikerbarn-har-battre-ordforrad-1.28189
Vad förvånad jag blir! (obs ironi) Nu ska svenska forskare undersöka varför det är så och få föräldrarna att "coachas" (hemska ord), så att alla barns språk blir bättre och mer varierat.
Herrejösses! Inte behövs det någon forskning, det är bara att gå till närmaste bibliotek och prata med vilken barnbibliotekarie som helst om ämnet. Eller gå till bvc, eller till förskolan.

Grunden till språket läggs de första fyra åren. Då har barnet alla mallar för grammatik, språkmelodi, uttal osv. Visst behövs språket slipas, alla barn säger "gedde" och "springde", men egentligen är det tecken på att de har fått kläm på de vanligaste grammatiska reglerna.

Men jag inser att det inte alltid är lätt att lära sig läsa och skriva. Sjuåringen, som barn till en akademiker, har ett stort ordförråd. Men att få till det där med ordbilder är svårt. Hon kan alla bokstäver, hon skriver dem, en i taget, men ord? Nä, det går inte.

Hon vägrar nästan att göra sin läsläxa, och när vi väl sitter vid bordet, dummar hon sig och byter plats på S och M och vill helst inte tala om vad de heter, för de är svarta och inte röda som A och O är. Hon testar mig och säger att det står "bajskorv" eller "apa". Ibland gissar hon hej vilt, ibland har hon memorerat en hel bok.
Ibland är det tråkigt med skolan, när de ska träna läsning. Matte är såklart bäst, siffror och räkning har hon väldigt lätt för.

Alla mina teorier och kunskap räcker inte. Jag får inte henne att ens vilja träna läsning. Jag vet inte hur jag ska göra, min pedagogiska erfarenhet är för liten.

Men högläsning älskar hon, sedan hon var såpass stor att hon inte genast skulle stoppa boken i munnen och smaka på den, har jag läst för henne. Jag får kanske nöja mig med det en tid. Och kämpa på med läsläxorna några minuter varje dag. För rätt vad det är, säger det pling i huvet på henne, och hon har knäckt läskoden.

Ps. Varför slutade jag som bibliotekarie? Det fanns många skäl, men ett av de viktigaste var att yrket hade blivit för tekniskt, direktkontakten med besökare och med kolleger, blev mer och mer sällsynt. Allt skulle ske via en skärm. Urtrist!