Odrblnd?

"E'ru helt pantad i kolan, va?"
"Jävla pucko, klykar noll."

"Nu får du anstränga dig lite. Jag ska ringa dina föräldrar ikväll och säga att du är den lataste elev jag någonsin haft."


Har någon här hört något sådant? Kanske inte blivit bemött själv, men kanske varit med om att klasskamrater blivit kallade puckon? Kanske, gud förbjude, kallat någon för pucko, varit en mobbare?

Jag hade väldigt lätt för att lära mig att läsa. För att använda en sliten schablon, det gick som en dans. Jag begrep inte alls att det fanns andra barn som inte fick till det, det var ju så lätt. Jag upptäckte nya världar varje gång jag satte mig med en ny bok, jag läste jämt (det gör jag fortfarande, så fort jag kommer åt).

Så småningom fick jag ett ord för det, de eleverna var ordblinda. Ungefär som att någon behövde glasögon för att kunna läsa på svarta tavlan (som på den tiden oftare var grön). Men det fanns inga hjälpmedel, de eleverna fick väl jobba på lite mer. Gnäll inte, kom igen.


Någon gick på stödundervisning, satt av lite tid i "dumklassen". Någon annan bråkade hellre, då fick man åtminstone lite mer uppmärksamhet av lärarna. En tredje gladdes åt sin enda trea eller fyra i betyget, i ett ämne som inte krävde inläsning.

Man säger inte ordblind längre, man kallar det dyslexi, efter grekiskans dys som betyder svårt och lexia som i sin tur betyder att man har svårt med ord och bokstäver. Cirka 6% av befolkningen beräknas ha dyslexi och ytterligare 4% visar vissa tecken på dyslexi.
Några tecken på dyslexi är att man läser långsamt och hackigt eller tvärtom, att man läser fort och gissar. Kanske utelämnar man vissa småord eller blandar ihop bokstäverna B och D.
När en dyslektiker skriver, kan hen vara osäker på bokstävernas form. Ofta utelämnas vokaler och konsonanterna byter plats med varandra. Handstilen kan vara svårläst och osäker. Ibland blandar dyslektikern ihop höger och vänster, liksom öster och väster.

I förra veckan var tioåringen och vi föräldrar på besök hos en logoped, för att utreda om hon har dyslexi. Det är helt klart att hon har det - och vilken lättnad!
"Då är jag inte dum i huvet", sa hon.

Jag skriver det igen.

"Då är jag inte dum i huvet."

Vad vi än har sagt och hur mycket vi än hjälpt henne och läst med henne och uppmuntrat henne i allt, så har hon ändå gått omkring i tre långa skolår och trott att hon är nog lite dum i huvudet. Hon har hela tiden fått kämpa för att orka med läsningen. Andra ämnen, som bild, idrott och teknik har hon hela tiden älskat, för då har hon fått tänka på sitt vis.  Eller så har hon memorerat långa stycken av textboken. Att delta muntligt på lektionerna har hon aldrig haft några problem med, snarare tvärtom.

Nu har hon fått låna en daisy-spelare, så hon kan lyssna på läxböckerna istället. Nu tror vi att mycket kommer att falla på plats.