Bröllop

Äntligen finns det lite tid för att skriva ner lite från helgens bröllop. Fredagen började med att hämta makens hyrsmoking. Han provade byxorna en extra gång och det var bra det. Skräddaren hade varit överambitiös med fållen, så det såg ut som att maken väntade högvatten. Men i ett vips lades byxbenen ner med en decimeter (!) och vi kunde fortsätta med våra ärenden. Vi åt lunch, rödspätta med remouladsås till oss vuxna, medan dottern valde köttbullar. Något underligt måste det ha varit med såsen, för vi fungerade som egna små pappersmassebruk efteråt. För att säga det rent ut, vi fes som galningar. Tur vi varit gifta i tretton år.

Så var det dags att ge sig iväg mot den herrgård där festen skulle hållas.

Den närmaste familjen samlades alltså dagen innan bröllopet och det var en bra idé, tycker jag. Kvällen blev skön, med grillbuffé vid en vattenkvarn.

 



Vi smorde kråset, men nog hade jag kunnat strunta i det sista glaset vin. Eller de två sista eller till och med tre.
Huvudet var lite tungt på lördagsmorgonen, men efter en cykeltur i omgivningarna, kändes det bättre.

Längst bort i horisonten skymtar kyrkan där vigseln hölls.

Bröllopsmiddagen var lång, med mängder av tal, men toastmastern var skicklig och lyckades få in alla talare i rätt ordning i förhållande till varandra och så att det inte krockade med servering av rätterna.

Här är efterrätten, en rabarbertarte med rostad (?) maräng, smultronsorbet och färska bär. Mycket elegant, men kanske en aning sockrigt för min smak.


Efter middagen var det kaffe och tårta - den var ljuvlig! Dans, bar, smågodis (ja, trots att vi ätit i flera timmar, var det många som gjorde utflykter till godisbordet). Framåt ett på natten var det vickning, grillad korv. Alla som fortfarande var uppe åt och åt och åt och åt. Lite mer barhäng, lite mer diskussioner om än det ena, än det andra (tack O för tips om bokbranschen!). Maken och dottern hade gått och lagt sig för länge sedan när jag kände att det var dags för mig med. Jag gick ner en våning och insåg att öronproppar hade varit bra att packa med. Vårt rum låg under dansrummet. Men snart somnade jag trots basgången.

När det blir paj

Åh, hela dagar med fri skrivtid. Och med det här vädret så man kan sitta ute, ljuvligt. Inget och ingen som stör, jag kan arbeta mig in i projektet igen, friska upp researchdelen och lyssna på musik från tiden och landet jag skriver om. Till exempel.

Jag klagar verkligen inte.

Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?

Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.

Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.

Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?

Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.

Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.

- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.

Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.

Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.

Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.

Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.

Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.

Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.

Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.

När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.

Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.

Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.

Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.

Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."

Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.

Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.

Allt får inte bli paj.

Snyggt, men inte pråligt, sa fan, målade svansen grön.

Igår fyllde dottern elva år. Vi har firat hela helgen, minsann. I lördags var det tjejmiddag med femkamp och ingen ville åka hem när festen var slut och föräldrarna kom för att hämta sina flickor. I söndags var det lugnare med kaffe och chokladtårta med morföräldrar med respektive.
Och så igår blev det förstås sång, ett tänt ljus och ett litet paket vid sängkanten.
Därefter skulle tonårssyskon iväg till sina skolor och maken till arbetet.
Men den nyblivna elvaåringen var ledig från skolan, så vi for iväg på shoppingtur.

Det var dags för en ny cykel och ett par nya basketskor. Inget av det går att köpa utan att mottagaren är med. Vi åkte inte till den närmaste sportbutiken utan en som ligger lite längre bort. Det brukar finnas mer att välja på där.

Först provade hon skor. Basketskor fanns inte i hennes storlek, det var inte ens i närheten, trots att hon växer och växer och får större och större fötter. Basketskolagret innehöll skor för vuxna män, med storlek 44-49. Okej, vi fick gå över till junioravdelningen. Där fanns ett par allroundskor för inomhusbruk. De dög, tyckte dottern.
- Särskilt gillar jag färgen, sa hon.

De är neongula och har gröna snören.

Det har gått en tid sedan hon helst bara ville ha svart eller kanske grått, eller möjligen mörkblått.

Så kom vi till avdelningen för cyklar. Där fanns det många, många cyklar för terräng, eller bmx, eller tävling, cyklar utan pakethållare, men med hundrablurton växlar. Snygga många av dem, men nja, kanske inte riktigt vad någon av oss tänkt innan. Men det stod en cykel som var lite inklämd mellan de svarta bmx-cyklarna och de röda trehjulingarna.
En lila cykel, med en fjäril på sadeln. Jag gillade den direkt, men vågade inte ens peka på den. Jag var säker på att i så fall skulle dottern säga tvärnej.

Hon for runt med blicken och så märkte jag att hon liksom sögs mot den lila cykeln. Hon gick närmare den.
- Mamma, jag vill titta på den här.
Jag lade ifrån mig skokartongen med de neongula skorna och började lyfta bort bmx-cyklar för att komma åt den lila. Dottern tog emot den och började gå fram och tillbaka med den på golvet. Hon kände lite på växlarna (tre) och på handbromsen. Hon satte sig på sadeln, nådde ner med tårna på golvet. Hon tittade på mig och log.
- Jag har bestämt mig. Det är den här jag vill ha.
Jag nickade mot henne.
- Och så matchar ju cykeln min hjälm som jag har hemma.

Det är mycket som ska matchas numera, har jag märkt. Randiga strumpor kräver randig tröja. Gröna jeans kräver grön tröja. osv. Det är rätt långt från treåringens anarkistiska klädstil, då det kunde vara blommiga tajts till orange kjol med röd volang till randig tröja till bamseplåster mitt i pannan för att bamseplåster är så snygga.

Idag ville hon absolut inviga cykeln på riktigt, med att cykla till skolan. Att det är regn i luften spelar ingen roll. Jag följde med henne en bit och stod och tittade efter henne där hon trampade på ute på landsvägen. En bil hann upp henne bakifrån, men körde så långsamt och lugnt efter henne några meter, då det kom en mötande bil samtidigt från andra hållet. Dottern var tillsagd att kliva av cykeln vid t-korset innan skolan och leda över cykeln (bilarna kommer fort, fort nerför en liten backe och bryr sig inte om någon högerregel eller någonting), först därefter fick hon cykla igen de sista metrarna.


Och jag känner hur navelsträngen sträcks ut ännu lite mer.

Söndag

Resfebrig

Otrevlig

Försvinner in i mig själv

Olustig

Redig, har rensat duschavloppet

Dottern sjuk

Vill inte åka från henne

Försöker komma ihåg att hennes pappa är en bra pappa, en pappa som visst kan ta fram udda strumpor eller ställa glasen fel i skåpet (vad nu det spelar för roll egentligen) men som alltid tar sig tid för sina barn.

Har redan hemlängtan

Taxi beställd till 03.15 på tisdag

03.20 kommer jag vara taggad inför resan

Jag vet ju det

Ska skriva om min nästa inlämningstext minst en gång till, stryka en del, utveckla lite annat, ställa ett par konkreta frågor

Märker att ett kardinalfel är att jag växlar perspektiv. Så lätt att se hos andra, inte i egna texter

Prioriteringar

Igår satt jag och läste i ett av de vanligare månadsmagasinen för kvinnor. Där var en artikel om några svenskar som flyttat till New York eller Washington DC och hur väl de alla trivdes i sitt nya hemland. De gav också råd till andra som lockas av livet over there.

Det jag reagerar på är att en av de tre utvandrarna, en ensamstående kvinna runt 45 och med två ganska små barn, anser det vara så helt självklart att alltid arbeta. När jag skriver alltid arbeta så är det precis det jag menar. Som det verkar jobbar hon jämt (om hon inte sover).

"Jag tar aldrig semester". "Jag går upp halv sex, jobbar, kommer hem sent, jobbar lite hemma, går och lägger mig vid midnatt ..."

När träffar hon sina barn då? Någon pappa talas det inte om i artikeln, kanske finns det en i bakgrunden, men det får man inte veta.
Just den här kvinnan kanske har någon annan som lagar mat, snyter snoriga näsor, sorterar strumpor för en lön, men ändå kliar det.

Jag kan köpa att det för många är högsta drömmen att alltid arbeta, att göra karriär, men måste man inte någonstans fundera på om man i så fall kan ha allt.

Jag tjänar just inga pengar, jag lägger nog alldeles för mycket tid på ett projekt som jag inte har en susning om det kommer bli på något sätt lönande ( läs här= jag jobbar nästan jämt, fast någon karriär gör jag inte).

Men nog f-n har jag tid för familjen.

---

Så funderar jag ett varv till. Hade det kliat om det var en man artikeln handlade om? Jag vill gärna skriva att visst, det hade det ju. Jag kanske hade funderat mer på om det fanns någon (fru/fästmö/hushållerska/barnflicka/man/fästman/butler ...) i bakgrunden som skötte marktjänsten, eller så hade jag tagit det för givet.

Här var det en kvinna, en superwoman som klarar allt.

Jag avundas henne inte.

Jag är alldeles för lat.

Samtal

Ringde min far för att höra hur han klarat snöovädret.
Bra, tyckte han, men det var tungt att skotta och skotta igen.

När det var avklarat drog han igång sin vanliga monolog om vad han gjort och ska göra.

Yada, yada, yada.
Efter en kvart frågade han när jag kommer och hälsar på. Jag säger det inte, men tänker.

 Jag vill inte köra i ett par timmar, sitta i hans mögelstinkande hus och så köra hem igen i ett par timmar. (Att sova över är otänkbart, då får jag svår andnöd).

Nu känner jag mig bara trött och less. På mig själv för att jag inte säger ifrån, och på honom för att han är så extremt självupptagen.

Odrblnd?

"E'ru helt pantad i kolan, va?"
"Jävla pucko, klykar noll."

"Nu får du anstränga dig lite. Jag ska ringa dina föräldrar ikväll och säga att du är den lataste elev jag någonsin haft."


Har någon här hört något sådant? Kanske inte blivit bemött själv, men kanske varit med om att klasskamrater blivit kallade puckon? Kanske, gud förbjude, kallat någon för pucko, varit en mobbare?

Jag hade väldigt lätt för att lära mig att läsa. För att använda en sliten schablon, det gick som en dans. Jag begrep inte alls att det fanns andra barn som inte fick till det, det var ju så lätt. Jag upptäckte nya världar varje gång jag satte mig med en ny bok, jag läste jämt (det gör jag fortfarande, så fort jag kommer åt).

Så småningom fick jag ett ord för det, de eleverna var ordblinda. Ungefär som att någon behövde glasögon för att kunna läsa på svarta tavlan (som på den tiden oftare var grön). Men det fanns inga hjälpmedel, de eleverna fick väl jobba på lite mer. Gnäll inte, kom igen.


Någon gick på stödundervisning, satt av lite tid i "dumklassen". Någon annan bråkade hellre, då fick man åtminstone lite mer uppmärksamhet av lärarna. En tredje gladdes åt sin enda trea eller fyra i betyget, i ett ämne som inte krävde inläsning.

Man säger inte ordblind längre, man kallar det dyslexi, efter grekiskans dys som betyder svårt och lexia som i sin tur betyder att man har svårt med ord och bokstäver. Cirka 6% av befolkningen beräknas ha dyslexi och ytterligare 4% visar vissa tecken på dyslexi.
Några tecken på dyslexi är att man läser långsamt och hackigt eller tvärtom, att man läser fort och gissar. Kanske utelämnar man vissa småord eller blandar ihop bokstäverna B och D.
När en dyslektiker skriver, kan hen vara osäker på bokstävernas form. Ofta utelämnas vokaler och konsonanterna byter plats med varandra. Handstilen kan vara svårläst och osäker. Ibland blandar dyslektikern ihop höger och vänster, liksom öster och väster.

I förra veckan var tioåringen och vi föräldrar på besök hos en logoped, för att utreda om hon har dyslexi. Det är helt klart att hon har det - och vilken lättnad!
"Då är jag inte dum i huvet", sa hon.

Jag skriver det igen.

"Då är jag inte dum i huvet."

Vad vi än har sagt och hur mycket vi än hjälpt henne och läst med henne och uppmuntrat henne i allt, så har hon ändå gått omkring i tre långa skolår och trott att hon är nog lite dum i huvudet. Hon har hela tiden fått kämpa för att orka med läsningen. Andra ämnen, som bild, idrott och teknik har hon hela tiden älskat, för då har hon fått tänka på sitt vis.  Eller så har hon memorerat långa stycken av textboken. Att delta muntligt på lektionerna har hon aldrig haft några problem med, snarare tvärtom.

Nu har hon fått låna en daisy-spelare, så hon kan lyssna på läxböckerna istället. Nu tror vi att mycket kommer att falla på plats.

Vi går mot döden vart vi går

Jag vill börja med att varna dem som inte vill tänka på död och begravning. Dagens inlägg kommer att handla om just det.

Makens mamma, lilla svärmor, gick bort i somras. Alltför många olika sjukdomar, som var och en hade gått att behandla, blev till slut för mycket för henne. Hon orkade inte.

Igår hade vi begravning/minnesceremoni för henne. Hon var inte med i Svenska kyrkan och hon hade varit tydlig med att hon önskade en borgerlig ceremoni. ("Ingen svartrocksjäkel för mig inte").

Vi försökte ordna allt som hon själv önskade och som vi rådde med. Vi upptäckte under veckorna som föregick ceremonin att en del begravningsbyråer har lite svårt att överhuvudtaget kunna tänka sig en minnesstund utanför kyrkan, plötsligt blev så mycket besvärligt. Skulle vi ha tända ljus? Kunde vi själva ta med ljusstakar i så fall? Musiken, då, hur gör vi med den? I församlingshemmet finns ingen ljudanläggning, "det är bara tak, väggar och golv där", sa de. Vi tog med egen bergsprängare och det gick jättebra. Jag packade ner ett par höga ljusstakar också, men husmor hade ställt fram ett par vackra i trä, så våra egna behövdes inte.

Jag förstår inte det riktigt, även om man inte har en präst, så vill man kanske ha ett värdigt slut ändå.

Hur som helst, så här gjorde vi:

Vi bokade (via byrån) en lokal nära hennes hem, för att hennes vänner skulle lättare kunna ta sig dit. Det råkade bli  församlingshemmet, någon annan tillräckligt stor lokal fanns inte. Församlingshemmen är öppna även för dem som gått ur kyrkan, men då får man betala en slant.

Vi fick kontakt via begravningsbyrån med en officiant som skulle hålla i ceremonin och hjälpa oss att sjunga. Han skulle också hålla minnestalet. Vi bokade lite lätt förtäring via församlingshemmet efter minnesstunden och beställde blommor.

Programmet blev så här:

Inledningsmusik: "Spiegel im Spiegel" av Arvo Pärt
Minnestal
Musik: "Koppången" av Åsa Jinder
Gemensam psalm "Härlig är jorden"*
Tal av maken
Musik "Gotländsk sommarnatt" Av Ernie Englund
Avslutning av officianten som läste en dikt av Harry Martinson

Efter denna ceremoni som tog ungefär en halvtimme, öppnade vi en vikvägg och gästerna fick gå in i andra halvan av rummet där det var vackert dukat. Det blev många fina tal till svärmors minne, vi grät och skrattade om vartannat, då en och annan historia inte var helt rumsren. Men det var svärmor i ett nötskal.
Någon hade känt svärmor i cirka sjuttio (70!) år, andra hade kommit in i hennes liv senare.

Det var fint alltsammans.

Nästan.

Plumpar finns det ju alltid.

Begravningsbyrån verkar inte ha stenkoll på den interna kommunikationen. En person kunde ringa upp mig för att fråga om någon detalj, jag kunde kanske inte svara precis just då, men lovade att återkomma inom en kvart. Jag ringde tillbaka, fick prata med någon annan, som lovade vidarebefordra informationen. Det skedde inte.

Det där hände vid flera tillfällen.

Byrån hade helt missuppfattat vårt upplägg och trodde - och hade bokat med husmor på församlingshemmet - att vi skulle fika samtidigt  som vi hade ceremonin. Så ville vi verkligen inte ha det, men vi var ju på plats i god tid och kunde ställa ut stolar i ett hörn av lokalen. Husmor ordnade ett extra bord där vi kunde ställa lite blommor och ett par fotografier. Hon svarade på alla våra frågor med en ängels tålamod. (Det visade sig ju att maken och husmors man är gamla kompisar och vi har träffats tidigare. Hade vi insett att XYZ var en bekant, hade vi ju självklart pratat direkt med henne och inte gått via byrån).

Och så är det det där med mänskliga plumpar. En av svärmors tidigare chefer höll ett tal som mest handlade om honom själv. Det är en sak, det är vanligt. Men sin fyrkantighet visade han när han var på väg hem.
- Men när är begravningen då? frågade han mig.
- Det är det här som är begravningen, svarade jag.
- Hon är ju inte här, hur har ni tänkt?

Jag blev ganska paff. Nej, svärmor var inte där. Hon dog i juli. Skulle vi ha haft en stor kista med henne balsamerad i? Eller skulle vi ha haft urnan där på ett bord? Skulle barnbarnens sista minnesbild av henne vara en burk?

Nej tack.

Hon kommer att bli gravsatt/spridd i samma minneslund där makens far redan är. Ingen anhörig får vara med vid det tillfället. Det berättade jag för den fd chefen.
- Jaha, ja det är väl enklare för alla unga människor förstås, att slippa tänka på det där, slippa ha en grav att sköta om, kläckte han ur sig.

Jag försökte förklara att svärmor själv ville ha det så här, men han hade slutat lyssna.

Den karln var den man som svärmor hade kallat för trögk-k. Jag förstår varför.

*även om få av oss som deltog igår är religiösa, är det alltid skönt att få sjunga något och den psalmen är väldigt fin.

Man tar inte alltid vad man har

Man tager vad man haver, påstås Cajsa Warg ha sagt. Nja, jag vet inte det jag. Det är inte alltid reserven fungerar så bra.

Lagom till förra helgen plockade jag fram en enorm rådjursstek/filé (ja, den var grovstyckad och djupfryst gick den inte att dela). God till middag på fredagen eller lördagen och så får folk äta rester till lunch, tänkte jag. Vi har både en vanlig frys o köket och en mindre frysbox i källaren och båda behöver tömmas ur lite innan nästa säsong med bär- och svampplockning. Bra då att passa på när hela familjen är hemma och nog för att sextonåringen är smal som ett sugrör, men han kan äta som den värsta tyngdlyftare.

Men så bestämde sig båda tonåringarna på lördagen för att inte komma, de skulle stanna hos sin mamma i stället. Hm. Trist för oss. Och mycket mat i kylen. Rådjurssteken hade börjat tina lite, så det var inte att tänka på att hiva ner den i boxen igen.

Jag kom på en idé. Jag skulle ju kunna marinera köttet och så kunde vi ha det i midsommarhelgen, det skulle bli lagom att äta det då (marineringen tar minst fyra-fem dagar).

Jag letade upp ett recept, där bl a en flaska rödvin skulle ingå. Något vin hade vi inte hemma, men desto mer rödvinsvinäger. Jag hällde i det i marinaden, blandade i övriga ingredienser och hällde det över köttet. Så in i kylskåpet.

På midsommarafton orkade vi bara äta lite sill och knäcke, förutom jordgubbar. Något kött var ingen av oss sugna på. På midsommardagen tog jag fram härligheten igen och skar upp från ett hörn. Det regnade såklart (när har det inte gjort det?), så jag stekte köttet på spisen.

Jag hade nog låtit köttet ligga i marinaden för länge, det smakade mest vinäger. Tioåringen rynkade på sin lilla fräkniga näsa och nöjde sig med klyftpotatis till middag.

På söndagen ville ingen ha lagad mat alls, vi åt lite överbliven sill eller något ägg eller lite soppa.

I morse när jag öppnade kylskåpsdörren, möttes jag av en däven lukt. Jag kollade i grönsakslådan och hittade en blöt gurka, ett par bruna morötter och en alldeles för mjuk avocado. Allt gick i soppåsen, av sig själv, faktiskt.

Men det luktade fortfarande från kylen.
Köttet.
Det ångade ur skålen.

Jag hällde ut marinaden i vasken och slängde köttet i soppåsen (herregud, tala om kapitalförstöring!). det hade läckt ut på hyllan från en bit omarinerad filé och jag började torka. Så slant jag till med handen och ut for en plastförpackning matjessill ner på golvet. Förpackningen sprack. Det stänkte matjessill upp på mina ben och ut över halva köksgolvet.

Katterna kom springande, oj, det doftade gott.

Till slut var golvet avtorkat, jag hade duschat av ben och fötter, soppåsen var slängd i soptunnan (tur att sopbilen kommer på torsdag) och det luktade inte längre läskigt ur kylen.

Så, tar man vad man har?
Nej. Man tar inte en tre kilo tung rådjursstek/filé ur frysen om man inte säkert vet att hungriga tonåringar kommer hem. Och tar man ändå ut allt kött för att marinera det, tar man inte vinäger i stället för vin. Det fungerar inte.

Dagens hjälte Anja

Anja, Anja, min stora idol. Idag i programmet "Sommar" skulle hon visa upp nya sidor hos sig själv. Och det gjorde hon med besked.

Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.

Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.

Lycka till, fina fantastiska Anja!

Svt


Aftonbladet




Expressen

SvD