lördag 31 oktober 2009

Var det bra så?

- Var det bra så? frågar den söta tjugonånting expediten på skönhetsavdelningen på det stora varuhuset.

Jag vet att det är nog är den vanligaste frasen butikssäljare använder sig av, alla säger den, kassörskan på lilla ICA, när jag köper nya strumpor, när jag just köpt en ny dammsugare. Vi gör av med dammsugare i mängd, det är en kostnad vi inte räknade med när vi skaffade vår stora lurviga hund. För att inte tala om hur många dammsugarpåsar det går åt, en i veckan.
Det enda stället jag kan komma på nu, där man inte säger "var det bra så?" är på systembolaget.

Är det bra så här? Jag känner mig väldigt avklädd när hon noga granskar mitt ansikte. Hon ser ut som om åsynen vämjer henne. Hon ser mina rynkor, hon ser hur huden börjar tröttna här och var, hon ser de mörka ringarna under ögonen, hon ser den extra hakan, de alldeles för runda kinderna.

Är det bra så här? Jag funderar en kort, mycket kort, stund på om jag inte ska ta och köpa en pytteliten burk med kräm till. Jag har redan bestämt mig för min vanliga, den som kostar många hundralappar, men som jag trivs med och som håller mig borta från allt vad fnasiga kinder heter. Inte luktar den något starkt heller. Och jag vet ju att den där extra lilla burken med specialkräm för ögonen, eller som man ska använda till att dutta in hakorna med, eller den där ansiktsmasken faktiskt brukar bli stående och inte öppnas alls. Då blir det väldigt dyrt.
Jag tror jag föredrar att använda de pengarna till att gå på ansiktsbehandling någon gång stället, det blir inte dyrare och dessutom får man känna sig lite ompysslad.

Är det bra så? Jag använder inte make-up, annat än på fester eller utekvällar. Och jag går väldigt sällan på fester, utekvällarna är ännu färre numera.

Är det bra så? Hm, nej, ge mig en rejäl fettsugning över hela kroppen. Ge mig tillbaka mina muskler, min midja, min ork. Men ta inte bort mina erfarenheter och mina ärr.

- Var det bra så? frågar den söta tjugonånting expediten på skönhetsavdelningen på det stora varuhuset.

- Ja, tack, det är bra så, svarar jag, får min lilla påse och går därifrån.

torsdag 29 oktober 2009

Fruktstund

Sjuåringen har haft det lite småtråkigt under lovet, hon är van att hålla igång jämt. Häromdagen gick hon ut i köket och började plocka med lite frukt.
Plötsligt hör jag henne:
- Och här har vi herr Pumpa, goddag, goddag. Hälsa nu på fröken Äpple. Härligt, nu är ni kompisar. Och så kommer här bröderna Banan! Ojojoj, en av er börjar visst bli lite solbränd lite brun här i skalet.
Tatataratara: här är alla kusinerna Vindruva! JAAAAA! Nu får ni visa era danskonster för familjen Clementin.

Så sitter hon på bänken och sjunger och dansar med frukterna. Så kommer hon på att det ser lite gult och grönt ut, det behövs fler färger. Alltså plockar hon fram:
- Stora herr Tomat, fru Tomat och alla små Tomatbarn. Äntligen är ni här. Ställ upp er på rad nu. Såja.

Kan konstatera att barn inte behöver så fina leksaker, det går bra att leka med frukt också.

Nu är fruktleken gömd, men hon har hunnit uppfinna en katapult för flugor på morgonen. Den är byggd av plastmuggar, plastteskedar och ett par små segel till en minisegelbåt.

Så trötta som de överlevande flugorna är, behöver de katapulter, de rör sig knappt alls.

onsdag 28 oktober 2009

Ps

Ha hårddisken på städning och inte ha någon mejl:
nackdel: vara totalt ovetande inför möten, kunders frågor, leverantörer, inte kunna räkna moms ...
fördel: INGEN

Fördelar och nackdelar eller nackdelar och fördelar

Svart golv i köket:
nackdel: ALLT syns på golvet, varenda riskorn, varenda spilld droppe apelsinjuice, varenda tassavtryck ...
Fördel: köksgolvet blir dammsuget och våttorkat minst en gång om dagen, smutsen blir inte gammal.

Ha kontoret tio meter från hemmet:
fördel: man slipper alla köer, våtylleluktande bussar, slafsiga t-baneperronger.
Nackdel: man har för nära till jobbet, det är alltför lätt att gå dit "bara för att kolla en grej", även på söndagar.

Delat boende för bonusbarnen:
fördel: vi får se dem oftare och delar både vardag och helg med alla barnen.
Nackdel: vi har dem för lite.

Bokhyllebyggande:
fördel: äntligen finns det en plan för när vi kan tömma de sista 70 flyttkartongerna, jag längtar efter mina böcker!
Nackdel: vi mister matplatsens utsikt över vardagsrummet och genom de stora fönstren där, utsikten över dalen.

Ha flera kilometer till närmaste affär:
nackdel: man måste planera inköpen.
Fördel: småhandlandet inskränks. Och trettonåringen får lite motion när han ska cykla dit för att köpa batterier, åtta kilometer fram och tillbaka.

Ha flera teveapparater:
fördel: man behöver inte bråka om vilken kanal man ska titta på.
Nackdel: man har ingen att bråka med, när det gäller vilken kanal man ska titta på, alla kan titta i varsitt rum.

Ha hund:
fördel: han finns alltid där, som den trognaste vän. Och när andan faller på kanske han vaktar huset också.
Nackdel: man måste dammsuga och våttorka varje dag. Eller lära sig leva med alla tussar och tassmärken.

Höstlov:
fördel: alla får lite sovmorgon.
Nackdel: det blir ingen ordning på mat- och sovtider.

måndag 19 oktober 2009

Misogyni

Jag har tidigare deklarerat här att fotboll inte är en av mina sporter. Men häromveckan kom ett förslag från Johan Esk i DN att man skulle välja Svennis och Sundhage (kodnamn SoS) till nya förbundskaptener i fotboll.Vilken bloggstorm det blev av det! Tom ickefotbollsnördar som jag tycker det var intressant.

Först. Jag sitter här och funderar på varför det blev en sådan storm över förslaget. I de snällare inläggen lät det ungefär: "Sundhage vet inget om fotboll, möjligen kan hon damfotboll".

Observera den påstådda skillnaden. Jag vet ju alltså inte så mycket om fotboll, men när jag har tittat på planen, ser jag att den är grön, av samma storlek och med ett mål vid vardera kortänden. Linjerna är markerade på samma ställen. Jag kan konstatera att en fotbollsplan ser likadan ut oberoende av om den är för damer eller herrar. Kanske är det tom så att samma plan används för både herrar och damer, vid olika tillfällen.

Hm.

Vad jag också tror är att reglerna är likadana, att det är lika många spelare på plan och att bollen är lika rund. Rätta mig om jag har fel.

"Men en kvinna orkar inte hålla samma tempo som män". Tja, det är möjligt, men hur många förbundskaptener, som brukar ha passerat både de 40 och de 50, orkar hålla samma tempo och fart som sina spelare? Är det överhuvudtaget meningen att de ska göra det?

För mig är en ledare något annat. En ledare, en förbundskapten, ska ha överblick, ha koll på omvärlden, kunna tänka strategiskt, sätta upp mål och få sina spelare att arbeta för samma mål. Då krävs snarare en psykisk styrka, en personlig integritet, än förmågan till fysiska prestationer.

"Men hon kan ju inte gå in i omklädningsrummet och peptalka". Går alla fotbollsspelare omkring helnakna hela tiden medan förbundskaptenen drar sitt? Eller förväntas förbundskaptenen följa med in i duschen?

Jag ser det framför mig, säg t ex Svennis, klafsa efter in i duschen och stå där och hojta medan spelarna tvättar håret.

Eller vad tänker spelarna med? Vilken kroppsdel? Skulle de inte kunna dra på sig kalsongerna medan kaptenen pratar, eller svepa om sig en handduk, om det nu är så världsviktigt att prata om matchen inne i omklädningsrummet.

Jag begriper det inte. Men så är jag kvinna också och förstår mig inte riktigt på något så viktigt som herrfotboll.

Nu tror inte jag att Pia Sundhage skulle vara så intresserad av jobbet som förbundskapten, hon har ett bra jobb i USA och kontrakt tom OS 2012. Men tanken i sig roar mig.

onsdag 14 oktober 2009

Man ska frysa in hösten ...

... och svettas in våren, hette det när jag var barn. Vilket trams egentligen! Långt in i november gick alla och huttrade i för lite kläder, för vinterkläderna skulle sparas på. För vad skulle man annars ha på sig när det blev riktigt kallt? Och inte skulle man hinna nöta ut kläderna heller.

Likadant om vårarna. Jag blev mer eller mindre påvingad ylletröjor under jackan långt in i april-maj. Eller ylle och ylle, på den tiden var det ju vanligare med akrylblandningar i garnerna. Jag minns en skolutflykt i maj 1970 eller kanske det var -71. Hur som helst, jag hade på mig vinterns tjocka byxor, rutiga i ett slags klanmönster och sydda i knastrig akryl. Det var 20 grader varmt och solen sken. Så skulle jag hoppa över ett dike. Det sa knak därbak. Byxorna sprack hela vägen, så utslitna var de, och så urvuxna. Först då, när jag kom hem på eftermiddagen och mamma såg att byxorna var totaltslut, gav hon med sig och jag fick ha på mig ett par jeans.

Hur är det nu då?

De föräldrar eller andra vuxna jag stöter på, har på sig de tunnare höstjackorna, inga handskar, inget på huvet, tunna kängor eller skor. Och så fryser de.
- Åh, vad det är kallt!

Det är priset vi betalar för att bo på en ö med vida utblickar och öppna fält. När vinden ligger på, blir det genast 10-15 grader kallare.
Men om det är så kallt i oktober, precis över noll och så med en vindfaktor som gör det till rejäla minusgrader, varför ska man då inte klä på sig? Det är inte så säkert att det blir väldigt mycket kallare i januari, om man nu tänker att man ska "spara på" vinterkläderna, och om det blir det, tja, då får man väl ta på sig ett lager till.

Barnen, är de klokare? Nej, inte direkt. Min sjuåring, vars klokhet jag håller högt normalt, vill INTE ha på sig tjocka varma sköna vinterjackan. Ånej, tunna ofodrade vindjackan ska det vara och det går så bra så att ha bara den, inte ens en fleecetröja under har hon på sig.

Jag står där i min varma duffel och fryser bara jag ser henne och tjatar och tjatar som mammor gör:
- Sätt på dej den varma jackan nu! Du blir sjuk annars.

Sjuk vet jag inte om hon blir, men hon blir ju så kall och narig över hela kroppen.

Det är som om att hon har hört det där om "frysa in hösten" sjuttio gånger om dagen.

Egentligen är det nog läge för ett föräldrasamråd, att så många som möjligt samlat säger till sina barn att de ska klä sig varmt. För ingen ska tro att ens en sjuåring orkar stå emot, när hela klassen, "alla andra", klär sig i för tunna kläder.

Grupptrycket är starkt redan i ettan.

tisdag 6 oktober 2009

Sportspegel

Jag gillar sport. Som tonåring älskade jag att segla i jolle och jag skulle vilja ha en igen, en lite snabbare än den väl begagnade örnjolle jag kajkade runt i då. Bor man på en liten ö i en stor sjö måste man ju bara komma ut någon gång.

Att åka skidor gillar jag också. Jag hoppas på en snörik vinter så man kan både fara runt lite åkrar och ängar och åka till lilla backen och leka Anja Pärson.
Så gillar jag att gå på gym (fast det där med övervakningskamerorna på ett lokalt gym gör att just det gymmet inte får mig som kund). Snart, snart kan vi montera upp träningscykel och roddmaskin igen.

Jag gillar sport. Egentligen begriper jag inte varför jag inte sportar mer, varför jag tantar till mig så.

Jag gillar inte att springa, det gör jag bara om fara föreligger för sjuåringen och jag måste dit snabbt för att rädda henne från faran.

Jag gillar att titta på sport. Vissa sporter. Fotboll lämnar mig likgiltig (fast jag måste ju kolla lite då och då i tabellerna hur det går för Brommapojkarna i Allsvenskan). Ishockey intresserar mig inte heller något särskilt. Handboll, gäsp. Volleyboll, gäsp igen, fast jag spelade lite själv, på världens lägsta nivå visserligen, men ändå, för trettio år sedan.

Simning är kul att titta på, simhopp, gymnastik, alpint, längdskidor, skidskytte, rodd ... segling är en stendöd tevesport. I bästa fall ser man några master sticka upp i vågdalarna. Eller så är det filmat i en jättekonstig vinkel så man inte ser vilken båt som kommer först över mållinjen. Man tror det är den svenska båten och så visar det sig att svenskarna kom på fjärde plats. T ex.

Maken är väldigt intresserad av boxning. Han gick några matcher själv i tjugoårsåldern, i något slags flugviktsklass. Han måste ha varit väldigt spenslig då, lika lång som han är nu och så 25 kilo lättare.
Nu stöder han en ung kille som boxas i lätt tungvikt, en kille som är en av Sveriges bästa. Denne Oscar Ahlin är nu på väg till S:t Petersburg för en turnering där boxare från jag vet inte hur många nationer möter varandra.

Jag är inte ett smack road av boxning, men då jag matas med information av maken och jag dessutom har den stora förmånen att träffa Oscar nästan varje vecka, så blir det ändå lite kul.

Nu tänker jag hålla tummar, tår och allt jag har för att det ska gå bra för Oscar!

Skit fiske!



Ps. Skit fiske = lycka till