torsdag 26 mars 2009

Antikt, nytt och blandat

Nästa vecka går Antikmässan av stapeln i en stad nära mig. Självklart ska jag dit, mest för att titta lite sådär allmänt, men även för att se om jag hittar mitt drömskåp. Tyvärr öppnas inte mässan förrän kl 12 och jag måste åka därifrån senast kl 15, för att hinna med det vanliga hämta-barn-laga-mat-duka-undan-dra-ihop-diverse-gymnastiktränarbarn-till-deras-träning-bestyret.

En mig närstående medbloggare är en samlare av vissa saker, hon är t ex en riktig kakaokonnässör. Jag samlar på det mesta, ganska osorterat. Det börjar likna ett kuriosakabinett här hemma. Jag har en bojan, tre äldre dalahästar, några 1700- och 1800-talsskrin, ett tennstop, sex halta (bara en sån sak) gustavianska stolar, ett oräknat antal damastdukar, som jag inte nänns använda. Lite africana, lite nordvästindianskt. Osv osv osv.

Jag handlar med hjärtat. För några år sedan såg jag i ett skyltfönster i Edinburgh ett kopparstick ur en serie stick med motiv från "Beagles" med Charles Darwin ombord. Det fanns fler stick inne i butiken, men jag kunde inte gärna köpa alla, plånboken var inte så välfylld. Jag stod länge och valde men till slut blev det det stick jag först hade sett. Glad, varm och lite ångestfylld (redan ett stick kostade med än jag tänkt mig) stod jag där och försökte låta bli att tänka på banklån och annat medan säljaren försiktigt slog in sticket.

- Are you a collector? frågade han mig.

-Är du samlare? frågar fler säljare när jag hittar något jag absolut inte kan motstå. Det kan vara ett semiantikt lapptäcke, eller en japansk knapp (nu minns jag inte det korrekta namnet, kan det vara katsuke?), eller en lite klumpig bojan från 1820-talet. Tydligen samlar jag på vävstolar också, jag har nu fyra stycken, varav tre är uppsatta. Inte för att jag har så mycket tid att väva, men en vacker dag så kanske ...

För något år sedan ropade jag in på en auktion, utanför en lada ett par kilometer hemifrån, en hemgjord variant på en biedermeierstol, nyligen omtapetserad i ett förskräckligt tyg. Den där stolen tillhör den växande skaran av mina möbelprojekt, jag ska "bara" byta tyg.
Det jag föll för var en så vansinnigt tafflig lagning på ena benet. Det har gått av någon gång, så har man limmat lite - och satt dit en vinkelhake över hela härligheten. Vinkelhaken har rostat lite, den sitter så man verkligen ser lagningen, ingen diskretion här inte, snarare en missuppfattning av den italienska restaureringsprincipen (=restaurera så lite som möjligt, gör det så att man tydligt ser vad som är nytt och vad som är gammalt, och dokumentera).

Stolen ropades ut för 50:- och jag var den enda som bjöd. Jag fick lätt min godbit.

Ja, jag är en samlare.

tisdag 17 mars 2009

Jag har redan hört lärkan slå sin drill!

Jag hämtade sexåringen på fritids i vanlig tid igår. På väg ut genom dörren fick jag höra av en av fritidsledarna att hon inte riktigt skött sig under dagen, hon förde sådant oväsen och stojade och störde de andra barnen att hon faktiskt blev utkörd!

Lillungen drog sin svarta hoodiehuva över skallen, drog ner skallen mellan axlarna och vägrade kommentera det hela. Hon var arg! Arg för att hon blivit utkörd, arg för att fritidsledaren berättade allt för mig och arg för att jag sa till fritidsledaren att jag skulle prata om saken hemma.

Väl hemma tog jag upp det, att man ska minsann visa respekt, lyssna på de vuxna osv osv blablabla.

Hon blev bara argare och argare. Hon for upp på sitt rum och vräkte igen dörren. En kort stund senare kom hon ner och sa "Förlåt". Jag hade lite svårt att släppa det, jag tyckte inte ämnet var genomdiskuterat, så jag frågade henne om hon faktiskt hade begripit vad jag talat om.

Nytt ilskeutbrott.

Till slut blev det lugnt.

Vi åt middag, hon tittade på en gammal videofilm (något tecknat i stil med "Djurhyllan" eller nåt sånt, filmen är väldigt sliten, så den håller väl ett par tittar till, inte mer). Strax efter sju bytte hon självmant till pyjamas, borstade tänderna och ville gå och lägga sig direkt. Jag kröp ner i hennes pyttelilla säng och fortsatte högläsningen av Barbro Lindgrens "Vems lilla mössa flyger?" Jag hann bara en sida, sedan tyckte hon det räckte, hon orkade bara inte hålla ögonen öppna längre.

Jag tassade ut ur rummet.

Ett par timmar senare var det dags för maken och mig att gå och sova. Maken har skaffat sig en rutin att släcka lilla nattlampan i lillungens rum och i stället tända taklampan (!).

Mitt i natten vaknade jag plötsligt till. Jag hörde en lärka drilla! Vad i all sin dar, vilken konstig dröm, det lät fortfarande väldigt verkligt! Jo, jag var vaken och drillen var verklig. Den kom inifrån lillungens rum. Hon har ett gosedjur som är en sånglärka och trycker man på den, drillar fågeln. Uppenbarligen hade hon fågeln i sin säng och råkat lägga sig på den.
Lillungen vaknade själv, flyttade på fågeln, gick upp och släckte taklampan, stängde dörren och la sig igen.
Jag låg länge och undrade när hon skulle komma tassande över till oss. I snart sju år har hon sovit minst halva natten i min säng och jag är ännu inte van vid att hon inte kommer över.
Liiiite tomt är det, men så mycket bättre jag sover.

Någonstans där mitt i mörka natten, med regnet piskande mot fönsterrutorna, längtade jag vansinnigt efter min lilla skrutt, rödlätt, med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna och ett hiskligt humör. Och jag längtade efter lärkorna.

tisdag 10 mars 2009

Ibland misslyckas man

Jag köper gärna många olika matvaror. Kommer det trefärgad quinoa, t ex, köper jag ett paket sådant. Häromdagen hade jag köpt ekologisk lammkorv och så fyllde jag på med kolbasz (ungersk paprikaspäckad korv). Det började dra mot sista förbrukningsdag för lammkorven, så igår kväll tänkte jag överraska familjen med smarriga korvar och den trefärgade quinoan.

Jag värmde lite olivolja i en panna, hackade ner en gul lök, fyllde på med tärnad squash och grön paprika. Det blev fullt i stekpannan, bara lite svartpeppar, salt, curry och grönsaksfond fick plats. Fram med den andra stekpannan. I den fick korvarna plats, när de var skurna i små bitar. Oj, vad gott det doftade! Och vad feta korvarna var, särskilt kolbaszen! De simmade runt i pannan. Jag fick hälla av fettet.

Så dags för quinoan. Jag hade tagit fel på tid och förväxlat koktiden med tiden för couscous. Oj, i stället för fem minuter var det femton. Hm, då blir det lite sent med maten idag igen. Äh, korvarna behövde nog lite extra tid, och det gick ju att stänga av plattan med grönsaksblandningen.

Till slut kunde jag ropa in familjen i köket. Jag lade grönsakerna på ett stort fat och korvbitarna över. Quinoan i en skål bredvid. Som tillbehör blev det turkisk yoghurt, helt okryddad, jag tänkte det räckte med korvarnas egna kryddning.

Maken och alla tre barn tittade på fatet med grönsaker och korv. Lillungen undrade genast om hon kunde få lite av söndagens lasagne i stället. Jo, det kunde hon få, det finns strider vid matbordet jag inte tar.
Maken tog yttepyttelite korv och grönsaker, mellanungen tog rejält med quinoa och yoghurt, storungen tog en korvbit och en sked quinoa. Jag tog en normal portion.

Korven hade blivit hård, det var som att försöka skära stenbitar. En och annan korvbit hamnade på golvet.
Storungen skrapade av sitt fat och tog resten av lasagnen, maken plockade fram knäckebröd, mellanungen sa att yoghurten var så god. Men jag gillade lammkorven, trots konsistensen.

I stället för det vanliga "tack för maten" sa storungen sedan: "du ska ha tack för att du faktiskt lagar all mat och att du föröker hitta på nya grejer".

Det värmde gott :-)

måndag 9 mars 2009

Antarktis eller Australien? Eller Rom?

Nästa sommar fyller jag jämnt. Det är väl inget särskilt med det, egentligen. Jag har aldrig firat mina födelsedagar på något storartat sätt, folk brukar vara bortresta mitt i juli. Eller så är jag det själv.
Men häromdagen berättade min bror (som själv fyller jämnt i maj, obs han är nio år yngre) att han och hans familj ska flytta till Australien på ett år. De far iväg i januari och kommer hem sent i november eller i början av december 2010.

Hm, man kanske skulle kunna fara iväg dit på semester nästa år? Passa på, liksom.

Min syster, som bor strax utanför Vancouver med sin familj, ska fly fältet och tillbringa några veckor i Nya Zeeland under vinter-OS. Skolorna är ändå stängda de veckorna och så kan de hyra ut sitt hus till folk som vill se sporten på plats. Men de tar sig inte över till Australien, det är ganska långt mellan länderna, fast det för oss ser ut som nästgårds.

Var hos frissen idag och då läste jag som vanligt lite skvaller - man måste ju hålla sig uppdaterad ;-) - och så hittade jag en artikel om det nya "heta" resmålet Antarktis. Äckeldyrt, minst 60 000:- för några veckor på båt, så tillkommer resan till Argentina, Falklandsöarna eller Chile.
Men jag skulle faktiskt vilja resa dit någon gång i livet. För många, många år sedan visades på teve en spelfilm om en engelsk forskare som tillbringade ett halvår på en forskningsstation på Antarktis. Han skulle studera pingviner och blev så engagerad. Han försökte skydda pingvinerna mot trutar (?) som försökte stjäla äggen, han försökte ta in ägg i sitt lilla hus när det var snöstorm för att de inte skulle frysa osv osv.
Ända sedan jag såg den filmen har jag haft en romantisk dröm om att få åka dit.

Och så slipper man ju isbjörnarna där.

Rom är inte helt fel det heller. Maken bjöd mig på en resa dit i 40-årspresent för, hm, x år sedan. Han visste inte att jag varit där många gånger och att jag kan åtminstone de centrala stadsdelarna ganska bra, efter min tid som arkitekturhistoriestudent. Han fick en veckolång privat guidning ... :-)

Just nu är min syster och hennes barn i Rom. Har jag möjlighet att fara ner, tro?