Jag har redan hört lärkan slå sin drill!

Jag hämtade sexåringen på fritids i vanlig tid igår. På väg ut genom dörren fick jag höra av en av fritidsledarna att hon inte riktigt skött sig under dagen, hon förde sådant oväsen och stojade och störde de andra barnen att hon faktiskt blev utkörd!

Lillungen drog sin svarta hoodiehuva över skallen, drog ner skallen mellan axlarna och vägrade kommentera det hela. Hon var arg! Arg för att hon blivit utkörd, arg för att fritidsledaren berättade allt för mig och arg för att jag sa till fritidsledaren att jag skulle prata om saken hemma.

Väl hemma tog jag upp det, att man ska minsann visa respekt, lyssna på de vuxna osv osv blablabla.

Hon blev bara argare och argare. Hon for upp på sitt rum och vräkte igen dörren. En kort stund senare kom hon ner och sa "Förlåt". Jag hade lite svårt att släppa det, jag tyckte inte ämnet var genomdiskuterat, så jag frågade henne om hon faktiskt hade begripit vad jag talat om.

Nytt ilskeutbrott.

Till slut blev det lugnt.

Vi åt middag, hon tittade på en gammal videofilm (något tecknat i stil med "Djurhyllan" eller nåt sånt, filmen är väldigt sliten, så den håller väl ett par tittar till, inte mer). Strax efter sju bytte hon självmant till pyjamas, borstade tänderna och ville gå och lägga sig direkt. Jag kröp ner i hennes pyttelilla säng och fortsatte högläsningen av Barbro Lindgrens "Vems lilla mössa flyger?" Jag hann bara en sida, sedan tyckte hon det räckte, hon orkade bara inte hålla ögonen öppna längre.

Jag tassade ut ur rummet.

Ett par timmar senare var det dags för maken och mig att gå och sova. Maken har skaffat sig en rutin att släcka lilla nattlampan i lillungens rum och i stället tända taklampan (!).

Mitt i natten vaknade jag plötsligt till. Jag hörde en lärka drilla! Vad i all sin dar, vilken konstig dröm, det lät fortfarande väldigt verkligt! Jo, jag var vaken och drillen var verklig. Den kom inifrån lillungens rum. Hon har ett gosedjur som är en sånglärka och trycker man på den, drillar fågeln. Uppenbarligen hade hon fågeln i sin säng och råkat lägga sig på den.
Lillungen vaknade själv, flyttade på fågeln, gick upp och släckte taklampan, stängde dörren och la sig igen.
Jag låg länge och undrade när hon skulle komma tassande över till oss. I snart sju år har hon sovit minst halva natten i min säng och jag är ännu inte van vid att hon inte kommer över.
Liiiite tomt är det, men så mycket bättre jag sover.

Någonstans där mitt i mörka natten, med regnet piskande mot fönsterrutorna, längtade jag vansinnigt efter min lilla skrutt, rödlätt, med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna och ett hiskligt humör. Och jag längtade efter lärkorna.