fredag 24 februari 2012

Mogna rebeller?

Jag har börjat lägga märka till dem, de mogna rebellerna. De dyker upp där man minst anar dem. Vilka är de? Jag vet inte riktigt, kanske är det en undergroundrörelse, eller så har de alltid funnits där.

Nu tänker jag inte på pantertanter eller kulturdamer, de ser man överallt. Åtminstone gör jag det, kanske för att jag ofta rör mig på pantertants- och kulturdamsställen. Nej, jag tänker nu på män. Här är några exempel.

Man nr 1.
Det är mörkt, det är en tidig oktoberlördag och jag är på väg till tåget för att fara till ett heldagsseminarium på den högskola där jag förkovrar mig. Jag har parkerat på en gratisparkering i ett område där jag bodde tidigare, för att åka kommunalt till centralstationen. Jag känner mig inte helt trygg, det är släckt i nästan alla fönster. Så hör jag någon som närmar sig, han smäller med klackarna i asfalten, han går fort. Att det är en man förstår jag, få kvinnor går så tungt.
Jag slickar mig om läpparna och tar upp min mobil och slår 112. Jag trycker inte på luren, men är beredd att göra det om det skulle behövas.
Runt hörnet kommer han, jag tittar dit. Det är en lång man med stort huvud. Han nickar mot mig och svänger med sin plastkasse från den lokala livsmedelsbutiken. Jag andas ut, jag känner ju igen honom från media, då han för några år sedan var aktuell i ett par olika befattningar och ofta blev intervjuad.
När det kommunala samfärdsmedlet kommer, kliver vi båda på och väljer sittplatser. Han tar fram sin filofax ur plastpåsen. Jag undrar varför han inte har en portfölj, den där kassen stämmer inte alls överens med resten av hans utstyrsel och klädsel, dessutom borde han verkligen ha råd med en portfölj, hans pension borde vara tillräckligt hög. Plastpåsen känns alldeles för subversiv.

Man nr 2.
Det är i samma område, men dagtid och ljust. Jag sätter mig på min favoritplats och sneglar på de övriga passagerarna. På andra sidan mittgången sitter en prydligt klädd man och läser tidningen. Han har en mörkgrön yllerock, under skymtar en smalrandig skjorta och blå slips, han har också en blazer. Skorna är välputsade (en bedrift med all snömodd), vid fötterna står en svart skinnportfölj. Så bläddrar han bland sidorna och så ser jag vad han har runt midjan, utanpå rocken. Ett handvävt band i gult, rött och lite blått, ett sameskärp (det heter säkert något särskilt, men det är en annan historia). På sjuttiotalet var ju många klädda i både näbbstövlar och islandströjor och sjalar. En del kryddade det med samiska armband i läder och silver. Men ett vävt band eller skärp har jag sett i verkligheten bara en gång, när vi firade sportlov i Överkalix för flera år sedan, och vi besökte en samisk familj som bjöd på souvas och renslädeskörning. Sonen i familjen hade kolt och var så fin.

Men en man bosatt i ett välbärgat område, där de flesta arbetar som högre eller ännu högre tjänstemän, som för övrigt ser ut som alla andra välbärgade män i sextioårsåldern och har ett samiskt skärp. Visst är det spännande, jag får inte riktigt ihop det.

Man nr 3.
Det här är hörsägen, men det är på sitt sätt så absurt så jag tror faktiskt på det. Det är möte i en bostadsrättsförening. Diskussionen gäller renovering av den gemensamma tvättstugan. Så räcker en av medlemmarna upp handen, en man i, tja, säg 70-årsåldern, och delger sin åsikt:
- Inte behöver vi köpa ny tvättmaskin, den vi har haft (i trettio år, min anmärkning) fungerar fortfarande bra. Dessutom, på vintern behöver man ju inte tvätta så ofta, jag brukar bara skölja upp underkläderna lite i handfatet. Man svettas ju inte på vintern.

Ja.

Undrar om han var gift.

Nu undrar jag alltså, är det här tecken på att män i en viss ålder inte längre bryr sig om att vara precis likadana som alla andra? Mannen med plastpåsen, känner han numera att han inte behöver bevisa någonting för sig själv eller andra, att det där med att vara konventionell och ha sina saker i en portfölj kan man strunta i?
Likadant med mannen med sameskärpet. En plastpåse kan man ju knöla ner i fickan, men ett skärp kräver lite mer arrangemang. Det kan ju inte vara så att han är så disträ att han, efter att ha satt på sig skor och ytterrock, plötsligt plockar fram ett vävt band, bara för att det råkar hänga i hallen. Eller?
Men priset tas nog av mannen som är för sparsam med klädtvätt. Om det tricket används av fler, är det inte att undra på att det ibland luktar starkt på stan.





Före rebellåldern, fortfarande rena underkläder (?)

torsdag 23 februari 2012

Ibland går det väldigt fort

För två veckor sedan var det minus 17 grader och träd och buskar, nyckeln till snickarboden, fågelbord täcktes av tjock rimfrost. Så här:




Häromdagen var det dimmigt, så man knappt såg vägen mer än ett tjugotal meter. Så här:



Alldeles nyss tittade jag utanför gaveln på kontorshuset och naturligtvis värmde det hjärtat att se det här:




Okej, lite till dröjer det innan krokusen och snödropparna och vintergäcken blommar, men snart så.

Ps. Det är INTE en tidig orm man ser, det är en högst ordinär förlängningssladd som jag glömde flytta på innan jag tog bilden.

onsdag 22 februari 2012

I väntans tider


Inte bara "dam"pressens älsklingsobjekt kronprinsessparet väntar smått i dagarna. Vi gör det också.

Ja, inte precis maken och jag, det skulle vara en sensation med så mogna föräldrar, men några av våra husdjur.

Idag fick vi besök av en fårkännare som kände lite på vår Snöboll. Hon ser ut som en spärrballong och vill inte gärna gå ut och få lite frisk luft. Maken och jag har trott ett par dagar att hon ska lamma vilken sekund som helst. Men enligt fårexperten ska hon lamma tidigast 3 mars, men det är nog så att hon väntar tre eller till och med fyra lamm. Eftersom hon själv är ung, hon föddes förra våren, lär inte alla lamm överleva. Det är trångt i magen och näringen räcker inte till. Dessutom brukar det bli så att den eller de minsta lamm/en inte orkar konkurrera om mjölken.

Har vi en riktigt stor otur överlever inget lamm alls.

Jag är redan ledsen.

Men.

Efter att ha surfat runt lite och kollat diverse andra fårbloggare, har jag nu förstått att det är vanligt att finullsfår får tre-fyra lamm och att bara ett eller två överlever. Alltså, det har hänt andra.

tisdag 21 februari 2012

Nu är det förkylt

Snuvig. Täppt. Hest. Lite hosta. Sömnbrist. Pip i öronen.

Men.

Inte sportlov förrän nästa vecka.

Tror jag överlever till dess.

måndag 13 februari 2012

Mer gnäll

Vän av ordning ogillar sådant här:


Varför är det så svårt att åka en kilometer till, till sopstationen, och slänga sitt skräp?

Och varför är det så svårt att stänga av motorn medan man slänger tidningar och glas?

Nog för att jag börjar bli en riktig gnälltant, men visst kan man bli trött.

lördag 11 februari 2012

Skidåkning

Att jag gillar att åka utför har nog inte undgått någon. Idag är det bara ett par minusgrader, det kom ett par cm snö häromdagen och det var ingenting inbokat på familjens schema. Jag passade på att åka till ortens lilla skidbacke. Alla nedfarter skulle vara öppna.

När jag kom dit var det nästan helt fullt på parkeringen.

Eller fullt och fullt, puckoparkering kallar jag det här



Såklart var det tävling igen. Stora backen var avstängd för oss vanliga dödliga, men den långa backen skulle väl duga. Upp, ner, upp, ner, upp, ner, så lite fika, så upp, ner, upp, ner igen några gånger.

Så blev det dags för besiktning inför andra åket för de tävlande. Liftkön blev helt oändlig. Jag åkte några åk till, sedan gav jag upp.

F ö undrar jag varför folk inte kan parkera så här:


Åtminstone femtio bilar till hade fått plats om fler hade parkerat som de brukar göra på vanliga p-platser. Nu var det många som parkerade mer eller mindre olagligt ute på vägen.

Skäms på er!


Släpar de ut skidorna genom sidodörrarna, eller?

fredag 10 februari 2012

Jodå, det går framåt, fast långsamt

Men herregud, det har ju inte ens gått tre år sedan vi flyttade in. Inte katten kan man väl räkna med att huset ska bli klart det här decenniet heller.

Så här ser det ut runt nästan alla fönster


Men så får någon tummen ur och jag kan glädja mig åt både fönsterfoder och läkt
Riktigt tjusigt, eller hur?



Till och med takfotslåda finns runt entrén.
Det är bara en liten list kvar, den kan man nästan glömma bort

Vi tar en liten bit i taget. Vilket årtionde som helst blir det nog klart. Maken har börjat planera för bastun och jag vill få i ordning köksträdgården också, först ska den "bara" rådjurs- och vildsvinssäkras. Liksom ingen idé annars.


Sockervadd

är inte gott, tycker jag. Jag tycker det är så sliskigt att jag inte tillåter nioåringen att äta det (stackars barn).

Men det är ju vackert att titta på, så här en iskall februarifredag.







Till och med mistlarna är frostiga, annars lyser de som gröna pompoms i träden.


Koltrastarna bullar upp sig som små fotbollar
(i bakgrunden skymtar en gavel till poolhuset, som blåste sönder i annandagsstormen)


I skrivande stund är det "bara" åtta grader kallt, så nioåringen kan säkert åka skridskor på dagens idrottslektion.



söndag 5 februari 2012

En glad lort med en svart själ

På kursseminariet i helgen fick vi uppmaningen att fundera på våra vanligaste motiv att skriva om. Jag, och säkert fler med mig, började genast tänka, ”ja, vad är det jag oftast skriver om när jag ska få ihop en text till en övning eller novelltävling eller synopsis till en längre text”.

Hm, hm, jaha, ja, det är nog så att jag ofta (men inte alltid) har ihjäl folk. Någon blir hängd, eller går och dränker sig, eller blir överkörd, eller får halsen uppskuren. Eller så svälter man, eller dricker för mycket … ja, så där blir det. Varför? Det är ju inte deckare jag vill skriva, men ändå är det så att döden många gånger känns logisk i mina svarta historier.

Eller så beror det på att jag själv uppnått en viss ålder, att jag levt mer än halva mitt liv. Ett sätt att bearbeta kommande förluster, kanske?

Det finns ett par andra återkommande teman, men vilka de är skriver jag inte här och nu. Det blir för tydligt. Men om jag säger så här, det finns grader av mänsklig ondska som jag funderar extra mycket på.

En historia, som kanske kan bli en roman (och så får jag hoppas att någon vill ge ut den), fick jag idén till av Ann Heberleins bok ”En liten bok om ondska”. Jag läste ett par avsnitt ur den för ett tag sedan, förra året, eller så, och började fundera. Är det rätt att löna ondska med mer ondska? Eller ska man i alla eller åtminstone i vissa lägen vända andra kinden till? Föds man ond eller blir man ond av omständigheterna? Kan en god människa vara eller bli ond?

Ungefär samtidigt hörde jag på radion visklassikern ”Te recuerdo, Amanda”. Den hade jag inte hört på många år. Jag nynnade med i de textrader jag lyckades lära mig som spanskstuderande gymnasist. Så kom idén, jag måste skriva den här historien som handlar om en person som är framgångsrik i sitt yrke, men med lite kriminalitet inbakat, beroende på yrket och den tid han lever i och den plats han lever på. Han utnyttjar sin kunskap om andra människor på det tarvligaste sätt, för egen vinning. Han börjar med utpressning och den vinst han ser fram mot är inte pengar, utan en ung flicka. (Här börjar ni säkert ana vartåt det lutar).

Personen han ansätter har sina mörka hemligheter, sådana som i den tid han lever i och den plats han lever på, var något ont. Samtidigt pågår ett politiskt historiskt skede, där allt kan hända. Tiden är knapp, för både utpressaren och den utpressade.

Har jag pitchat det här tillräckligt? Kommer ni slänga er över den här skitiga, politiska, känslostyrda (osv osv) romanen full med mänskliga tillkortakommanden och ja, just det, ondska?

Jag skriver och skriver, ett kapitel i taget, och så skriver jag om och om igen.

Det är bara ett problem, jag har aldrig varit i det land där den här historien utspelar sig. För det är så, historien måste ske i just det landet, annars blir det en helt annan historia. Alltså, hör ni inte av mig på ett tag, är jag där och insuper lokalfärg.



Eller så ägnar jag tid åt en tysk berättelse, eller en annan berättelse som utspelar sig på min ö, för sådär nittio år sedan, eller en dystopi …