En glad lort med en svart själ

På kursseminariet i helgen fick vi uppmaningen att fundera på våra vanligaste motiv att skriva om. Jag, och säkert fler med mig, började genast tänka, ”ja, vad är det jag oftast skriver om när jag ska få ihop en text till en övning eller novelltävling eller synopsis till en längre text”.

Hm, hm, jaha, ja, det är nog så att jag ofta (men inte alltid) har ihjäl folk. Någon blir hängd, eller går och dränker sig, eller blir överkörd, eller får halsen uppskuren. Eller så svälter man, eller dricker för mycket … ja, så där blir det. Varför? Det är ju inte deckare jag vill skriva, men ändå är det så att döden många gånger känns logisk i mina svarta historier.

Eller så beror det på att jag själv uppnått en viss ålder, att jag levt mer än halva mitt liv. Ett sätt att bearbeta kommande förluster, kanske?

Det finns ett par andra återkommande teman, men vilka de är skriver jag inte här och nu. Det blir för tydligt. Men om jag säger så här, det finns grader av mänsklig ondska som jag funderar extra mycket på.

En historia, som kanske kan bli en roman (och så får jag hoppas att någon vill ge ut den), fick jag idén till av Ann Heberleins bok ”En liten bok om ondska”. Jag läste ett par avsnitt ur den för ett tag sedan, förra året, eller så, och började fundera. Är det rätt att löna ondska med mer ondska? Eller ska man i alla eller åtminstone i vissa lägen vända andra kinden till? Föds man ond eller blir man ond av omständigheterna? Kan en god människa vara eller bli ond?

Ungefär samtidigt hörde jag på radion visklassikern ”Te recuerdo, Amanda”. Den hade jag inte hört på många år. Jag nynnade med i de textrader jag lyckades lära mig som spanskstuderande gymnasist. Så kom idén, jag måste skriva den här historien som handlar om en person som är framgångsrik i sitt yrke, men med lite kriminalitet inbakat, beroende på yrket och den tid han lever i och den plats han lever på. Han utnyttjar sin kunskap om andra människor på det tarvligaste sätt, för egen vinning. Han börjar med utpressning och den vinst han ser fram mot är inte pengar, utan en ung flicka. (Här börjar ni säkert ana vartåt det lutar).

Personen han ansätter har sina mörka hemligheter, sådana som i den tid han lever i och den plats han lever på, var något ont. Samtidigt pågår ett politiskt historiskt skede, där allt kan hända. Tiden är knapp, för både utpressaren och den utpressade.

Har jag pitchat det här tillräckligt? Kommer ni slänga er över den här skitiga, politiska, känslostyrda (osv osv) romanen full med mänskliga tillkortakommanden och ja, just det, ondska?

Jag skriver och skriver, ett kapitel i taget, och så skriver jag om och om igen.

Det är bara ett problem, jag har aldrig varit i det land där den här historien utspelar sig. För det är så, historien måste ske i just det landet, annars blir det en helt annan historia. Alltså, hör ni inte av mig på ett tag, är jag där och insuper lokalfärg.



Eller så ägnar jag tid åt en tysk berättelse, eller en annan berättelse som utspelar sig på min ö, för sådär nittio år sedan, eller en dystopi …