torsdag 28 mars 2013

Skärtorsdag

Nänänä, det blir ingen resa till Blåkulla för mig. Måste kolla in vårt nya lamm som kom i morse :-)


Glad påsk på er.


tisdag 26 mars 2013

Basket

Det var ju basket jag hade tänkt skriva om idag.
Nå.
I söndags spelade dottern två basketmatcher i H. Hennes lag, B/E, mötte ett lag från L och ett från T. De förlorade båda matcherna, men kämpade på och hängde inte läpp efteråt. Laget från L hade en spelare som var väldigt lång, ca 175 cm. Det är alltså flickor födda -02 jag pratar om, där de flesta fortfarande håller sig runt 150-155 cm.
Hur som helst.
L-lagets hela taktik gick ut på att passa den långa flickan som enkelt la i bollen i korgen. Hon gjorde sju mål på en minut. Våra flickor såg ut som orangea plastkoner i första perioden (de spelar sex perioder om fem minuter var).
Övriga spelare i L-laget var passopper till den långa, en och annan fick äran att skjuta mot mål, men i huvudsak hade de en stjärna, och resten var statister. Jag tyckte det var otroligt ensidigt. Hur kul är det för övriga spelare att sällan eller aldrig få chansen?
Mot slutet av matchen var den långa flickan rätt trött, hon var inte lika snabb längre - och framför allt, när våra tjejer passade låga bollar i knähöjd, nådde hon inte dem. Hon orkade inte böja sig ner. Är man lång har man en stor räckvidd, men det kan finnas vissa fördelar med att vara rätt kort också. Den kortaste i vårt B/E-lag är snabb och träffsäker, hon sätter de flesta av sina skott. Det är som att en del motståndare missbedömer henne.




I andra matchen var tjejerna lite mer jämnlånga. De kollade in varandra och kom överens om vem som skulle markera vem. Så långt allt gott. Men det dröjde inte länge förrän T-lagets coach började vråla på tjejerna, "Vem markerar 33:an? Vad gör du därborta då när hon är här?" och mer i den stilen. Några svordomar hördes inte, men nog låg de under ytan, tyckte jag. T-laget vann, men det såg inte ut som om spelarna hade så värst roligt. Coachen bara skrek och skrek och skrek på dem.
B/E-lagets båda coacher peppade under pauserna, ropade saker som "snygg passning", "xyz är fri", "upp med huvudet". Lite trevligare stuk.

Min inställning är att det ska vara roligt för ungarna att hålla på med en idrott. De ska utvecklas, känna laganda, vara justa mot varandra och släppa in varandra, känna att de behärskar mer och mer rent tekniskt och fysiskt. Man kan inte utgå ifrån att en tioåring som är för sin ålder helt suverän på sin sport automatiskt blir en världsstjärna i de sena tonåren eller tidiga tjugoåren.
Det kan lika gärna vara den där tioåringen som hafsar runt, är lite klantig men som älskar det hon/han håller på med och som fortsätter, som blir en stjärna.

Tyst vecka

Det är inte varje dag jag ställer mig och steker köttbullar och kokar pasta direkt på morgonen. Men det är inte varje dag som dottern ska på skolutflykt och behöver matsäck med sig heller. Hon var inte så pigg på det, "åh, bära en tung ryggsäck och åka buss och allt, nä, jag vill hellre ha en vanlig skoldag och gå på museum med familjen i stället."
Jag tror de får roligt. En bra guide brukar göra susen.


 

-------------

Snöboll rör sig långsamt, hon är tung och stor som, ja, som två tackor. Hoppas att hon bara har två lamm och att de överlever. Det kan inte vara många dagar kvar nu. Igår köpte vi en värmepanel som vi hängt upp ovanför lammkätten. Det blir fortfarande frysgrader i lagården om nätterna, och små nyfödda lamm har svårt att hålla kroppsvärmen.

Förra året fick hon tre, två levande och ett dödfött. Vi var inomhus och åt middag och märkte ingenting förrän en halvtimme efteråt. Snöboll var så duktig. Fast hon själv var bara ett år gammal då, visste hon precis hur hon skulle göra.
Instinkterna är starka.

Lite nervöst var det dock när vi upptäckte att det ena lammet, Flingan, hade ett snett ben, men med instruktioner från en fårvan granne, kunde vi sedan massera benet och linda det. Efter en vecka kunde Flingan stödja på benet som hon skulle.

------------

Idag ska jag få ihop ett par arbetsprover och söka en distanskurs på C-nivå. Tyvärr försvinner diverse distanskurser från högskolor och universitet allt eftersom, det blir tredje lärosätet för mig (inom kreativt skrivande. Allt som allt är jag uppe i sju stycken vid det här laget. Tycker jag om att lära mig saker, eller?).
A-kursen läste jag i Gävle, B-kursen i Luleå (B-kursen i Gävle försvann som distans) och nu ska jag söka till C-kursen i Växjö (C-kursen i Luleå försvinner som distans, kanske öht). Och så folkhögskolekursen som hittills är väldigt bra, jag vill fortsätta i höst på den också.



Mitt favorittidsfördriv

Det går långsamt framåt med mitt stora skrivprojekt, det har varit några veckor med svår ångest. "Äh, jag får inte ett ord ur mig, usch vad dåligt allt blir, kommer jag verkligen ro det här iland?" Jag fick ett tips från en skrivarvän, K, om att pausa med en novelltävling. Det är märkligt vad det kan lossna om man gör något annat en stund, skriver på ett helt annat sätt, leker med språket, har ett annat ämne ... plötsligt blir det väldigt roligt igen.

onsdag 20 mars 2013

Vårdagjämning

Svårt att tro, när Sibirienkalla vindar viner över min ö. Usch och tvi vale. Jag gillar vintern, och vintersporter, men nu räcker det. Maken eldar i kakelugnen, dottern sveper in sig i någon av alla sina plädar och jag sitter här på mitt svala kontor med torgvantar och fleecetröja.
Men snart sätter vi igång och gör i ordning här, så det ser snyggt och trivsamt ut och kollar skorstenen så jag vågar elda i kamin och vedspis. Känns ju rätt bakvänt att ha en arbetsplats utan komfortvärme, som det så där halvtekniskt heter.
När värmen väl kommer, blir det mycket att göra. Hallonskogen ska rensas (mm, det räcker inte att kalla det för hallonland, raderna med hallonbuskar är oändliga, särskilt när de ska rensas), alla lammen kommer väl på samma gång, skräp och strunt ska eldas upp ... och så småningom ska jag väl ta itu med fönsterkittningen som jag skjutit upp alldeles för länge nu.


Snart dags igen


Vi vet inte om alla tackor är dräktiga, det är svårt att se på Greta om hon bär på lamm eller ej. Men Snöboll är det, helt klart, och jag tror att hennes döttrar Flingan och Mimmi är det också. Den skygga Socker kan vara dräktig.
Sockers mamma Teddy var maken tvungen att ta bort när jag var bortrest. Hon hade fått något slags bakterieinfektion och kunde ha smittat ner alla fåren. Veterinären tittade på dem allihop och tyckte annars att de verkade må bra. De är nyfikna och kommer fram och tigger knäckebröd så fort man närmar sig deras vinterhägn.
Nappe (eg Napoleon, men han var så mesig i början, det namnet passade inte då) har blivit som en annan bagge de senaste två veckorna. Kanske känner han att han måste skydda sin lilla hjord, eller så har han bara blivit vuxen. Jag vänder inte ryggen till längre, jag vill hålla koll på honom så jag inte åker på en riktig tjongablängare. Han är först framme vid dörren när jag går in till dem och börjar hoppa jämfota och krumbuktar sig och visar minsann hur stor och stark och skräckinjagande han är.

Snabbt börjar jag klia honom under hakan, så jag kan gå fram till luckan och släppa ut alla fårskallar. De får sin frukost utomhus, där finns också mineralburken. Något måste man locka dem med, så de inte stannar inne hela dagarna. När det är vindstilla och sol tycker de om att ligga och idissla i snön.

Glad nouruz på er!



tisdag 19 mars 2013

Lästips

Vad brukar du och din partner prata om vid frukostbordet? Pratar ni alls? Eller det kanske är mest "hrmpf" och "mmm" mellan teklunkarna och flingfrasandet?

Hos oss är det blandat. Ibland är det tyst, med bara radions P2 på i bakgrunden, någon annanstans i huset hörs någon glammig barnkanal som visar en fett cool serie för preteens (= för tjejer i 10-11-årsåldern).
Andra gånger frågar maken om rätt djupa saker, som till exempel om jag har sett hans bilnycklar, eller om jag passerar en brevlåda under dagen och kan jag komma ihåg att posta några (ofrankerade, de är alltid ofrankerade) brev som måste vara hos mottagaren dagen därpå.
Åter andra morgnar är det på ett annat sätt.

Jag har precis läst ut Caitlin Morans bok "Konsten att vara kvinna". Ja, jag vet att jag är lite sen, det är ju så. Jag läser nästan aldrig böcker när alla andra läser dem och pratar om dem, jag läser inneböckerna "sedan", när jag har tid, lust, själ och hjärta för dem. Nu var det tid för Morans bok.
Som jag har fnittrat och fnissat och gapskrattat. Jag har gjort hundöron överallt (det är MIN bok, jag gör som jag vill med den - men att stryka under i den, nej aldrig). Moran blandar högt och lågt, hon diskuterar p-rullar, strippklubbar, ansiktslyft, löner, aborter ... jag skulle faktiskt kunna citera hela boken. Men det slipper ni.
Måste bara saxa lite här:

"Jag ska lägga korten på bordet här och nu: jag gillar stora trosor. Den stridbara feminismen behöver stora trosor. Rejäla. Just nu har jag på ett par som kunde ha använts som brandfilt att släcka den stora branden i London 1666 med, när som helst under de två första dygnen. De når från lårvecket och upp till naveln och kan smidigt vecklas ut till en liten sommarstuga att vila upp sig i på helgerna. Om jag nånsin får för mig att kandidera till parlamentet blir det med kampanjen "Rejäla underbyxor åt alla kvinnor".

Detta stycke - och lite till - läste jag för maken i morse. Stackarn satte i halsen och sprutade varmt kaffe genom näsan.
När han hämtat sig kontrade han med att läsa högt ur Johan Hedenbergs bok "Lill-Tarzan och jag". Han förlorade, den läste jag i höstas.



måndag 18 mars 2013

Tevekväll

På söndagskvällar belönas vi med en mängd bra program, vi som annars försmäktar under till exempel fredagskvällarna. För vem tycker verkligen, helt sanningsenligt, att det program som ersatt "På spåret" klockan tjugo på fredagarna är bra? Gapigt, fånigt och jag tar fram stora skämskudden när folk inte kan placera Hallsberg rätt på kartan. Eller Vimmerby.
(Det är så mycket jag sett, det blir inte mer.)
Sådana kvällar är det skönt att ha en inspelad film, eller en hyrdvd, eller ännu hellre, en spännande bok som man bara måste läsa ut.

Igår var det äntligen dags för säsongspremiär för "Mästarnas mästare". Sport som underhållning, älskar det. Sport är ju alltid underhållning - och på dödligt allvar. Det märktes inte så mycket igår, men snart taggar nog deltagarna till, det har vi sett tidigare säsonger.
Men jag gillar inte att deltagarna är uppdelade i två lag, det blir faktiskt tjatigt med samma tävlingar i två omgångar, och de underliga konstellationer som växte fram de första säsongerna är borta. Kanske är det det som Svt vill, att det ska vara lite trevligare, inte så många svarta rubriker om antagonister som blir förbannade på varandra (Sjöberg/Holm, eller Sjöberg/Gustafsson). Eller så är det lättare att få med folk när de inte är borta så länge. Eller så är det billigare. (Fast om det är skälet så tycker jag nog att Svt kan lägga ner alla dessa oändliga delfinaler till Melodifestivalen. Jag storknar.)



Funderar på om jag hade någon favorit igår. Lite tidigt att säga, men eftersom friidrott är en av "mina" sporter, så är Malin Ewerlöf Krepp den jag hejar på. Dessutom sticker hon ut som person också. Hon tar för sig, törs, är inte rädd.
Att ha med två kvinnliga skidskyttar i samma lag är konstigt tycker jag. Att Ekholm är rätt blek (extremt blyg?) märks bredvid Forsberg, som är en naturbegåvning framför kameran. Hur har Svt tänkt där?
Trion Corneliusson/Mogren/Johansson märkte jag inte så mycket av, fast det var Johanssons specialkväll. Kom igen, gubbs, sätt lite färg ni också.

Samtidigt som mästarmötet visas "Babel" ett måsteprogram. Bra att det går att spela in, och om man glömmer det, att svt.play finns. P O Enquist är en favoritförfattare och när jag hör honom tala, vill jag läsa de böcker av honom som jag ännu inte hunnit med - och läsa om dem jag redan läst. Så är det.

Och så gillar jag Jonas Hassan Khemiris praktikantuppdrag. Igår var han i en kyrka och höll en predikan om Mammon. Hans åhörare satt blick stilla. Gillade de vad han sa? Eller var det för farligt? Svårt att säga, hade gärna tjuvlyssnat på damerna och herrarna efteråt.

Ännu ett måsteprogram är "The big C" som visas så sent på kvällen att jag inte är människa att se det när det går. Det har blivit en av mina måndagsritualer. Förmiddagskaffe och tjugofem minuter skruvad underhållning om cancer.
Underhållning. Om cancer. Hur är det roligt? Dialogerna, trovärdiga gestaltningar hos skådespelarna, tunga ämnen som tas upp ...
... jo, det är roligt, utan att det blir snaskigt. Jag gråter också åt det som händer.

fredag 15 mars 2013

Då man kan bli vääääldigt trött - och förbannad

Förra fredagen var det internationella kvinnodagen. Idag känns det som om den aldrig varit.
Via ett annat socialt medium hittade jag detta inlägg. OBS! Varning för rent för jävliga bilder.
sunkig reklam

Jag tillhör inte den primära målgruppen för dessa varor, jag äger inte ett endaste par Jimmy Choo-skor och inte ett enda plagg av Versace. Det lär ju knappast märkas i försäljningsstatistiken om jag bojkottar, men om vi är flera så kanske det märks.

Så går jag in på en av mina favoritsajter, genusfolket.se

Där kan jag idag läsa om ett uppmärksammat våldtäktsmål i USA.
Kliar det inte nu? Är det inte som att bildreklamens normaliserande av övergrepp mot kvinnor påverkar oss, så att det blir liksom lite, tja, sådär helt okej att en sextonåring som druckit sig medvetslös, blir våldtagen, pissad på - och fotograferad och filmad under övergreppet. Och ingen runt omkring reagerar, ingen försöker stoppa det. För hon var ju ändå så sloppy, a real whore.

Jag citerar artikeln i Genusfolket:

"På vilket sätt har vi, vuxenvärlden, skapat en kultur där samtycke är i absolut centrum varje gång vi pratar om sex? Är det kanske snarare så att vi istället har skapat en kultur som trivialiserar övergrepp, skuldbelägger offren (för att ha druckit för mycket/betett sig sexuellt utmanande/inte sagt nej tillräckligt tydligt), överdriver hur många tjejer som ljuger om våldtäkt, och lurar i unga män att det ligger i deras ”gener” att vara aggressiva i jakt på sex (boys will be boys)."

Detta övergrepp har blivit en kul grej, ett skämt, "det gjorde väl inte så mycket, hon märkte ju inget ändå". Dessutom sa flickan aldrig ett klart och tydligt "nej".

Jag blir arg och ledsen och förbannad.

Telefonsäljare



Det här är ett återkommande tema, jag vet. Men man blir ju så förbannat trött på dem. Säljarna, som har gått en snabbkurs i telefonkonversation och genast ska försöka göra sig bekant med en och hela tiden säger ens förnamn. Det blir så kletigt.
Samtidigt tycker jag lite synd om de oftast väldigt unga människor som arbetar som telefonsäljare. Jag menar, om de har en låg lön och i stället ska leva på provision, och de flesta som blir uppringda slänger luren i örat, kan det inte bli några höga inkomster.

Igår blev jag uppringd av en ung man, som jag kan kalla Kalle (minns inte vad han egentligen hette). Kalle började förstås med en lång inledning om det kalla vädret, men att han hoppades att jag mådde bra ändå. Så fortsatte han med:
- Vi skickade ju ut en liten bricka till din hund i julas, det var väl himla bra.
- Bricka? Vad för bricka?
- Hm, du kanske inte har fått den då, men vi skickade ut till alla medlemmar i kennelklubben och du är ju medlem där, eller hur?
- Eh, jaha, visst.
- Den där brickan är unik för varje hund, som när din hund springer bort, då är det väldigt lätt att identifiera honom. Himla käckt är det.
- Uhum.
Ni märker att jag var väldigt noga med att aldrig uttala ordet "ja".
- Nu är det så här, fortsatte Kalle, att jag undrar vad du gör när du blir av med din plånbok eller mobil. Vi har nämligen ett superbra avtal som ...
- Tack för samtalet, hej då.

Vi har en leonberger, en hanne som väger sina modiga 75 kilo och ser väldigt respektingivande ut. Det är ju bara det att han är en av de harigaste hundar jag någonsin stött på. Han föredrar att gömma sig bakom mig när vi möter en ryttare. Han ryggar till och med för fåren.

Dessutom, vår store lufs som snart blir åtta år, springer inte bort, han springer överhuvudtaget inte alls. Och om han skulle göra det, skulle han inte orka längre än till grannarna på andra sidan åkern - och de vet ju var han hör hemma.


torsdag 14 mars 2013

Torsdagspytt

Ser, verkligen ser, vad det faktiskt står i texten under min profilbild. Jag skriver om sport. Hm, det var då längesedan jag skrev om sport. Ingenting om skidor på längden, tvären, med eller utan bössa. Ingenting om friidrott inomhus, ingenting om simning. Ingenting om boxning heller.

Ska bättra mig, lovar.

Det är bara det att just sporttexter kräver nästan att man skriver i realtid, eller åtminstone samma dag tävlingen är. Få se hur jag löser det, min desktop är i det iskalla kontorshuset (där jag sitter just nu, med både fleecejacka och torgvantar på mig), det är här jag har kontakt med nätvärlden. Min laptop använder jag bara som en avancerad skrivmaskin.

Jaja. Nog om det.

(Under en av promenaderna i Havanna passerade vi ingången till en av stadens mest kända boxningsklubbar. Maken frågade ivrigt om jag inte hade passat på att gå in där. Nej, det gjorde jag inte, svarade jag. Han tittade på mig som om jag var ett ufo och ruskade på huvudet.)





------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En av världens mäktigaste män gillar tango och fotboll. Good for him. Inte för att han lär få chansen att dansa eller lira, inte som Franciskus I. Men han ser ju ändå glad ut på alla bilder.
Åsikterna då? Nej till aborter, nej till samkönade äktenskap, nej till ...
Hade någon väntat sig något annat?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En fråga av en helt annan art: idag delar Guide Michelin ut sina betyg, sina stjärnor till restauranger i Europa. Kommer Sverige få sin första trestjärninga krog? Kommer någon bli av med en stjärna? Kockar med ambitioner biter på sina naglar.



Värd en omväg?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Avslutar med en bild från förra året. Snart är vi där igen.



Fast, eh, när utetermometern tycks ha fastnat på tio minusgrader, vågar man tro på våren då?

onsdag 13 mars 2013

Vykortsbilder

Nähä, några bilder till måste jag ju bara visa.

Santiago de Cuba

El Morro, Santiago de Cuba


Hemma var det tio grader kallt





Drömmen för en del, vigsel på stranden.







Morgonfiske

måndag 11 mars 2013

Tak över huvudet

Dagens tema, som jag tror blir det sista från Kuba, är byggstandard. Tak över huvudet har alla, men hur det taket ser ut kan ju variera. Liksom hur väggar, fönster, dörrar ser ut ...

Jag låter bilderna tala för sig själva.
















Men visst byggs det nytt också.




(Bilden tagen genom bussfönstret, därför dålig kvalité och smutsränder)


Annat renoveras.






torsdag 7 mars 2013

Varför, hur och var?

Anni ställde ett par frågor i en kommentar till förra inlägget. Här är några svar.

Jag reste med en svensk charterresearrangör (men själva resan till Kuba skedde med reguljärflyg via Paris). Första veckan ägnades åt en rundresa, med ett par dagar i Havanna och dess närmaste omgivningar. Två dagar i Havanna räcker inte, kan jag ju säga, vi skrapade verkligen på ytan.
Så var det dags att flyga inrikes till Santiago de Cuba. Huga, bussen från hotellet gick redan klockan fem på morgonen och kvällen innan hade flera av oss besökt Tropicana nattklubb. Därifrån for vi med buss under några dagar via Cobre, Bayamo, Camagüey, Santo Spirito, Trinidad, Cienfuegos innan vi blev skjutsade till våra respektive hotell i Varadero.
Jag hade gärna hunnit med något slags bergsvandring i Sierra Maestra eller Escambray, men det får bli en annan resa.

Det är kubanska staten som lägger upp dessa rundresor, alla arrangörer har samma rutt och visar samma saker. Det blir mycket om José Marti, som är en av Kubas stora hjältar, en författare och poet som deltog i andra självständighetskriget mot Spanien och avled på slagfältet 1895. Han skrev bl a texten till "Guantamera, guajiro guantanamera" som vi hörde sådär 158 gånger med varierande skicklighet.
Det blir mycket om Fidel Castro och om Ernesto "Che" Guevara. Guevara är avbildad överallt, gärna med slagord som "vi ska segra" eller "mot segern, alltid".

Vi fick besöka en sockerplantage strax utanför Trinidad och ta en promenad genom de forna slavkvarteren, där många ättlingar bor kvar (dock inte i precis samma hus). Slaveriet upphävdes sent, inte förrän på 1890-talet. Vi var på Moncada, en fd militär anläggning i Santiago de Cuba, som Castro med ett åttiotal män och ett par kvinnor försökte inta den 26 juli 1953. Det blev en fullständig katastrof. Runt 20 stycken dog direkt, cirka 40-45 under tortyr. Bröderna Castro och några till fängslades, gavs efter ett par år amnesti och så hamnade de i Mexiko, där de träffade på Guevara.

Hm. Hur sammanfattar man en så fullspäckad vecka? Det blev lite om religion, om katolicismen och om santería, lite om föräldraledigheter, om relationen mellan män och kvinnor, lite om skolväsende, om sjukvård. Vi fick veta lite om matransoneringar, varför turistvalutan CUC är åtråvärd, vad som hänt på senare år med ekonomi och politik. Så tillbaka igen, om Batista, om Grisbukten, om amerikanska maffian, om prostitution, om lantbruk och djurhållning, om handelsblockad, om att kubaner inte kan resa helt fritt ens inom sitt eget land, om Kubas relation till andra länder, bl a Sovjetunionen så länge det fanns, till Venezuela (vilket ju kan ändras nu, då Chavez avlidit), om idrott, om ... om ... jag är glad att jag ägnat många långa timmar åt att läsa diverse böcker om Kuba innan resan, annars hade jag väl alldeles tuppat av.

De två första dagarna på hotellet i Varadero sov jag mest, eller slumrade. På samma ställe bodde ett stort norskt gäng som varit med på rundresan och vi sågs i baren över en drink ibland, sista kvällen åt vi middag tillsammans. Vi åkte också på segel- och snorkelturen tillsammans. Himla trevligt var det! I S, om du läser detta, stort tack för gott sällskap :-)

På resan var vi 34 stycken, 21 svenskar och 13 norrmän. Jag kände inte någon i förväg och kanske var det några som tyckte det var lite knepigt. "Är du själv? Hur kommer det sig?"
Själv tyckte jag det var som att resa iväg när jag var ung ;-) Men snart vande sig folk, jag pratar gärna med nya bekantskaper, och jag tror att jag bytte åtminstone några ord med var och en. Några pratade jag väldigt mycket med. Hoppas att ingen tyckte jag trängde mig på, det var i så fall inte meningen.

Jag har inte särskilt svårt att sitta själv på en restaurang och andra veckan var det rätt skönt att sköta sig själv till stora delar. Den enda kvällen som var lite ledsam var när jag på en japansk restaurang först blev placerad bredvid ett kanadensiskt par och skulle precis presentera mig, när jag blev flyttad till ett annat bord. Där satt jag helt solo (vid ett bord för 16 pers) tills det kom nio ryssar. De fick sitta i andra änden. Så frågade en servitris om jag ville flytta på mig igen och hamna närmare det ryska gänget, men jag tackade nej. Jag hade lyssnat lite på dem och de talade nästan bara ryska, deras kunskaper i engelska var i nivån "a beer, please" "no, no, he has a coke". Och så avslutat med "spasiba".
Ja. Det kunde jag nog vara utan.

Idag fick jag mejlat till mig ett gruppfoto. Vi ser alla väldigt glada ut och det var vi. Vi hade en mycket trevlig guide (tack snälla A) och och en lokalguide som nog kunde fixa det mesta (muchas gracias, A).



Bilar (och andra transportmedel)

Naturligtvis kan man inte hoppa över 40- och 50-talsbilar från USA när man pratar/skriver om eller besöker Kuba. De finns överallt, i varierande skick. Nästan alla dessa plåtmonster används i taxitrafik.

En och annan har faktiskt originalmotorn kvar, men många kör numera omkring med en Lada-motor. Avgasrening? Nä, skulle inte tro det.




Den här var maken sugen på.


Det här är ju en riktig golden oldie.
Fast fråga mig inte om vad det är för märke, sådant är jag urdålig på.



Klart man åker cykeltaxi.



Typisk lastcykel.



Varning för långsam trafik.


Här ser till och med jag att det är en Chevrolet.
I denna skönhet fick vi åka på väg till en paladar,
där vi blev serverade pinfärsk fisk och hummer. Ah!
En paladar är en familjedriven restaurang i hemmiljö, man sitter i deras matrum och äter,
medan farbror serverar, mamma lagar mat, pappa diskar, tonårsdotter torkar,
farmor tittar på teve med lillasyster ...


Inte så mycket ett transportmedel som ett träningsredskap.
Singelsculler i Cienfuegosbukten.


Kuba hade redan på 1830-talet ett fungerande järnvägsnät, mycket beroende på att man behövde transportera fr a socker(rör) över landet. Det ser nästan ut som om detta lok var med på den tiden.



Klart man ska segla när chansen finns.
Denna gång blev det katamaran för snorkling över ett rev och sedan bad på en liten ö, Cayo Blanco.
Det var fri bar både på båten och på ön, vilket några deltagare tog som tecken på att man kan dricka sig apfull - och gjorde det också. Nja, säger jag, inte så där värst fräscht var det.







onsdag 6 mars 2013

Hus

Det är inte så många hus som är vita på Kuba. Hellre målar man fasaderna i någon färg, så det inte sticker i ögonen när det skarpa solljuset öser ner. (Vadå solljuset öser ner, regn öser, men inte kan väl sol ösa? Jo, på Kuba. Det både steker och öser. En urblekt blondin med råttig utväxt i håret får allt vara försiktig. Lyckades bränna mig rejält på axlarna första dagen på stranden, trots hög solskyddsfaktor, trots en tillvaro i skuggan - utom en tjugominuterspromenad på stranden. Det räckte. Sedan såg jag ut som en kräfta. Nu fjällar jag, två veckor efter den där bränningen. Älskar parenteser, märks det?)






A woman's job is never done.
Tvätt, tvätt, tvätt överallt, varje dag.



Läckra fönster, eller hur? Mediopunto-fönster fungerar som solskydd.



Entrén till Hotell Havana Libre, sent 1950-tal


På väg mot Cojimar, strax utanför Havanna



Ett undantag från det jag skrev om vita fasader.
I gengäld är omfattningar, gesimser och knutband (heter det väl?) lysande blåa.
Santiago de Cuba


Turkos, blåa fönsterluckor, ljusrosa, gult
Bayamo


Gult, blått och grönt är Trinidads "egna" färger.
Me gustan mucho los colores.


Slavhandlartorget i Trinidad. Lite enklare hus här, men fortfarande färgrikt.



Cienfuegos
Vad kallar man den här färgen?
"Solenlyserpålånggruntsaltvatten-grönt"?

Apropå grönt


Och så tar vi alla färger på en gång och lägger till moriska accenter.
Resultat: en gräddtårta.