Lästips

Vad brukar du och din partner prata om vid frukostbordet? Pratar ni alls? Eller det kanske är mest "hrmpf" och "mmm" mellan teklunkarna och flingfrasandet?

Hos oss är det blandat. Ibland är det tyst, med bara radions P2 på i bakgrunden, någon annanstans i huset hörs någon glammig barnkanal som visar en fett cool serie för preteens (= för tjejer i 10-11-årsåldern).
Andra gånger frågar maken om rätt djupa saker, som till exempel om jag har sett hans bilnycklar, eller om jag passerar en brevlåda under dagen och kan jag komma ihåg att posta några (ofrankerade, de är alltid ofrankerade) brev som måste vara hos mottagaren dagen därpå.
Åter andra morgnar är det på ett annat sätt.

Jag har precis läst ut Caitlin Morans bok "Konsten att vara kvinna". Ja, jag vet att jag är lite sen, det är ju så. Jag läser nästan aldrig böcker när alla andra läser dem och pratar om dem, jag läser inneböckerna "sedan", när jag har tid, lust, själ och hjärta för dem. Nu var det tid för Morans bok.
Som jag har fnittrat och fnissat och gapskrattat. Jag har gjort hundöron överallt (det är MIN bok, jag gör som jag vill med den - men att stryka under i den, nej aldrig). Moran blandar högt och lågt, hon diskuterar p-rullar, strippklubbar, ansiktslyft, löner, aborter ... jag skulle faktiskt kunna citera hela boken. Men det slipper ni.
Måste bara saxa lite här:

"Jag ska lägga korten på bordet här och nu: jag gillar stora trosor. Den stridbara feminismen behöver stora trosor. Rejäla. Just nu har jag på ett par som kunde ha använts som brandfilt att släcka den stora branden i London 1666 med, när som helst under de två första dygnen. De når från lårvecket och upp till naveln och kan smidigt vecklas ut till en liten sommarstuga att vila upp sig i på helgerna. Om jag nånsin får för mig att kandidera till parlamentet blir det med kampanjen "Rejäla underbyxor åt alla kvinnor".

Detta stycke - och lite till - läste jag för maken i morse. Stackarn satte i halsen och sprutade varmt kaffe genom näsan.
När han hämtat sig kontrade han med att läsa högt ur Johan Hedenbergs bok "Lill-Tarzan och jag". Han förlorade, den läste jag i höstas.