Tevekväll

På söndagskvällar belönas vi med en mängd bra program, vi som annars försmäktar under till exempel fredagskvällarna. För vem tycker verkligen, helt sanningsenligt, att det program som ersatt "På spåret" klockan tjugo på fredagarna är bra? Gapigt, fånigt och jag tar fram stora skämskudden när folk inte kan placera Hallsberg rätt på kartan. Eller Vimmerby.
(Det är så mycket jag sett, det blir inte mer.)
Sådana kvällar är det skönt att ha en inspelad film, eller en hyrdvd, eller ännu hellre, en spännande bok som man bara måste läsa ut.

Igår var det äntligen dags för säsongspremiär för "Mästarnas mästare". Sport som underhållning, älskar det. Sport är ju alltid underhållning - och på dödligt allvar. Det märktes inte så mycket igår, men snart taggar nog deltagarna till, det har vi sett tidigare säsonger.
Men jag gillar inte att deltagarna är uppdelade i två lag, det blir faktiskt tjatigt med samma tävlingar i två omgångar, och de underliga konstellationer som växte fram de första säsongerna är borta. Kanske är det det som Svt vill, att det ska vara lite trevligare, inte så många svarta rubriker om antagonister som blir förbannade på varandra (Sjöberg/Holm, eller Sjöberg/Gustafsson). Eller så är det lättare att få med folk när de inte är borta så länge. Eller så är det billigare. (Fast om det är skälet så tycker jag nog att Svt kan lägga ner alla dessa oändliga delfinaler till Melodifestivalen. Jag storknar.)

Funderar på om jag hade någon favorit igår. Lite tidigt att säga, men eftersom friidrott är en av "mina" sporter, så är Malin Ewerlöf Krepp den jag hejar på. Dessutom sticker hon ut som person också. Hon tar för sig, törs, är inte rädd.
Att ha med två kvinnliga skidskyttar i samma lag är konstigt tycker jag. Att Ekholm är rätt blek (extremt blyg?) märks bredvid Forsberg, som är en naturbegåvning framför kameran. Hur har Svt tänkt där?
Trion Corneliusson/Mogren/Johansson märkte jag inte så mycket av, fast det var Johanssons specialkväll. Kom igen, gubbs, sätt lite färg ni också.

Samtidigt som mästarmötet visas "Babel" ett måsteprogram. Bra att det går att spela in, och om man glömmer det, att svt.play finns. P O Enquist är en favoritförfattare och när jag hör honom tala, vill jag läsa de böcker av honom som jag ännu inte hunnit med - och läsa om dem jag redan läst. Så är det.

Och så gillar jag Jonas Hassan Khemiris praktikantuppdrag. Igår var han i en kyrka och höll en predikan om Mammon. Hans åhörare satt blick stilla. Gillade de vad han sa? Eller var det för farligt? Svårt att säga, hade gärna tjuvlyssnat på damerna och herrarna efteråt.

Ännu ett måsteprogram är "The big C" som visas så sent på kvällen att jag inte är människa att se det när det går. Det har blivit en av mina måndagsritualer. Förmiddagskaffe och tjugofem minuter skruvad underhållning om cancer.
Underhållning. Om cancer. Hur är det roligt? Dialogerna, trovärdiga gestaltningar hos skådespelarna, tunga ämnen som tas upp ...
... jo, det är roligt, utan att det blir snaskigt. Jag gråter också åt det som händer.