Nå.
I söndags spelade dottern två basketmatcher i H. Hennes lag, B/E, mötte ett lag från L och ett från T. De förlorade båda matcherna, men kämpade på och hängde inte läpp efteråt. Laget från L hade en spelare som var väldigt lång, ca 175 cm. Det är alltså flickor födda -02 jag pratar om, där de flesta fortfarande håller sig runt 150-155 cm.
Hur som helst.
L-lagets hela taktik gick ut på att passa den långa flickan som enkelt la i bollen i korgen. Hon gjorde sju mål på en minut. Våra flickor såg ut som orangea plastkoner i första perioden (de spelar sex perioder om fem minuter var).
Övriga spelare i L-laget var passopper till den långa, en och annan fick äran att skjuta mot mål, men i huvudsak hade de en stjärna, och resten var statister. Jag tyckte det var otroligt ensidigt. Hur kul är det för övriga spelare att sällan eller aldrig få chansen?
Mot slutet av matchen var den långa flickan rätt trött, hon var inte lika snabb längre - och framför allt, när våra tjejer passade låga bollar i knähöjd, nådde hon inte dem. Hon orkade inte böja sig ner. Är man lång har man en stor räckvidd, men det kan finnas vissa fördelar med att vara rätt kort också. Den kortaste i vårt B/E-lag är snabb och träffsäker, hon sätter de flesta av sina skott. Det är som att en del motståndare missbedömer henne.
I andra matchen var tjejerna lite mer jämnlånga. De kollade in varandra och kom överens om vem som skulle markera vem. Så långt allt gott. Men det dröjde inte länge förrän T-lagets coach började vråla på tjejerna, "Vem markerar 33:an? Vad gör du därborta då när hon är här?" och mer i den stilen. Några svordomar hördes inte, men nog låg de under ytan, tyckte jag. T-laget vann, men det såg inte ut som om spelarna hade så värst roligt. Coachen bara skrek och skrek och skrek på dem.
B/E-lagets båda coacher peppade under pauserna, ropade saker som "snygg passning", "xyz är fri", "upp med huvudet". Lite trevligare stuk.
Min inställning är att det ska vara roligt för ungarna att hålla på med en idrott. De ska utvecklas, känna laganda, vara justa mot varandra och släppa in varandra, känna att de behärskar mer och mer rent tekniskt och fysiskt. Man kan inte utgå ifrån att en tioåring som är för sin ålder helt suverän på sin sport automatiskt blir en världsstjärna i de sena tonåren eller tidiga tjugoåren.
Det kan lika gärna vara den där tioåringen som hafsar runt, är lite klantig men som älskar det hon/han håller på med och som fortsätter, som blir en stjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar