Allt tar slut

I långt mer än ett decennium har en av, eller båda, flickorna i min familj varit aktiva gymnaster. Jag tror den stora dottern var fyra eller fem när hon började träna. Så småningom, när hon var runt tio, fick hon börja tävla. Klart inspirerad av sin storasyster började den lilla när hon var fem eller kanske sex år, efter att ha stått i kö i tre år.

Förra hösten började den stora i gymnasiet och kände att tiden inte räckte till för både skola och träning flera sena kvällar i veckan, så hon slutade.

Lillasyster valde, förutom gymnastiken, att även träna och spela basket. Hon började med det när hon var sju år. Sporterna har gått utmärkt att kombinera, vi har haft tur med träningstider och matcher. Men nu tog den turen slut. Ändrade tider för gymnastikträningen har gjort att det uppstod ett val. Gymnastik eller basket?

Det blev basket.

Jag är både glad och ledsen. Glad för att basket passar henne, det är den sport hon valde själv för fem år sedan, glad för att det är så vansinnigt roligt att gå på basketmatcherna. Ledsen för att gymnastiken har gett henne, och oss, väldigt mycket genom alla år, ledsen för att hon antagligen kommer att tappa kontakten med några av sina vänner.

Basket

Det var ju basket jag hade tänkt skriva om idag.
Nå.
I söndags spelade dottern två basketmatcher i H. Hennes lag, B/E, mötte ett lag från L och ett från T. De förlorade båda matcherna, men kämpade på och hängde inte läpp efteråt. Laget från L hade en spelare som var väldigt lång, ca 175 cm. Det är alltså flickor födda -02 jag pratar om, där de flesta fortfarande håller sig runt 150-155 cm.
Hur som helst.
L-lagets hela taktik gick ut på att passa den långa flickan som enkelt la i bollen i korgen. Hon gjorde sju mål på en minut. Våra flickor såg ut som orangea plastkoner i första perioden (de spelar sex perioder om fem minuter var).
Övriga spelare i L-laget var passopper till den långa, en och annan fick äran att skjuta mot mål, men i huvudsak hade de en stjärna, och resten var statister. Jag tyckte det var otroligt ensidigt. Hur kul är det för övriga spelare att sällan eller aldrig få chansen?
Mot slutet av matchen var den långa flickan rätt trött, hon var inte lika snabb längre - och framför allt, när våra tjejer passade låga bollar i knähöjd, nådde hon inte dem. Hon orkade inte böja sig ner. Är man lång har man en stor räckvidd, men det kan finnas vissa fördelar med att vara rätt kort också. Den kortaste i vårt B/E-lag är snabb och träffsäker, hon sätter de flesta av sina skott. Det är som att en del motståndare missbedömer henne.

I andra matchen var tjejerna lite mer jämnlånga. De kollade in varandra och kom överens om vem som skulle markera vem. Så långt allt gott. Men det dröjde inte länge förrän T-lagets coach började vråla på tjejerna, "Vem markerar 33:an? Vad gör du därborta då när hon är här?" och mer i den stilen. Några svordomar hördes inte, men nog låg de under ytan, tyckte jag. T-laget vann, men det såg inte ut som om spelarna hade så värst roligt. Coachen bara skrek och skrek och skrek på dem.
B/E-lagets båda coacher peppade under pauserna, ropade saker som "snygg passning", "xyz är fri", "upp med huvudet". Lite trevligare stuk.

Min inställning är att det ska vara roligt för ungarna att hålla på med en idrott. De ska utvecklas, känna laganda, vara justa mot varandra och släppa in varandra, känna att de behärskar mer och mer rent tekniskt och fysiskt. Man kan inte utgå ifrån att en tioåring som är för sin ålder helt suverän på sin sport automatiskt blir en världsstjärna i de sena tonåren eller tidiga tjugoåren.
Det kan lika gärna vara den där tioåringen som hafsar runt, är lite klantig men som älskar det hon/han håller på med och som fortsätter, som blir en stjärna.

Skrivarperiod (eller här kommer ett par lästips)

Sitter på den hårda träbänken som skiljer ytterskotillåtet från ytterskoförbjudet i omklädningsrummet. Tioåringen tränar basket. Hon var ovillig, ville hellre stanna hemma, men till slut fick jag in henne i bilen ändå. Det är fredagkväll och ingen mer träning förrän om tio dagar, bäst att passa på.

Jag sitter och läser, som jag brukar, samtidigt som jag letar knep och intressanta vinklar i det jag läser. Ibland kommer en kissnödig basketspelare ut från gymnastiksalen och skyndar in på toaletten. Någon vill inte låsa om sig, men jag sitter ju där och kan hålla vakt. När klockan drar mot sju, börjar en del föräldrar komma, alla hejar glatt, de flesta fortsätter in till salen för att se lite av träningen. Jag sitter kvar, min tioåring tycker inte om att ha mig som publik. Det är bara när det är match som jag får den stora nåden att titta.

Någon förälder stannar kvar och vi pratar, om läsning, böcker, fredagsmys, att hon och dottern ska åka till morföräldrarna som bor på en annan ort. Basketspelarens pappa och lillebror är redan där.

En pappa kommer in, noterar att jag sitter med en annan bok än den jag hade förra fredagen.
- Ja, svarar jag, jag har nog hunnit med några böcker under veckan.
- Jaså. Ja, jag hade en period för ett par år sedan då jag läste mycket, men nu hinner jag inte, säger han.
- Mm, jag har nog haft en sådan period sedan jag var sju år, jag har inte kommit ur bokslukaråldern, säger jag och kan bita tungan av mig. Varför ska jag vara så märkvärdig hela tiden?
- Jag tittar inte så mycket på teve, fortsätter jag, som om det skulle vara bättre, som om det skulle förklara allting.
Pappan tittar förvirrat på mig och skyndar ut i gymnastiksalen.

Ja, jag läser mycket just nu, till och med för att vara jag. Nästa inlämning på heltidsskrivkursen närmar sig och det är mitt sätt att skjuta upp det oundvikliga, att sätta mig ner och skriva på. Istället läser jag och försöker inbilla mig själv att jag gör research.

Då jag skriver, blir det ett bidrag till en novelltävling, som jag antagligen inte kan använda i mitt stora projekt, även om miljön och tiden är rätt. Eller så blir det en avvikelse genom att blanda in ett par verkliga personer som får små cameoroller, för den kurs där vi träffas varannan vecka. Det går inte heller att använda i något annat sammanhang.

Träning, tänker jag och försöker uppmuntra mig själv, det är träning. All träning är bra. Att sitta här på bloggen och blarra är till och med det bra, jag får upp värmen i fingrarna.

Så, här är några lästips (för nu ska jag ge fåren vatten och sedan gå in och tömma diskmaskinen, fylla den igen, handdiska det som inte går i maskinen, sortera tvätt, sedan köra och slänga skräp och fylla på förråden med mjölk, yoghurt, korv och därefter skriva (som sagt, tusen ursäkter har jag på lut)):

David Foenkinos: Nathalie - en delikat historia (jag skriver inte om kärlek och jag skriver inte humoristiskt, och som jag njöt av denna roliga kärlekshistoria)

Yrsa Sigurdadóttir: Eldnatt (isländsk deckare som börjar som en spökhistoria, härligt tjock bok)

Martin Suter: Small world (första delen i en trilogi som handlar om människor som hamnar i en identitetskris. Här är huvudpersonen en man som drabbas av Alzheimer. Låter kanske inte så kul, men boken är skriven med värme. Jag har hittat en ny författare att återkomma till).

Johan Hedenberg: Lill-Tarzan och jag (går rätt in i hjärtat, jag grät och skrattade om vartannat. En bok jag rekommenderar alla att läsa).

Söndag

Det är kallt, soligt och väldigt härligt. Njuter av att datorn fungerar som jag vill att den ska fungera, hade en liten datortomte här i fredags. Hans dom löd dock:
- Gå inte ut på Facebook, du har fått någon mask eller ett virus som trasslat till det för dig.

Okej, så nu väntar jag med det ett tag. Eller så får jag "offra" min bärbara dator, så jag inte får in någon sk-t i den här, som jag ju använder till arbete, bankärenden mm. Eller så köper jag en liten ny, som bara är för FB. Den bärbara skriver jag ju mina fantastiska alster på och den vill jag öht inte gå ut på nätet med.

Ni som vet min mejladress når mig där, eller så kan man ju kommentera här :-)


---

Igår spelade nioåringen i höstens första miniliga. Hennes lag vann tre av fem matcher, i matcherna de förlorade, hade de glömt allt vad försvarsspel heter.

Idag är trettonåringen på heldagsträning med gymnastiken. Hon och några till tog chansen när föreningen ska utbilda nya tränare, de ska vara "demogymnaster" och hoppa så de blivande tränarna lär sig hur de ska ta emot.

Idag ska jag träffa en väninna jag inte sett på nästan ett och ett halvt år. Det ska bli kul :-)

Väl mött igen.

Tolvtolvtolv

I lördags var det sådan där dag igen. Basketturnering i V-by för sjuåringen hela förmiddagen och så Christmas showen (obs att det heter så, på Brommagymnasternas egna engelska) för tolvåringen på eftermiddagen i en annan förort något närmare oss.

Just det, tolvåringen blev äntligen just tolv i lördags, den tolfte i tolfte. Hennes pappa frågade lite försiktigt om hon kunde tänka sig att fira sin födelsedag på söndagen, när det inte var basket och gymnastik på programmet, men se det gick inte. Nej, på rätt dag skulle det vara.

Jag föreslog då att vi skulle äta kallskuret och potatissallad till middag, eftersom vi inte skulle komma hem förrän tidigast halv sju på kvällen. Visst, det kunde gå för sig, bara hon fick en chokladtårta.

Klockan åtta packade vi in oss allihop i bilen och for iväg. Matsäck till basketflickan, dubbel matsäck till gymnasten, skor, basketboll, två omgångar uppvisningskläder, vattenflaskor ... vi såg ut som om vi skulle vara borta hela helgen.

Sjuåringen spelade fem matcher. Hennes lag och det andra laget från våra öar ägde, som tolv- och trettonåringarna sa. Av sammanlagt tio matcher vann de åtta, en var oavgjord och en förlorades. Det märks att deras tränare själv har spelat basket på en hyfsat hög nivå, dvs superettan.

Det bästa av allt, när barnen är så små som de är, räknas inte matcherna ihop i något slags tabell, utan alla barn i alla lag får medalj efteråt. Varje match för knattarna räknas för sig. Ibland vinner man, ibland inte. Och alla föräldrar har alltid något bra att säga till alla spelare.
- Bra, E, du passade fint till S där, snyggt gjort.
- L, vad du dribblade snyggt bort till A och vad snabb du var!
- M, bra kämpat!
- H, vilket mål du gjorde!

Det är jag som säger "mål", andra säger väl poäng i basket. Kan inte så mycket om basket ;-)

Det börjar bli en bra sammanhållning i laget, inte bara mellan barnen, utan även mellan föräldrarna.

---

Mitt under cupen skulle maken skjutsa tolvåringen till hennes uppvärmning och förträning inför showen.

Lagom till sjuåringens sista match för dagen kom han tillbaka och hann precis se henne sätta en lobb i korgen.

---

Så for vi hem en stund, jag skulle baka tårta och duka, trettonåringen gick ut med hunden, sjuåringen moppade golvet, maken sov en stund och dammsög sedan.

Så iväg igen för juluppvisningen. Två timmars intensivt voltande, hoppande, bygelhästande, barrande, romerskaringarhängande, dansande, påhänderstående, applåderande ... ja, det var bra och roligt och spännande. Och vansinnigt imponerande att se alla tävlingsgrupper visa upp vad de kan.

---

Så åkte vi hem, trötta i kroppen, med ringande öron av all hög musik och hesa halsar efter allt hejande under basketcupen.
Vi åt vår kalla rostbiff och den godgoda tårtan.

Så däckade vi allihop före nio på kvällen. Se, det var en riktig födelsedag.