I långt mer än ett decennium har en av, eller båda, flickorna i min familj varit aktiva gymnaster. Jag tror den stora dottern var fyra eller fem när hon började träna. Så småningom, när hon var runt tio, fick hon börja tävla. Klart inspirerad av sin storasyster började den lilla när hon var fem eller kanske sex år, efter att ha stått i kö i tre år.
Förra hösten började den stora i gymnasiet och kände att tiden inte räckte till för både skola och träning flera sena kvällar i veckan, så hon slutade.
Lillasyster valde, förutom gymnastiken, att även träna och spela basket. Hon började med det när hon var sju år. Sporterna har gått utmärkt att kombinera, vi har haft tur med träningstider och matcher. Men nu tog den turen slut. Ändrade tider för gymnastikträningen har gjort att det uppstod ett val. Gymnastik eller basket?
Det blev basket.
Jag är både glad och ledsen. Glad för att basket passar henne, det är den sport hon valde själv för fem år sedan, glad för att det är så vansinnigt roligt att gå på basketmatcherna. Ledsen för att gymnastiken har gett henne, och oss, väldigt mycket genom alla år, ledsen för att hon antagligen kommer att tappa kontakten med några av sina vänner.
Visar inlägg med etikett gymnastik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gymnastik. Visa alla inlägg
måndag 25 augusti 2014
söndag 9 oktober 2011
Söndag
Det är kallt, soligt och väldigt härligt. Njuter av att datorn fungerar som jag vill att den ska fungera, hade en liten datortomte här i fredags. Hans dom löd dock:
- Gå inte ut på Facebook, du har fått någon mask eller ett virus som trasslat till det för dig.
Okej, så nu väntar jag med det ett tag. Eller så får jag "offra" min bärbara dator, så jag inte får in någon sk-t i den här, som jag ju använder till arbete, bankärenden mm. Eller så köper jag en liten ny, som bara är för FB. Den bärbara skriver jag ju mina fantastiska alster på och den vill jag öht inte gå ut på nätet med.
Ni som vet min mejladress når mig där, eller så kan man ju kommentera här :-)
---
Igår spelade nioåringen i höstens första miniliga. Hennes lag vann tre av fem matcher, i matcherna de förlorade, hade de glömt allt vad försvarsspel heter.
Idag är trettonåringen på heldagsträning med gymnastiken. Hon och några till tog chansen när föreningen ska utbilda nya tränare, de ska vara "demogymnaster" och hoppa så de blivande tränarna lär sig hur de ska ta emot.
Idag ska jag träffa en väninna jag inte sett på nästan ett och ett halvt år. Det ska bli kul :-)
Väl mött igen.
- Gå inte ut på Facebook, du har fått någon mask eller ett virus som trasslat till det för dig.
Okej, så nu väntar jag med det ett tag. Eller så får jag "offra" min bärbara dator, så jag inte får in någon sk-t i den här, som jag ju använder till arbete, bankärenden mm. Eller så köper jag en liten ny, som bara är för FB. Den bärbara skriver jag ju mina fantastiska alster på och den vill jag öht inte gå ut på nätet med.
Ni som vet min mejladress når mig där, eller så kan man ju kommentera här :-)
---
Igår spelade nioåringen i höstens första miniliga. Hennes lag vann tre av fem matcher, i matcherna de förlorade, hade de glömt allt vad försvarsspel heter.
Idag är trettonåringen på heldagsträning med gymnastiken. Hon och några till tog chansen när föreningen ska utbilda nya tränare, de ska vara "demogymnaster" och hoppa så de blivande tränarna lär sig hur de ska ta emot.
Idag ska jag träffa en väninna jag inte sett på nästan ett och ett halvt år. Det ska bli kul :-)
Väl mött igen.
onsdag 29 juni 2011
Med en klump i halsen
kramade jag nioåringen, där hon satt på sin madrass i klassrummet på skolan där lägret ska vara, hennes "hem" de närmaste dagarna.
- Gå nu, mamma. Hon vände sig mot sin kompis från den vanliga träningsgruppen och de började visa varandra vad de packat ner i sina väskor. Vilken tur att den sista platsen som var kvar i rummet var precis bredvid någon hon redan lärt känna. Båda flickorna såg mycket tryggare ut när de hade fått koll på varandra. Den andra flickans mamma såg också tryggare ut och jag gissar att jag gjorde det med.
Vilket påhitt egentligen, att lämna bort sin älskade lilla plutt, sin bebis, så många dagar!
Bara en kvart tidigare höll hon mig hårt i handen när vi gick fram till gruppen med ledare som prickade av barnen allt eftersom de kom. Hon tittade under lugg, en del stora gymnaster kände hon igen från uppvisningarna, men de var ju så ... stora. Så okända.
- Hej, jag heter ..., sa en av de stora tränarna, en flicka i 18-årsåldern. Hon räckte fram handen mot min nioåring och fortsatte:
- Vad kul att du är här. Kom med mig, så ska jag visa dig var du och de andra flickorna i din grupp bor.
Nioåringen såg ut att må en smula bättre, hon tog ett stadigt grepp i väskhandtaget och bar den själv uppför trapporna till rätt korridor. Jag fick inte hjälpa henne, det räckte väl med att jag tog hand om madrass och sovsäck.
I klassrummet var det stekhett och nioåringen packade genast upp ett par shorts, jeansen var för varma. Hon var för blyg för att byta om i klassrummet, så vi letade upp en toalett, så hon kunde låsa om sig.
Hela tiden anlände fler nio-, tio-, elva-, tolvåringar. I korridoren bar några ledare runt på stolar och bord, klassrummen måste utrymmas på allt sådant, så alla barn kan få plats på golvet.
När jag gick nerför trappan och mot utgången, var det kö.
Jag längtar till söndag.
- Gå nu, mamma. Hon vände sig mot sin kompis från den vanliga träningsgruppen och de började visa varandra vad de packat ner i sina väskor. Vilken tur att den sista platsen som var kvar i rummet var precis bredvid någon hon redan lärt känna. Båda flickorna såg mycket tryggare ut när de hade fått koll på varandra. Den andra flickans mamma såg också tryggare ut och jag gissar att jag gjorde det med.
Vilket påhitt egentligen, att lämna bort sin älskade lilla plutt, sin bebis, så många dagar!
Bara en kvart tidigare höll hon mig hårt i handen när vi gick fram till gruppen med ledare som prickade av barnen allt eftersom de kom. Hon tittade under lugg, en del stora gymnaster kände hon igen från uppvisningarna, men de var ju så ... stora. Så okända.
- Hej, jag heter ..., sa en av de stora tränarna, en flicka i 18-årsåldern. Hon räckte fram handen mot min nioåring och fortsatte:
- Vad kul att du är här. Kom med mig, så ska jag visa dig var du och de andra flickorna i din grupp bor.
Nioåringen såg ut att må en smula bättre, hon tog ett stadigt grepp i väskhandtaget och bar den själv uppför trapporna till rätt korridor. Jag fick inte hjälpa henne, det räckte väl med att jag tog hand om madrass och sovsäck.
I klassrummet var det stekhett och nioåringen packade genast upp ett par shorts, jeansen var för varma. Hon var för blyg för att byta om i klassrummet, så vi letade upp en toalett, så hon kunde låsa om sig.
Hela tiden anlände fler nio-, tio-, elva-, tolvåringar. I korridoren bar några ledare runt på stolar och bord, klassrummen måste utrymmas på allt sådant, så alla barn kan få plats på golvet.
När jag gick nerför trappan och mot utgången, var det kö.
Jag längtar till söndag.
måndag 27 juni 2011
Denna vecka ett liv
Tvättat nioåringens träningskläder - check.
Tvättat nioåringens övriga kläder - check.
Köpt ny tandkräm, schampo och duschtvål till nioåringen - check.
Kollat sovsäck och luftmadrass - check.
Osv
På onsdag ska hon äntligen iväg på sitt första träningsläger. Hon har längtat i några år nu, ända sedan storasyster åkte på sitt första läger. Hela fyra nätter ska hon sova borta. Undrar vem det är värst för, henne eller hennes föräldrar. Till hösten börjar hon med två träningspass i veckan i gymnastik, förutom att hon fortsätter med sin basket. Det är faktiskt skönt att jag fick besked om att musikskolans lektioner ligger samtidigt som gympan, så jag kunde ge återbud på hennes plats i god tid. Träning tre gånger i veckan, plus läxor, plus basketmatcher var fjärde lördag, plus gymnastiktävlingar/uppvisningar räcker gott och väl till.
Världen får klara sig utan vår nioårings cellospelande.
Jag har ingen lust att bli en sådan där hetsande mamma som bokar in sitt barn på femtiarton aktiviteter.
Tycker nog att det är viktigt att lära sig att ha det lite småtrist ibland också och att man överlever det med.
Fast det är klart, vår nioåring har lite småtrist fem minuter i taget, sedan har hon börjat på ett nytt uppfinnarprojekt. Eller så bestämmer hon sig för att sy ett par shorts till sig själv eller spika lite i kojan. Man vet aldrig vad det kan bli.
![]()
---
Äntligen är vädret sådant att vi kan räkna med att både hinna slå och få in höet utan att det regnar på det. Det är ju inte några enorma arealer det handlar om, men även två hektar ängs- resp hagmark ska slås. Än har jag inte fått tummen ur och hört mig för om någon har några får för mycket. Egentligen skulle vi behöva ett par getter, som är lite hårdare på slyet än vad får är.
![]()
---
På onsdag kommer min far och hjälper oss såga, klyva och stapla ved. Maken tror att de kan hinna fylla den ena vedboden på två dagar. Jag vet inte jag, pappa är nästan 80, fast han vill inte erkänna det. Han vill gärna fortsätta vara sådär 52 eller nåt.
![]()
---
På lördag kommer min syster och hennes dotter. Därför ska vi sätta upp gardiner, bl a rullgardiner, så de kan sova, flytta en vävstol från gäststugan till "kontorshuset" (ja, den är nedmonterad, så det är inte så besvärligt som det låter), jag måste rensa på kontoret, så det inte ser ut som hej kom och hjälp mig, maken ska flytta sitt skrivbord från glasverandan (där har han aldrig suttit, på vintern är det iskallt och på sommaren är det rena bastun) till ett utrymme i bostadshuset, där får han ha sina papper i den ordning han vill ...
... så borde fönstren tvättas, men samtidigt tänker jag, vad gör väl det att de är alldeles immiga och gråa? Det är väl skönare att ta sig ett dopp i poolen?
![]()
Tvättat nioåringens övriga kläder - check.
Köpt ny tandkräm, schampo och duschtvål till nioåringen - check.
Kollat sovsäck och luftmadrass - check.
Osv
På onsdag ska hon äntligen iväg på sitt första träningsläger. Hon har längtat i några år nu, ända sedan storasyster åkte på sitt första läger. Hela fyra nätter ska hon sova borta. Undrar vem det är värst för, henne eller hennes föräldrar. Till hösten börjar hon med två träningspass i veckan i gymnastik, förutom att hon fortsätter med sin basket. Det är faktiskt skönt att jag fick besked om att musikskolans lektioner ligger samtidigt som gympan, så jag kunde ge återbud på hennes plats i god tid. Träning tre gånger i veckan, plus läxor, plus basketmatcher var fjärde lördag, plus gymnastiktävlingar/uppvisningar räcker gott och väl till.
Världen får klara sig utan vår nioårings cellospelande.
Jag har ingen lust att bli en sådan där hetsande mamma som bokar in sitt barn på femtiarton aktiviteter.
Tycker nog att det är viktigt att lära sig att ha det lite småtrist ibland också och att man överlever det med.
Fast det är klart, vår nioåring har lite småtrist fem minuter i taget, sedan har hon börjat på ett nytt uppfinnarprojekt. Eller så bestämmer hon sig för att sy ett par shorts till sig själv eller spika lite i kojan. Man vet aldrig vad det kan bli.
---
Äntligen är vädret sådant att vi kan räkna med att både hinna slå och få in höet utan att det regnar på det. Det är ju inte några enorma arealer det handlar om, men även två hektar ängs- resp hagmark ska slås. Än har jag inte fått tummen ur och hört mig för om någon har några får för mycket. Egentligen skulle vi behöva ett par getter, som är lite hårdare på slyet än vad får är.
På onsdag kommer min far och hjälper oss såga, klyva och stapla ved. Maken tror att de kan hinna fylla den ena vedboden på två dagar. Jag vet inte jag, pappa är nästan 80, fast han vill inte erkänna det. Han vill gärna fortsätta vara sådär 52 eller nåt.
---
På lördag kommer min syster och hennes dotter. Därför ska vi sätta upp gardiner, bl a rullgardiner, så de kan sova, flytta en vävstol från gäststugan till "kontorshuset" (ja, den är nedmonterad, så det är inte så besvärligt som det låter), jag måste rensa på kontoret, så det inte ser ut som hej kom och hjälp mig, maken ska flytta sitt skrivbord från glasverandan (där har han aldrig suttit, på vintern är det iskallt och på sommaren är det rena bastun) till ett utrymme i bostadshuset, där får han ha sina papper i den ordning han vill ...
... så borde fönstren tvättas, men samtidigt tänker jag, vad gör väl det att de är alldeles immiga och gråa? Det är väl skönare att ta sig ett dopp i poolen?
måndag 22 mars 2010
Skutt och hopp
I lördags var jag extra"tränare" för sjuåringens gympagrupp, under deras genrep inför uppvisningen i april. Min uppgift bestod mest i att vänta vid ytterdörren för att vänta in senkomna, kånka runt på tusen kassar och ryggsäckar och så se till att flickorna stod på en rak linje, med raka ryggar och blickarna framåt.
De två första gångerna gick det sådär, barnen var lika intresserade av vad de andra grupperna (som ska uppträda samtidigt) höll på med som vad de själva skulle utföra. Och till glada Beach Boys-låtar är det inte lätt att stå still mellan sina hopp och kullerbyttor. Sjuåringarna kunde bara inte hålla sig, utan skuttade och dansade.
Men det gillades inte av huvudledarna, de som gjort koreografin. Nej, ordning och reda ska det minsann vara. Att det är hundra sjuåringar samtidigt som ska hoppa och springa samtidigt över golvet, i olika banor, och att det kan kännas förvirrande och svårt att hålla sig i rätt bana, spelar ingen roll. Det ska se snyggt ut för publiken.
Innan det var dags för en tredje och sista övning, sa den riktiga tränaren och jag att flickorna skulle tänka att de var generaler allihop. Upp med hakan, rak i ryggen, bak med axlarna, se framåt.
Och visst, hela gruppen kom nu ihåg hur de skulle göra, alla stod raka i ryggen, koncentrerade och gjorde jättefina hopp över första plinten och tuffa kullerbyttor över nästa plint. De var superduktiga, de små generalerna!
---
Sjuåringens (och tolvåringens) gymnastikförening är en förening med anor, med många, många tävlingsmeriter, nationellt och internationellt. I truppgymnastik är det lika viktigt med disciplin, med synkronisering, med likadan klädsel, med håret ordentligt uppsatt i knut - inte ett hårstrå får fladdra iväg, det går åt mängder med hårsprej när det är tävling - som med svårighetsgraden på hoppen.
Det låter kanske hårt, men jag tror att barnen egentligen inte mår särskilt illa av att drillas lite en och en halv timme i veckan. Det är just gruppen som är det viktiga. Om du själv presterar lite sämre, t ex slår en lite sned kullerbytta, kan det uppvägas av att din kompis, som kommer efter, gör en rak kullerbytta.
En för alla, alla för en.
Många små individer som bildar en stark gemenskap.
---
Men jag får passa mig, så jag inte blir en sån där idrottsförälder, som står bredvid plan eller uppe på läktaren och skriker mig hes: "ta dem nu, då ... näta ... passa ... öh, domaren, ser du inte, det är straffkast ..." (basket), eller "skruva ... dålig landning ... tänk på takten ... raka ben ... (gymnastik).
De två första gångerna gick det sådär, barnen var lika intresserade av vad de andra grupperna (som ska uppträda samtidigt) höll på med som vad de själva skulle utföra. Och till glada Beach Boys-låtar är det inte lätt att stå still mellan sina hopp och kullerbyttor. Sjuåringarna kunde bara inte hålla sig, utan skuttade och dansade.
Men det gillades inte av huvudledarna, de som gjort koreografin. Nej, ordning och reda ska det minsann vara. Att det är hundra sjuåringar samtidigt som ska hoppa och springa samtidigt över golvet, i olika banor, och att det kan kännas förvirrande och svårt att hålla sig i rätt bana, spelar ingen roll. Det ska se snyggt ut för publiken.
Innan det var dags för en tredje och sista övning, sa den riktiga tränaren och jag att flickorna skulle tänka att de var generaler allihop. Upp med hakan, rak i ryggen, bak med axlarna, se framåt.
Och visst, hela gruppen kom nu ihåg hur de skulle göra, alla stod raka i ryggen, koncentrerade och gjorde jättefina hopp över första plinten och tuffa kullerbyttor över nästa plint. De var superduktiga, de små generalerna!
---
Sjuåringens (och tolvåringens) gymnastikförening är en förening med anor, med många, många tävlingsmeriter, nationellt och internationellt. I truppgymnastik är det lika viktigt med disciplin, med synkronisering, med likadan klädsel, med håret ordentligt uppsatt i knut - inte ett hårstrå får fladdra iväg, det går åt mängder med hårsprej när det är tävling - som med svårighetsgraden på hoppen.
Det låter kanske hårt, men jag tror att barnen egentligen inte mår särskilt illa av att drillas lite en och en halv timme i veckan. Det är just gruppen som är det viktiga. Om du själv presterar lite sämre, t ex slår en lite sned kullerbytta, kan det uppvägas av att din kompis, som kommer efter, gör en rak kullerbytta.
En för alla, alla för en.
Många små individer som bildar en stark gemenskap.
---
Men jag får passa mig, så jag inte blir en sån där idrottsförälder, som står bredvid plan eller uppe på läktaren och skriker mig hes: "ta dem nu, då ... näta ... passa ... öh, domaren, ser du inte, det är straffkast ..." (basket), eller "skruva ... dålig landning ... tänk på takten ... raka ben ... (gymnastik).
onsdag 16 december 2009
Tolvtolvtolv
I lördags var det sådan där dag igen. Basketturnering i V-by för sjuåringen hela förmiddagen och så Christmas showen (obs att det heter så, på Brommagymnasternas egna engelska) för tolvåringen på eftermiddagen i en annan förort något närmare oss.
Just det, tolvåringen blev äntligen just tolv i lördags, den tolfte i tolfte. Hennes pappa frågade lite försiktigt om hon kunde tänka sig att fira sin födelsedag på söndagen, när det inte var basket och gymnastik på programmet, men se det gick inte. Nej, på rätt dag skulle det vara.
Jag föreslog då att vi skulle äta kallskuret och potatissallad till middag, eftersom vi inte skulle komma hem förrän tidigast halv sju på kvällen. Visst, det kunde gå för sig, bara hon fick en chokladtårta.
Klockan åtta packade vi in oss allihop i bilen och for iväg. Matsäck till basketflickan, dubbel matsäck till gymnasten, skor, basketboll, två omgångar uppvisningskläder, vattenflaskor ... vi såg ut som om vi skulle vara borta hela helgen.
Sjuåringen spelade fem matcher. Hennes lag och det andra laget från våra öar ägde, som tolv- och trettonåringarna sa. Av sammanlagt tio matcher vann de åtta, en var oavgjord och en förlorades. Det märks att deras tränare själv har spelat basket på en hyfsat hög nivå, dvs superettan.
Det bästa av allt, när barnen är så små som de är, räknas inte matcherna ihop i något slags tabell, utan alla barn i alla lag får medalj efteråt. Varje match för knattarna räknas för sig. Ibland vinner man, ibland inte. Och alla föräldrar har alltid något bra att säga till alla spelare.
- Bra, E, du passade fint till S där, snyggt gjort.
- L, vad du dribblade snyggt bort till A och vad snabb du var!
- M, bra kämpat!
- H, vilket mål du gjorde!
Det är jag som säger "mål", andra säger väl poäng i basket. Kan inte så mycket om basket ;-)
Det börjar bli en bra sammanhållning i laget, inte bara mellan barnen, utan även mellan föräldrarna.
---
Mitt under cupen skulle maken skjutsa tolvåringen till hennes uppvärmning och förträning inför showen.
Lagom till sjuåringens sista match för dagen kom han tillbaka och hann precis se henne sätta en lobb i korgen.
---
Så for vi hem en stund, jag skulle baka tårta och duka, trettonåringen gick ut med hunden, sjuåringen moppade golvet, maken sov en stund och dammsög sedan.
Så iväg igen för juluppvisningen. Två timmars intensivt voltande, hoppande, bygelhästande, barrande, romerskaringarhängande, dansande, påhänderstående, applåderande ... ja, det var bra och roligt och spännande. Och vansinnigt imponerande att se alla tävlingsgrupper visa upp vad de kan.
---
Så åkte vi hem, trötta i kroppen, med ringande öron av all hög musik och hesa halsar efter allt hejande under basketcupen.
Vi åt vår kalla rostbiff och den godgoda tårtan.
Så däckade vi allihop före nio på kvällen. Se, det var en riktig födelsedag.
Just det, tolvåringen blev äntligen just tolv i lördags, den tolfte i tolfte. Hennes pappa frågade lite försiktigt om hon kunde tänka sig att fira sin födelsedag på söndagen, när det inte var basket och gymnastik på programmet, men se det gick inte. Nej, på rätt dag skulle det vara.
Jag föreslog då att vi skulle äta kallskuret och potatissallad till middag, eftersom vi inte skulle komma hem förrän tidigast halv sju på kvällen. Visst, det kunde gå för sig, bara hon fick en chokladtårta.
Klockan åtta packade vi in oss allihop i bilen och for iväg. Matsäck till basketflickan, dubbel matsäck till gymnasten, skor, basketboll, två omgångar uppvisningskläder, vattenflaskor ... vi såg ut som om vi skulle vara borta hela helgen.
Sjuåringen spelade fem matcher. Hennes lag och det andra laget från våra öar ägde, som tolv- och trettonåringarna sa. Av sammanlagt tio matcher vann de åtta, en var oavgjord och en förlorades. Det märks att deras tränare själv har spelat basket på en hyfsat hög nivå, dvs superettan.
Det bästa av allt, när barnen är så små som de är, räknas inte matcherna ihop i något slags tabell, utan alla barn i alla lag får medalj efteråt. Varje match för knattarna räknas för sig. Ibland vinner man, ibland inte. Och alla föräldrar har alltid något bra att säga till alla spelare.
- Bra, E, du passade fint till S där, snyggt gjort.
- L, vad du dribblade snyggt bort till A och vad snabb du var!
- M, bra kämpat!
- H, vilket mål du gjorde!
Det är jag som säger "mål", andra säger väl poäng i basket. Kan inte så mycket om basket ;-)
Det börjar bli en bra sammanhållning i laget, inte bara mellan barnen, utan även mellan föräldrarna.
---
Mitt under cupen skulle maken skjutsa tolvåringen till hennes uppvärmning och förträning inför showen.
Lagom till sjuåringens sista match för dagen kom han tillbaka och hann precis se henne sätta en lobb i korgen.
---
Så for vi hem en stund, jag skulle baka tårta och duka, trettonåringen gick ut med hunden, sjuåringen moppade golvet, maken sov en stund och dammsög sedan.
Så iväg igen för juluppvisningen. Två timmars intensivt voltande, hoppande, bygelhästande, barrande, romerskaringarhängande, dansande, påhänderstående, applåderande ... ja, det var bra och roligt och spännande. Och vansinnigt imponerande att se alla tävlingsgrupper visa upp vad de kan.
---
Så åkte vi hem, trötta i kroppen, med ringande öron av all hög musik och hesa halsar efter allt hejande under basketcupen.
Vi åt vår kalla rostbiff och den godgoda tårtan.
Så däckade vi allihop före nio på kvällen. Se, det var en riktig födelsedag.
måndag 30 november 2009
Vinnarskalle
Det har min sjuåring, ojojoj. I lördags var det dags för KM i hennes ena sport, gymnastik. Full av förväntan hade hon hela veckan innan pratat om just inget annat än tävlingen.
- Mamma, har du köpt sådana kläder vi ska ha?
- Mamma, finns det svarta hårsnoddar hemma?
- Mamma, har du sett vilka snygga hjulningar jag gör?
- Mamma, vill du se hur vårt fria program är?
- Mamma, kan du hjälpa mig med håret?
Sjuåringen avskyr att borsta håret, i bästa fall blir det av en gång i veckan. En och annan bebislock finns kvar, men just det trasslar inte så mycket, men hon har liksom jag massor med virvlar och hår som krusar sig i fukt. I mogen ålder har jag äntligen en frisyr som både jag och håret trivs med, men dit har inte sjuåringen hunnit än. Hon har ganska långt hår som aldrig sätts upp och när det gått ett tag mellan borstningarna, ser det ut som om hon odlar dreadlocks.
Dreadlocks får inte förekomma i tävlingsgymnastik. Nej, små hårda knutar högt uppe i nacken är det som gäller. För de yngre flickorna kan man dock tillåta flätor eller tofsar, så länge alla i truppen har samma frisyr. Tom hur håret är uppsatt bedöms, ser de tävlande slarviga ut, blir det poängavdrag.
---
Lördagsmorgon, klockan ringde halv sju. Jag kände mig som om jag suttit uppe halva natten och pimplat rödvin, men det starkaste jag drack på fredagskvällen var ett glas oblandad tranbärsjuice. Milde tid, jag brukar inte vara så morgontrött. In i duschen, kläder på, väcka båda flickorna (tolvåringen har sin vanliga träning på lördagsmorgnar på andra sidan stan, vi går alltid upp tidigt på lördagar), fixa matsäck, se till att de har rätt kläder, håret i knut på tolvåringen, håret i tofsar för sjuåringen. Packa ihop oss och så iväg.
Klockan nio skulle tolvåringen vara på sitt håll och samtidigt var det samling för sjuåringen. Hennes grupp hade fått en tidig uppvärmnings- och genreps-tid, själva tävlingen skulle inte börja förrän kl 11.
---
Där satt vi till slut, på hårda bänkar och såg alla de tjugosex trupperna paradera runt salen. Alla var glada, alla vinkade och tårarna sprutade på mig.
Så var det dags för matta och hopp. Jo, de gjorde så bra ifrån sig som man kan begära efter bara en termins träning ihop. De hade det svåraste hoppet över plinten, men lite för enkel serie på mattan. Och de var inte så koordinerade med varandra.
Det fristående programmet gick inte så bra, där krävs det att alla flickor verkligen lyssnar på musiken och att de kommer ihåg alla rörelser.
Men att de hade roligt syntes lång väg!
Så småningom, efter två och en halv timmes tävlande, var det till slut dags för prisutdelning. Alldeles rättvist vann de tre bästa lagen, alla andra tjugotre lag kom på fjärde plats.
Sjuåringens trupp kom på fjärde plats. Vilken besvikelse det blev! Hon kom ut med mungiporna nerdragna till marken och tårar i ögonen. Tänk, bara ett litet diplom som belöning.
Snart fick vi henne på bättre humör genom att muta med lite läsk och choklad. Väl hemma gick båda flickorna ner till ladan där vi har studsmattan uppställd. De hoppade av sig lite överskottsenergi i någon timme, sedan rände de runt på tomten i mörkret. När de till slut kom in, fortsatte de träna tillsammans i hallen.
Nästan det sista sjuåringen sa var:
- Åh, snart är det måndag och vi får träna gympa igen. Vad jag längtar!
- Mamma, har du köpt sådana kläder vi ska ha?
- Mamma, finns det svarta hårsnoddar hemma?
- Mamma, har du sett vilka snygga hjulningar jag gör?
- Mamma, vill du se hur vårt fria program är?
- Mamma, kan du hjälpa mig med håret?
Sjuåringen avskyr att borsta håret, i bästa fall blir det av en gång i veckan. En och annan bebislock finns kvar, men just det trasslar inte så mycket, men hon har liksom jag massor med virvlar och hår som krusar sig i fukt. I mogen ålder har jag äntligen en frisyr som både jag och håret trivs med, men dit har inte sjuåringen hunnit än. Hon har ganska långt hår som aldrig sätts upp och när det gått ett tag mellan borstningarna, ser det ut som om hon odlar dreadlocks.
Dreadlocks får inte förekomma i tävlingsgymnastik. Nej, små hårda knutar högt uppe i nacken är det som gäller. För de yngre flickorna kan man dock tillåta flätor eller tofsar, så länge alla i truppen har samma frisyr. Tom hur håret är uppsatt bedöms, ser de tävlande slarviga ut, blir det poängavdrag.
---
Lördagsmorgon, klockan ringde halv sju. Jag kände mig som om jag suttit uppe halva natten och pimplat rödvin, men det starkaste jag drack på fredagskvällen var ett glas oblandad tranbärsjuice. Milde tid, jag brukar inte vara så morgontrött. In i duschen, kläder på, väcka båda flickorna (tolvåringen har sin vanliga träning på lördagsmorgnar på andra sidan stan, vi går alltid upp tidigt på lördagar), fixa matsäck, se till att de har rätt kläder, håret i knut på tolvåringen, håret i tofsar för sjuåringen. Packa ihop oss och så iväg.
Klockan nio skulle tolvåringen vara på sitt håll och samtidigt var det samling för sjuåringen. Hennes grupp hade fått en tidig uppvärmnings- och genreps-tid, själva tävlingen skulle inte börja förrän kl 11.
---
Där satt vi till slut, på hårda bänkar och såg alla de tjugosex trupperna paradera runt salen. Alla var glada, alla vinkade och tårarna sprutade på mig.
Så var det dags för matta och hopp. Jo, de gjorde så bra ifrån sig som man kan begära efter bara en termins träning ihop. De hade det svåraste hoppet över plinten, men lite för enkel serie på mattan. Och de var inte så koordinerade med varandra.
Det fristående programmet gick inte så bra, där krävs det att alla flickor verkligen lyssnar på musiken och att de kommer ihåg alla rörelser.
Men att de hade roligt syntes lång väg!
Så småningom, efter två och en halv timmes tävlande, var det till slut dags för prisutdelning. Alldeles rättvist vann de tre bästa lagen, alla andra tjugotre lag kom på fjärde plats.
Sjuåringens trupp kom på fjärde plats. Vilken besvikelse det blev! Hon kom ut med mungiporna nerdragna till marken och tårar i ögonen. Tänk, bara ett litet diplom som belöning.
Snart fick vi henne på bättre humör genom att muta med lite läsk och choklad. Väl hemma gick båda flickorna ner till ladan där vi har studsmattan uppställd. De hoppade av sig lite överskottsenergi i någon timme, sedan rände de runt på tomten i mörkret. När de till slut kom in, fortsatte de träna tillsammans i hallen.
Nästan det sista sjuåringen sa var:
- Åh, snart är det måndag och vi får träna gympa igen. Vad jag längtar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)