Vinnarskalle

Det har min sjuåring, ojojoj. I lördags var det dags för KM i hennes ena sport, gymnastik. Full av förväntan hade hon hela veckan innan pratat om just inget annat än tävlingen.
- Mamma, har du köpt sådana kläder vi ska ha?
- Mamma, finns det svarta hårsnoddar hemma?
- Mamma, har du sett vilka snygga hjulningar jag gör?
- Mamma, vill du se hur vårt fria program är?
- Mamma, kan du hjälpa mig med håret?

Sjuåringen avskyr att borsta håret, i bästa fall blir det av en gång i veckan. En och annan bebislock finns kvar, men just det trasslar inte så mycket, men hon har liksom jag massor med virvlar och hår som krusar sig i fukt. I mogen ålder har jag äntligen en frisyr som både jag och håret trivs med, men dit har inte sjuåringen hunnit än. Hon har ganska långt hår som aldrig sätts upp och när det gått ett tag mellan borstningarna, ser det ut som om hon odlar dreadlocks.

Dreadlocks får inte förekomma i tävlingsgymnastik. Nej, små hårda knutar högt uppe i nacken är det som gäller. För de yngre flickorna kan man dock tillåta flätor eller tofsar, så länge alla i truppen har samma frisyr. Tom hur håret är uppsatt bedöms, ser de tävlande slarviga ut, blir det poängavdrag.

---

Lördagsmorgon, klockan ringde halv sju. Jag kände mig som om jag suttit uppe halva natten och pimplat rödvin, men det starkaste jag drack på fredagskvällen var ett glas oblandad tranbärsjuice. Milde tid, jag brukar inte vara så morgontrött. In i duschen, kläder på, väcka båda flickorna (tolvåringen har sin vanliga träning på lördagsmorgnar på andra sidan stan, vi går alltid upp tidigt på lördagar), fixa matsäck, se till att de har rätt kläder, håret i knut på tolvåringen, håret i tofsar för sjuåringen. Packa ihop oss och så iväg.
Klockan nio skulle tolvåringen vara på sitt håll och samtidigt var det samling för sjuåringen. Hennes grupp hade fått en tidig uppvärmnings- och genreps-tid, själva tävlingen skulle inte börja förrän kl 11.

---

Där satt vi till slut, på hårda bänkar och såg alla de tjugosex trupperna paradera runt salen. Alla var glada, alla vinkade och tårarna sprutade på mig.

Så var det dags för matta och hopp. Jo, de gjorde så bra ifrån sig som man kan begära efter bara en termins träning ihop. De hade det svåraste hoppet över plinten, men lite för enkel serie på mattan. Och de var inte så koordinerade med varandra.
Det fristående programmet gick inte så bra, där krävs det att alla flickor verkligen lyssnar på musiken och att de kommer ihåg alla rörelser.

Men att de hade roligt syntes lång väg!

Så småningom, efter två och en halv timmes tävlande, var det till slut dags för prisutdelning. Alldeles rättvist vann de tre bästa lagen, alla andra tjugotre lag kom på fjärde plats.

Sjuåringens trupp kom på fjärde plats. Vilken besvikelse det blev! Hon kom ut med mungiporna nerdragna till marken och tårar i ögonen. Tänk, bara ett litet diplom som belöning.

Snart fick vi henne på bättre humör genom att muta med lite läsk och choklad. Väl hemma gick båda flickorna ner till ladan där vi har studsmattan uppställd. De hoppade av sig lite överskottsenergi i någon timme, sedan rände de runt på tomten i mörkret. När de till slut kom in, fortsatte de träna tillsammans i hallen.

Nästan det sista sjuåringen sa var:
- Åh, snart är det måndag och vi får träna gympa igen. Vad jag längtar!