Det spelar visst roll att jag äter!

Dags igen att ta blodprov. Jag har skjutit upp det in i det längsta, men nu drar det ihop sig till nytt läkarbesök för att kolla dosering av mina mediciner. Åtminstone en vecka innan läkarbesöket, måste provet tas.

Just när det gäller provtagning på fastande mage, har jag tusen och en ursäkter för att inte göra slag i saken med en gång. "Men på måndag går det inte, då ska jag ju till napraten. På tisdag är det möte. På torsdag det går inte heller, då ska jag till skolan och sitta med som en god förälder ett par lektioner."

Egentligen handlar det inte alls om naprapatbesök eller att sitta som åhörare en förmiddag i sjuåringens klass. Det handlar om att jag fasar för att inte få äta frukost i tid.

För mig är verkligen frukosten dagens viktigaste mål. Jag äter nästan alltid exakt samma sker. Lite apelsinjuice först för att få upp blodsockret lite snabbt så jag orkar sätta på vattenkokaren till teet och hälla upp yoghurt i en tallrik och strö müsli över. Någon enstaka gång blir det några extra russin i yoghurten.
Så sätter jag mig bordet och börjar äta yoghurt. Det ska vara den naturella 3%-iga, mild yoghurt är en sorglig ersättning. Det är som att magen måste ha det där syrliga i sig.
Det går inte att dricka av teet innan jag ätit åtminstone halva portionen, börjar jag med te, blir hela förmiddagen bakvänd.

Det får inte heller gå för lång tid sedan jag gått upp ur sängen, max en kvart. Jag hinner precis duscha och tvätta och borsta igenom håret, men påklädningen får vänta.

Att då en provtagningsmorgon veta detta gör mig på förhand så frustrerad. Att bara få dricka lite, lite vatten och så te - jag dricker lyckligtvis alltid te utan mjölk och socker - på morgonen är en pina.
När det börjar bli dags att väcka diverse barn och servera dem varm O'boy och rostade mackor med smör och sylt eller i bästa fall skinka (tala om sockerbomber) sjunker jag ner totalt i humöret.

Jag går där och morrar i mungipan och väser att alla måste vara snälla mot mig. Nu är barn och make så vana vid mitt hemska matbristhumör, så de genast dämpar egna smågräl, eller tjafs om stolval och slutar gnälla om bortglömda läxor.

I början av veckan bestämde jag mig för att fredagen skulle bli den minst dåliga dagen att ta provet på.
Naturligtvis vaknade jag extra tidigt i morse. Jag låg i sängen en stund för att försöka somna om, men magen kurrade så, att maken vaknade av oljudet.

Hungrig!

Nej, ännu hungrigare!

Nej, allra hungrigast!

Maken gick upp, men jag låg kvar. Varför skutta upp, när jag ändå bara skulle få vänta tills det blev dags att väcka resten av familjen?
Jag läste i min bok en stund. Långsamt masade jag mig sedan in i badrummet, duschade länge, länge och försökte glömma bort det där med frukost. Jag inbillade mig att jag var så "försenad" men inte då. Jag kom ut i köket bara fem minuter efter min vanliga tid.
Nu började händerna darra på mig. Jag kokade vatten, hällde upp i en kopp och gjorde slut på det sista av mitt Earl Grey, lyckades slinta med tesilen så teet blev fullt med sump, hälla hett vatten bredvid koppen. Jag lyckades rädda lite av teet när jag lyfte på koppen för att torka av bänken.

Disktrasan luktade verkligen pyton. Hu!

Tydligen blir mitt luktsinne extra alert när jag inte får äta. Jag morrade åt maken att disktrasan var äcklig.
- Gå ut med den i tvättstugan, det är hög tid att den åker i maskinen! nästan skrek jag. Maken nöp lite försiktigt i trasan, men kände inte att luktade så förskräckligt, men han tordes inte säga emot mig. Och förresten, vi har ju ett dussin disktrasor som byts och tvättas ideligen.

Så satte jag mig till slut vid skakiga bordet (ett inte helt lyckat auktionsfynd) och började sippa på det heta teet. Det är ju det där med att börja med te, det blir som att magen vänder lite på sig, inte bra. Men nu hade jag just inget att välja på. Drick eller låt bli.

Så kom så småningom resten av familjen ut i köket. Det var ebb på mjölkavdelningen, så O'boyransonerna fick skäras ner med hälften. Det påverkar också morgonhumöret, att inte få i sig tillräckligt med socker. Alla var lite småsura.

Sjuåringen löste sitt problem med yoghurt och strösocker, så hon mådde ganska bra i alla fall.

---

Efter att ha lämnat henne i skolan, körde jag direkt till vårdcentralen och fick se att provtagning endast sker måndag-torsdag ...
... skulle jag gå igenom en sådan morgon till, bara för att jag är så glömsk? Nej. Jag vacklade fram till recepetionen för att fråga om vårdcentralen i kommunens centralort möjligen kunde ta ett litet blodprov, fast det var fredag? Jag klämde ur mig också att jag nästan var svimfärdig av låg blodsockerhalt.

En distriktssköterska tittade snabbt på mig och sa de ljuvligaste ord jag hört på länge.
- Men kom in du här, jag ska hjälpa dig direkt. Vi har inga bokade provtagningar på fredagar, men du har ju en remiss och det är bara ett rör som ska tas, så det här klarar vi snabbt.

Jag var färdig att falla ner på knä av tacksamhet.

Provet togs medan hon frågade mig om mina frukostvanor. Hon tipsade mig om att det kanske är läge att ta prov för blodsockerhalt på fastande mage också (det kunde hon inte göra på eget bevåg, utan sådan remiss). Jag har gjort det, men det är för flera år sedan och jag tror knappast det resultatet gäller längre, särskilt inte som jag då låg precis nedanför den övre tillåtna gränsen.
Sköterskan undrade om jag kanske funderat på att ta en kvällsmacka, eller kanske en frukt.

Det där gav mig en funderare. De få kvällar jag faktiskt äter något efter middagen, en frukt, lite nötter, russin eller choklad, mår jag mycket bättre på morgonen efter. Det är oftast på fredags- eller lördagskvällar det kan slinka ner något extra och på helgmorgnarna kan jag ju ligga kvar i sängen till sju utan att må pyton.

---

Direkt efter provtagningen fick jag i mig två riskakor (jag vet, inte så supernyttigt, men det var vad vi hade hemma och som jag lätt kunde ta med mig). Sedan åkte jag till lilla centrum och gick på fik. En kaffe med mjölk, en ost- och skinkfralla och en liten söt dröm efteråt, sedan kändes det bättre. Men jag är fortfarande inte i balans, jag kommer inte känna mig helt klar i huvet förrän i morgon.

Så visst spelar det roll att man äter ordentligt.