Det betyder väl inget vad jag äter?

Jag fick hem senaste numret av Svensk natur, Naturskyddsföreningens medlemstidning, idag. Skam till sägandes brukar jag inte läsa den sådär väldigt noga, men ikväll fastnade jag för en serie artiklar om miljöarbete runt om i världen.
Särskilt läste jag en artikel "Kampen för mangroven" om ön Bolivar utanför Ecuadors kust. Där har mangroveträsken i alla tider gett försörjning åt befolkningen. Mangroven har gett liv åt räkor, kräftor, musslor och hur många fiskarter som helst, och därmed åt lokalbefolkningen. Dessutom har de skyddat mot svåra översvämningar.
Men på 80-talet startades det en ny industri, räkodlingar. De från början kilometerbreda mangroveträsken har nästan försvunnit helt. I Ecuador finns 2 000 räkodlingar på 200 000 hektar.

I dessa räkodlingar används mängder av pesticider, hormoner, antibiotika, blekmedel (!) och kalk. vilket orsakar allergier, andningsproblem, eksem ... hos arbetarna. Leran är giftig, vattnet är giftigt, många fiskar är giftiga.
Många räkodlingar har startats i naturskyddade områden - med myndigheternas bifall. Ecuador har en miljövårdslagstiftning, men den ignoreras helt när det finns förtjänster att göra.

Ecuadors jätteräkor exporteras främst till USA. Räkodlingar finns dock på fler håll runt om i världen, i Asien, i Latinamerika. De räkor som säljs i Sverige kommer från Sydostasien.

Fråga inte nu vad jag kan göra för dig. Fråga dig själv vad du kan göra för att hjälpa till att bevara mangroveträsken och förbättra livssituationen för kvinnor och män och barn runt om i världen.
Jag tror att en del av svaret är: låt bli att köpa jätteräkor.

Källa: Sveriges natur 2009:5, s 46-51