söndag 30 september 2012

När man är över 50

blir man lite bekväm av sig.

Makens favoritplats på morgnarna är framför kakelugnen. Där har han suttit på golvet (inte så bekvämt) med sin halvliterstora mugg med uppmikrat kaffe (det är bekvämt) och tittat in i elden.

Vi har i ett par år pratat om att skaffa en gungstol men inte kommit till skott. Det finns ju, hela tiden, på diverse (nät)auktioner, men priserna rakar snabbt i höjden på hela gungstolar. Mmm, jag vet ju, alltför många gungstolar som säljs via nätet är trasiga. Det hjälper inte alltid att vara gift med en snickare, vi har tusen påbörjade projekt med braatthasaker som bara ska lagas lite.

Jag skulle det till det stora möbelvaruhuset i ett annat ärende och hittade den här:




Maken blev så nyfiken när han såg det platta paketet och började riva upp det genast. På fem röda hade han monterat ihop gungstolen.
- Men ska det inte vara en dyna till? frågade han.

Jag letade upp en tillräckligt stor kudde som han kan sitta på.

- Jo då, det här duger. Om man är pygmé, sa maken.

Meeh ... han får väl sitta med benen utsträckta. Tycker jag.

Dessutom, han sitter i gungstolen varje morgon och tittar in i elden och dricker sin halvliter kaffe.
Och njuter, det vet jag.

fredag 28 september 2012

Höstfredag

Jaaaa, det regnar, jaaaa, det är rätt mysigt att stanna inne och neeeeej, det går inte att låta bli att gå ut med hundstackarn.

Så skönt att få komma in igen.


Och jaaaa, jag gillar rött. Och brunt. Och svart. Och så lite orange.


Ett överkast kan användas till mycket.
Som duk kanske




lördag 22 september 2012

Vad säger barnkonventionen?

FN:s konvention om barns rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 20/11 1989 och har ratificerats av 193 länder. Den utgör en del av folkrätten.
Barnkonventionen ger en universell definition av vilka rättigheter barn har, och stipulerar vad som borde gälla för alla barn i hela världen. Definitionen ska gälla i alla samhällen, oavsett kultur, religion eller andra särdrag. Konventionen handlar om det enskilda barnets rättigheter. Varje människa under 18 år räknas som barn, om inte han eller hon blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen.

Grundtankar i konventionen:

  • Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
  • Varje barn har rätt att få sina grundläggande behov uppfyllda.
  • Varje barn har rätt att få skydd mot övergrepp och utnyttjande.
  • Varje barn har rätt att få uttrycka sin mening och bli respekterat.




  • Artikel 1: I denna konvention avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet.

    Artikel 2: slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.

    Artikel 3: anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.

    Artikel 6: säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

    Artikel 12: handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

    Migrationsverket har  beslutat att utvisa en tvååring till Frankrike, en flicka som är född här och som övergavs av sin biologiska mamma i mycket tidig ålder. Hon kom till ett skånskt par när hon var fyra månader gammal. Hon talar ingen franska. Hur väl stämmer Migrationsverkets beslut med barnkonventionen?

    DN



    måndag 17 september 2012

    Det här med alltför gamla kunskaper

    Nej, okej, man kan ju inte hänga med i alla turer i vår värld. Gränser dras om, olika befolkningsgrupper kräver självständighet.

    Det är svårt det där.

    Särskilt svårt verkar europeisk nutidshistoria och europeisk geografi vara för vissa republikanska politiker. Nyligen har Liz Cheney, en av Mitt Romneys utrikespolitiska rådgivare, refererat till landet Tjeckoslovakien. John McCain har talat om att USA ska ha ett missilförsvarssystem i Tjeckoslovakien.

    Tjeckoslovakien bildades 1918 och delades i Tjeckien och Slovakien 1993.

    Det är bara nitton år sedan. Klart det är svårt att hänga med i svängarna.

    DN




    tisdag 11 september 2012

    Odrblnd?

    "E'ru helt pantad i kolan, va?"
    "Jävla pucko, klykar noll."

    "Nu får du anstränga dig lite. Jag ska ringa dina föräldrar ikväll och säga att du är den lataste elev jag någonsin haft."


    Har någon här hört något sådant? Kanske inte blivit bemött själv, men kanske varit med om att klasskamrater blivit kallade puckon? Kanske, gud förbjude, kallat någon för pucko, varit en mobbare?

    Jag hade väldigt lätt för att lära mig att läsa. För att använda en sliten schablon, det gick som en dans. Jag begrep inte alls att det fanns andra barn som inte fick till det, det var ju så lätt. Jag upptäckte nya världar varje gång jag satte mig med en ny bok, jag läste jämt (det gör jag fortfarande, så fort jag kommer åt).

    Så småningom fick jag ett ord för det, de eleverna var ordblinda. Ungefär som att någon behövde glasögon för att kunna läsa på svarta tavlan (som på den tiden oftare var grön). Men det fanns inga hjälpmedel, de eleverna fick väl jobba på lite mer. Gnäll inte, kom igen.


    Någon gick på stödundervisning, satt av lite tid i "dumklassen". Någon annan bråkade hellre, då fick man åtminstone lite mer uppmärksamhet av lärarna. En tredje gladdes åt sin enda trea eller fyra i betyget, i ett ämne som inte krävde inläsning.

    Man säger inte ordblind längre, man kallar det dyslexi, efter grekiskans dys som betyder svårt och lexia som i sin tur betyder att man har svårt med ord och bokstäver. Cirka 6% av befolkningen beräknas ha dyslexi och ytterligare 4% visar vissa tecken på dyslexi.
    Några tecken på dyslexi är att man läser långsamt och hackigt eller tvärtom, att man läser fort och gissar. Kanske utelämnar man vissa småord eller blandar ihop bokstäverna B och D.
    När en dyslektiker skriver, kan hen vara osäker på bokstävernas form. Ofta utelämnas vokaler och konsonanterna byter plats med varandra. Handstilen kan vara svårläst och osäker. Ibland blandar dyslektikern ihop höger och vänster, liksom öster och väster.

    I förra veckan var tioåringen och vi föräldrar på besök hos en logoped, för att utreda om hon har dyslexi. Det är helt klart att hon har det - och vilken lättnad!
    "Då är jag inte dum i huvet", sa hon.

    Jag skriver det igen.

    "Då är jag inte dum i huvet."

    Vad vi än har sagt och hur mycket vi än hjälpt henne och läst med henne och uppmuntrat henne i allt, så har hon ändå gått omkring i tre långa skolår och trott att hon är nog lite dum i huvudet. Hon har hela tiden fått kämpa för att orka med läsningen. Andra ämnen, som bild, idrott och teknik har hon hela tiden älskat, för då har hon fått tänka på sitt vis.  Eller så har hon memorerat långa stycken av textboken. Att delta muntligt på lektionerna har hon aldrig haft några problem med, snarare tvärtom.

    Nu har hon fått låna en daisy-spelare, så hon kan lyssna på läxböckerna istället. Nu tror vi att mycket kommer att falla på plats.

    fredag 7 september 2012

    Vi går mot döden vart vi går

    Jag vill börja med att varna dem som inte vill tänka på död och begravning. Dagens inlägg kommer att handla om just det.

    Makens mamma, lilla svärmor, gick bort i somras. Alltför många olika sjukdomar, som var och en hade gått att behandla, blev till slut för mycket för henne. Hon orkade inte.

    Igår hade vi begravning/minnesceremoni för henne. Hon var inte med i Svenska kyrkan och hon hade varit tydlig med att hon önskade en borgerlig ceremoni. ("Ingen svartrocksjäkel för mig inte").

    Vi försökte ordna allt som hon själv önskade och som vi rådde med. Vi upptäckte under veckorna som föregick ceremonin att en del begravningsbyråer har lite svårt att överhuvudtaget kunna tänka sig en minnesstund utanför kyrkan, plötsligt blev så mycket besvärligt. Skulle vi ha tända ljus? Kunde vi själva ta med ljusstakar i så fall? Musiken, då, hur gör vi med den? I församlingshemmet finns ingen ljudanläggning, "det är bara tak, väggar och golv där", sa de. Vi tog med egen bergsprängare och det gick jättebra. Jag packade ner ett par höga ljusstakar också, men husmor hade ställt fram ett par vackra i trä, så våra egna behövdes inte.

    Jag förstår inte det riktigt, även om man inte har en präst, så vill man kanske ha ett värdigt slut ändå.

    Hur som helst, så här gjorde vi:

    Vi bokade (via byrån) en lokal nära hennes hem, för att hennes vänner skulle lättare kunna ta sig dit. Det råkade bli  församlingshemmet, någon annan tillräckligt stor lokal fanns inte. Församlingshemmen är öppna även för dem som gått ur kyrkan, men då får man betala en slant.

    Vi fick kontakt via begravningsbyrån med en officiant som skulle hålla i ceremonin och hjälpa oss att sjunga. Han skulle också hålla minnestalet. Vi bokade lite lätt förtäring via församlingshemmet efter minnesstunden och beställde blommor.

    Programmet blev så här:

    Inledningsmusik: "Spiegel im Spiegel" av Arvo Pärt
    Minnestal
    Musik: "Koppången" av Åsa Jinder
    Gemensam psalm "Härlig är jorden"*
    Tal av maken
    Musik "Gotländsk sommarnatt" Av Ernie Englund
    Avslutning av officianten som läste en dikt av Harry Martinson

    Efter denna ceremoni som tog ungefär en halvtimme, öppnade vi en vikvägg och gästerna fick gå in i andra halvan av rummet där det var vackert dukat. Det blev många fina tal till svärmors minne, vi grät och skrattade om vartannat, då en och annan historia inte var helt rumsren. Men det var svärmor i ett nötskal.
    Någon hade känt svärmor i cirka sjuttio (70!) år, andra hade kommit in i hennes liv senare.

    Det var fint alltsammans.

    Nästan.

    Plumpar finns det ju alltid.

    Begravningsbyrån verkar inte ha stenkoll på den interna kommunikationen. En person kunde ringa upp mig för att fråga om någon detalj, jag kunde kanske inte svara precis just då, men lovade att återkomma inom en kvart. Jag ringde tillbaka, fick prata med någon annan, som lovade vidarebefordra informationen. Det skedde inte.

    Det där hände vid flera tillfällen.

    Byrån hade helt missuppfattat vårt upplägg och trodde - och hade bokat med husmor på församlingshemmet - att vi skulle fika samtidigt  som vi hade ceremonin. Så ville vi verkligen inte ha det, men vi var ju på plats i god tid och kunde ställa ut stolar i ett hörn av lokalen. Husmor ordnade ett extra bord där vi kunde ställa lite blommor och ett par fotografier. Hon svarade på alla våra frågor med en ängels tålamod. (Det visade sig ju att maken och husmors man är gamla kompisar och vi har träffats tidigare. Hade vi insett att XYZ var en bekant, hade vi ju självklart pratat direkt med henne och inte gått via byrån).

    Och så är det det där med mänskliga plumpar. En av svärmors tidigare chefer höll ett tal som mest handlade om honom själv. Det är en sak, det är vanligt. Men sin fyrkantighet visade han när han var på väg hem.
    - Men när är begravningen då? frågade han mig.
    - Det är det här som är begravningen, svarade jag.
    - Hon är ju inte här, hur har ni tänkt?

    Jag blev ganska paff. Nej, svärmor var inte där. Hon dog i juli. Skulle vi ha haft en stor kista med henne balsamerad i? Eller skulle vi ha haft urnan där på ett bord? Skulle barnbarnens sista minnesbild av henne vara en burk?

    Nej tack.

    Hon kommer att bli gravsatt/spridd i samma minneslund där makens far redan är. Ingen anhörig får vara med vid det tillfället. Det berättade jag för den fd chefen.
    - Jaha, ja det är väl enklare för alla unga människor förstås, att slippa tänka på det där, slippa ha en grav att sköta om, kläckte han ur sig.

    Jag försökte förklara att svärmor själv ville ha det så här, men han hade slutat lyssna.

    Den karln var den man som svärmor hade kallat för trögk-k. Jag förstår varför.

    *även om få av oss som deltog igår är religiösa, är det alltid skönt att få sjunga något och den psalmen är väldigt fin.


    onsdag 5 september 2012

    Jag ska bara

    Ibland känner jag mig som Alfons Åberg. Jag ska bara göra det här först, sedan ska jag ...

    Senast på måndag ska en skrivuppgift* lämnas in och jag går omkring och tänker och tänker och förbereder mig. Samtidigt är det en hel del andra åtaganden som absolut inte kan skjutas upp.

    Hela måndagen gick åt till möte och utredning. Igår nytt möte på annan ort. Idag har jag X timmar på mig, de ska utnyttjas - efter att jag har uträttat annat.

    I morgon går hela dagen åt. Till vad skriver jag inte här.

    På fredag har jag några timmar igen. Och så helgen då.

    Joooo, jag kommer att hinna.



    *Jag läser en distanskurs i kreativt skrivande, det är hur roligt som helst.