Jag har börjat lägga märka till dem, de mogna rebellerna. De dyker upp där man minst anar dem. Vilka är de? Jag vet inte riktigt, kanske är det en undergroundrörelse, eller så har de alltid funnits där.
Nu tänker jag inte på pantertanter eller kulturdamer, de ser man överallt. Åtminstone gör jag det, kanske för att jag ofta rör mig på pantertants- och kulturdamsställen. Nej, jag tänker nu på män. Här är några exempel.
Man nr 1.
Det är mörkt, det är en tidig oktoberlördag och jag är på väg till tåget för att fara till ett heldagsseminarium på den högskola där jag förkovrar mig. Jag har parkerat på en gratisparkering i ett område där jag bodde tidigare, för att åka kommunalt till centralstationen. Jag känner mig inte helt trygg, det är släckt i nästan alla fönster. Så hör jag någon som närmar sig, han smäller med klackarna i asfalten, han går fort. Att det är en man förstår jag, få kvinnor går så tungt.
Jag slickar mig om läpparna och tar upp min mobil och slår 112. Jag trycker inte på luren, men är beredd att göra det om det skulle behövas.
Runt hörnet kommer han, jag tittar dit. Det är en lång man med stort huvud. Han nickar mot mig och svänger med sin plastkasse från den lokala livsmedelsbutiken. Jag andas ut, jag känner ju igen honom från media, då han för några år sedan var aktuell i ett par olika befattningar och ofta blev intervjuad.
När det kommunala samfärdsmedlet kommer, kliver vi båda på och väljer sittplatser. Han tar fram sin filofax ur plastpåsen. Jag undrar varför han inte har en portfölj, den där kassen stämmer inte alls överens med resten av hans utstyrsel och klädsel, dessutom borde han verkligen ha råd med en portfölj, hans pension borde vara tillräckligt hög. Plastpåsen känns alldeles för subversiv.
Man nr 2.
Det är i samma område, men dagtid och ljust. Jag sätter mig på min favoritplats och sneglar på de övriga passagerarna. På andra sidan mittgången sitter en prydligt klädd man och läser tidningen. Han har en mörkgrön yllerock, under skymtar en smalrandig skjorta och blå slips, han har också en blazer. Skorna är välputsade (en bedrift med all snömodd), vid fötterna står en svart skinnportfölj. Så bläddrar han bland sidorna och så ser jag vad han har runt midjan, utanpå rocken. Ett handvävt band i gult, rött och lite blått, ett sameskärp (det heter säkert något särskilt, men det är en annan historia). På sjuttiotalet var ju många klädda i både näbbstövlar och islandströjor och sjalar. En del kryddade det med samiska armband i läder och silver. Men ett vävt band eller skärp har jag sett i verkligheten bara en gång, när vi firade sportlov i Överkalix för flera år sedan, och vi besökte en samisk familj som bjöd på souvas och renslädeskörning. Sonen i familjen hade kolt och var så fin.
Men en man bosatt i ett välbärgat område, där de flesta arbetar som högre eller ännu högre tjänstemän, som för övrigt ser ut som alla andra välbärgade män i sextioårsåldern och har ett samiskt skärp. Visst är det spännande, jag får inte riktigt ihop det.
Man nr 3.
Det här är hörsägen, men det är på sitt sätt så absurt så jag tror faktiskt på det. Det är möte i en bostadsrättsförening. Diskussionen gäller renovering av den gemensamma tvättstugan. Så räcker en av medlemmarna upp handen, en man i, tja, säg 70-årsåldern, och delger sin åsikt:
- Inte behöver vi köpa ny tvättmaskin, den vi har haft (i trettio år, min anmärkning) fungerar fortfarande bra. Dessutom, på vintern behöver man ju inte tvätta så ofta, jag brukar bara skölja upp underkläderna lite i handfatet. Man svettas ju inte på vintern.
Ja.
Undrar om han var gift.
Nu undrar jag alltså, är det här tecken på att män i en viss ålder inte längre bryr sig om att vara precis likadana som alla andra? Mannen med plastpåsen, känner han numera att han inte behöver bevisa någonting för sig själv eller andra, att det där med att vara konventionell och ha sina saker i en portfölj kan man strunta i?
Likadant med mannen med sameskärpet. En plastpåse kan man ju knöla ner i fickan, men ett skärp kräver lite mer arrangemang. Det kan ju inte vara så att han är så disträ att han, efter att ha satt på sig skor och ytterrock, plötsligt plockar fram ett vävt band, bara för att det råkar hänga i hallen. Eller?
Men priset tas nog av mannen som är för sparsam med klädtvätt. Om det tricket används av fler, är det inte att undra på att det ibland luktar starkt på stan.
Före rebellåldern, fortfarande rena underkläder (?)
