tisdag 30 april 2013

Glad Valborg

Här på ön blåser det och det är regn i luften. Just nu lockar det verkligen inte att åka och titta på en eld och lyssna på en kör, hur duktig den lokala byalagskören än är.





Dottern och jag har under natten blivit magsjuka, så, ja, vi stannar hemma.




måndag 29 april 2013

Inlämning

Flera dagar innan deadline är det, men jag är ute i ovanligt god tid och har redan skickat in min text. Igår tog maken hand om idrottsskjutsande och -hämtande, så det var bara för mig att direkt efter frukost sätta mig ner och skriva. Och som jag skrev, och skrev, och skrev. Fyra timmars oavbrutet flöde, underbart. Så en runda med hunden och så tillbaka till laptopen för ytterligare en dryg timme. Maken tog morgonens skolskjuts och så fortsatte jag med min text. Nu gör det nästan ont i handleder och armbågar, jag har många konstiga muskler som tydligen inte används annars.

Normalt brukar det vara ganska trögt, jag får dra ut meningarna ur mig (fast det gäller inte här på bloggen, här kan jag blarra hur mycket som helst). Så kanske jag kommer till en uppgift som jag måste kontrollera, göra lite insticksresearch. Eller så känns ett ord uttjatat och jag behöver fundera över lämplig synonym. Eller jag  behöver redigera. Om jag inte kommer på något annat, så kan jag ju alltid räkna antal ord, tecken med eller utan mellanslag, eller antal rader, stycken, sidor.
"Hm, nu har jag klarat av fyra sidor till, hm, hm, det tar sig visst, sa pyromanen."

Så där värkande är det oftast.

Jag tror jag har ett snitt på en flödesdag per halvår. Eller något sådant. Det låter som en klyscha och är det också, men det handlar så mycket mer om transpiration än inspiration. Sittfläsk. Envishet. Inte smita undan.

Men den här gången rann det till. Säkert hjälpte det att jag tänkte i två dagar vad jag skulle behandla i avsnittet och antecknade ungefärligt skeende och hur personen i fråga skulle reagera. Skulle han göra det här? Nja, för överdrivet, inte trovärdigt. Men då kanske han ska göra så här istället? Mm, det blir bättre.

För en gångs skull lät jag också avsnittets huvudperson ta tid på sig, han har fått sitta på en stol och tänka, minnas detaljer från sin barndom. En mygga inar i rummet. Ett bordsur slår sina slag.

Om det blir bra vet jag inte, antagligen kommer jag gå tillbaka till textavsnittet om ett halvår och så tycker jag att "nämen, guuuud vad pinsamt".

Vad jag ska göra nu? Gärna skulle jag sätta mig med nästa avsnitt direkt, sy ihop ett par kapitel till och/eller skriva om sådant jag redan har, men faktiskt ska jag gå ut och titta till fåren. Trean, en liten brun bagge, är utomhus för första gången och det blåser. Kanske ska han och hans mamma få gå in.

fredag 26 april 2013

Dagens lästips

Det var ett tag sedan jag kom med tips om något att läsa. Det betyder förstås inte att jag inte läser, det gör jag ju nästan jämt, det är bara tiden att blogga om det som saknas.

I Kanada finns en bokhandelskedja som heter Indigo (den kanske finns i USA också, det vet jag inte). De tre butiker jag besökt är välsorterade, allt är snyggt uppställt och jag blir så köp- och lässugen.

Personalen i butiken i shoppinggallerian Park Royal i West Vancouver går gärna runt i lokalen och frågar vänligt om man vill ha något tips. Första gången sa jag att jag gärna ville få tag på böcker av kanadensiska författare. Det är få som blir översatta till svenska, däribland Alice Munro, Margaret Atwood och Robertson Davies. De går inte precis av för hackor, men det är ju alltid intressant att hitta något nytt.
- How interesting. Why do you prefer Canadian authors?
Jag förklarade att som bosatt i Sverige är det inte så lätt att hitta mer än till exempel de ovan nämnda.
- Ah, Sweden! The country of Stig Larsson. And Strindberg of course.
Bokhandelsbiträdet log mot mig och tipsade om några författare. Jag gick därifrån med ett tiotal böcker - och fick knappt ihop resväskan när jag några dagar senare skulle resa hem igen.

I somras var jag där igen. Så fort jag kom innanför dörren, kom bokhandelsbiträdet fram och sa:
- Oh, welcome back, Swedish lady! I have something for you.
Det hade gått mer än ett år sedan mitt första besök. Naturligtvis blev jag mycket imponerad av hennes goda minne. Än en gång vacklade jag ut från butiken en timme senare under tyngden av mina nyinköp.

Här är ett av dem:



Gold Mountain Blues av Ling Zhang. Det är en krönika om en kinesisk familj i flera generationer där männen reser till Kanada, Gold Mountain som det kallades i Kina, för att försörja hustru och barn. De bygger järnväg, skickar varenda cent hem till Kina, blir arbetslösa när järnvägen är klar, diskar, arbetar som bud, ... Boken är stundtals tung att läsa, då det händer så mycket sorgligt (ett barn drunknar, ett annat barn säljs som bordellslav ...), men ändå är den spännande, en riktig bladvändare.
Författaren föddes i Zhejiangprovinsen i Kina men bor i Toronto sedan 1986. Hon har vunnit flera priser för sina romaner och novellsamlingar. Boken bör gå att få tag på via någon nätbokhandel eller kanske något bibliotek, jag har inte kollat det.

Så tar jag en svensk bok som jag läste ut i morse.



En osynlig av Pontus Ljunghill. Det är en historia som sticker ut i deckarhögarna. Det börjar med ett bestialiskt mord på en liten flicka 1928. Kommissarie John Stierna och hans medarbetare hittar aldrig mördaren. Preskriberingstiden för mord är tjugofem år, så 1953 kommer mordet slutligen läggas till handlingarna. Stierna går i pension ett år för tidigt, han står inte ut med att vara kvar som polis och ha detta enda olösta fall. Han reser till Visby, där han blir uppsökt av en journalist som skriver om svåra fall under 1900-talet. Boken rör sig mellan 1928 och 1953, så man får följa polisarbetet och själva brottet (som inte alls känns så blodigt och spekulativt som det ibland kan göra i "vanliga" svenska deckare). Ibland kommer mördarens röst in. Efter ett tag tror jag att jag vet vem mördaren är, men det avslöjas förstås inte förrän på allra sista sidan.
Miljö- och tidsskildringarna känns autentiska, man får en bra bild av Stockholm under tjugotalet. Ett extra plus för det snygga omslaget.
Författaren är kriminolog med särskilt intresse för polishistoria, vilket märks.


torsdag 25 april 2013

Nakenchock



Före
(för någon vecka sedan)

Idag var det dags för fårklipparen att komma. Fåren fick gå ut en stund på förmiddagen, men jag tog in dem igen en stund innan han skulle komma. Det är lättare att få tag på fåren inomhus.

Det var väldigt konstigt tyckte de alla med en ny människa i lagården. Greta, som är något smartare än de andra (fast hon är ju fortfarande ett får och därmed inte särskilt smart egentligen), nosade på alla nya saker och på de papperskassar jag tagit med för att lägga ullen i.

Hon blev klippt först, därefter kom en av ungtackorna. Det gjorde baggen Nappe så upphetsad att han började jaga runt damerna. Fårklipparen fick till slut tag på honom och när Nappe var klar, föste jag ut honom i hagen igen. Då blev det lugnare.

Mimmi, som lammade igår, tog vi sist. Alla andra får hade fått gå ut, så hon skulle få lugn och ro. Det var stressigt för henne ändå, hennes lilla bagglamm bräkte hjärtskärande, men hon kunde inte göra något åt situationen.

Nu är alla de vuxna fåren alldeles skalliga.



Efter
Det känns rätt ynkligt så här i början



Men det månadsgamla lammet slapp klippning.
Helst vill hon bli buren, eller
åtminstone få äta lite på kläderna

Mimmi och hennes lamm får vara inne någon dag till. De måste få vänja sig vid varandra.

söndag 21 april 2013

Kommentarsfält

De kallas för slaskrännor och många reportrar/journalister läser dem sällan. Alltfler tidningar stänger ner sina kommentarsfält eller kräver inloggning. I höstas, (var det väl?) tog Newsmill bort sina kommentarsfält.

Det är som att riva upp sårskorpor eller pilla med tungan på en blåsa i munnen. Jag dras alldeles för ofta till de här kommentarerna, fast jag ideligen lovar mig själv att inte lägga någon energi på dem. Jag blir ofta arg, men vet ju också att det sällan är någon idé att börja svara mot kommentatorer som fullkomligt vräker ur sig påhopp. Om någon annan, eller en moderator, går in och påpekar att det inte tillhör yttrandefriheten att bajsa ur sig rasistiska, sexistiska ordramsor, blir denna någon, eller moderatorn eller Gud och hans mormor anklagade för att vara odemokratiska, att försöka kväsa det fria ordet. Så avslutas harangen gärna med "XX 2014" (näej, orkar inte skriva ut partinamnet, inte ens förkortningen).

Men det var ju inte det jag skulle skriva om egentligen.

Det finns ett par ställen där det inte krävs inloggning och där vem som helst kan kommentera under vilket nick som helst. Oftast väljer respektive kommentator samma nick, så ganska snart känner man igen vem som tycker vad och i vilka frågor.

Det är förstås Magdalena Ribbings etikettspalt i dn.se jag talar om. Det är ofta stor underhållning. Folk kan mejla till fru Ribbing om precis allt.
Hur ska man bete sig när någon granne har släppt sig i hissen?
Vad ska man göra då man upptäcker en hundlort i den gemensamma tvättstugan i bostadsrättsföreningen? (okej, det var i en kommentar, men ändå)
Om man inte har ett synligt handikapp, får man ändå använda en handikapptoalett om det inte finns någon annan toalett?
Om vi bjuder in till bröllop och våra vänner och bekanta helst klär sig "alternativt" och/eller i svart, kan vi ändå ha klädkoden "högtidsdräkt"?
Är det okej att ha vått hår när man går ner till hotellfrukosten?

Jag intygar att dessa frågor är autentiska, det är inte jag som hittat på dem.

Så kommer då, ofta snabbt som ögat, kommentarerna. När jag skriver detta har det kommit in nästan femtio svar på frågan om blött hår på hotellfrukosten, frågan publicerades igår. Frågan om fisar i hissen har inte lockat lika många, bara nio stycken har känt sig manade. Där ingår en Kal-och-Ada-historia.

En fråga om hur man beter sig när en medresenär snörvlar högljutt på tåget, mynnar snart ut i kommentarsfältet i en diskussion om förtryck, om blondinskämt (ha, jag är blond, men har då aldrig tagit åt mig), om skolavslutningar i kyrkan (= hur vanligt är det egentligen?) osv osv.

En och annan av de flitigare kommentatorerna verkar trolla, eller så hyser de sådana åsikter. Men de får snabbt mothugg. Och återkommer med ännu fler stolligheter.

Det är sanslöst. Och samtidigt väldigt roligt.

Ja, jag skriver också kommentarer där ibland, men jag tänker inte tala om vilket nick jag använder. Det är inte Öbon i alla fall.



onsdag 17 april 2013

Törs man tro på det?

Att det inte blir fler frostnätter på ett tag? Snön ligger fortfarande i skogsbrynet, men på åkrar och ängar är det snöfritt - men blött. Vi har, som vi brukar få om våren, en ny sjöutsikt rakt i söder. Det är en vall med en sänka och där är vattnet ett par decimeter djupt. Om ett par veckor har det nog torkat upp. Stövlar är ett måste när man går utanför dörren.

Vi har fortfarande bara ett lamm. Hon är totalt orädd och kryper då och då utanför stängslet. När jag kommer med makens regnbyxor på mig skuttar hon fram och börjar tugga på byxbenen eller på gummistövlarna. Det får hon naturligtvis inte, inte bara för att det blir ju hål, men för att små lamm inte ska få osmältbara gummibitar i halsen. Än är hennes pupiller blåa, om några veckor kommer de att ha bytt färg.

Maken måste laga vägen. Det är stora hål på vissa ställen och i morgon kommer sopbilen. Inte för att jag tror att just vår väg (som inte är vår väg, utan grannens, men han bryr sig inte) är i öns sämsta skick, men nog kan chauffören gorma. Han kanske gormar lite varstans, vad vet jag.





onsdag 10 april 2013

Stadig på klövarna

Det var lite vingligt de första dagarna. Här är lilla lammet bara någon timme gammal.







Men snart så går det fortare.


Det syns kanske inte på bilden, men hon har blivit dubbelt så stor på knappt två veckor.



Det är så roligt att kunna klättra upp och ner och nosa.




Oj, där borta händer det visst något. Ett grässtrå som rör sig kanske. Bäst att skynda sig dit.






tisdag 9 april 2013

Vad har väl Bernt gjort för ont?

Ingenting vad jag vet. Han är säkert otroligt sympatisk och trevlig. Att han är kobrasnabb har vi sett.

Men det irriterar mig att en idrottare som i princip varje deltävling, i varje moment, kommer sist eller näst sist, ändå kan hänga sig kvar genom nattduellen. Inte bara en gång, utan flera.

Nä, jag gillar inte den idén riktigt.

Samtidigt inser jag ju att just det kan vara det som gör programmet till något mer än "bara" mys och pys och "så kul att få se våra enormt duktiga idrottare skojsa och ha det". Kanske behöver vi tittare den där extra spänningsdelen, kanske behöver vi bli lite förbannade. Precis som när det är tävlingar på riktigt.

Adrenalin, here we go.

Så.

Att Magdalena Forsberg gick vidare till finalprogrammen överraskar inte, hon vann flera deltävlingar eller kom tvåa. Min första favorit Malin Ewerlöf åkte ju tyvärr ut direkt.

Få se vad nästa omgång idrottare kan åstadkomma. Någon har säkert iskalla nerver, några har ett extremt bollsinne, två är säkra i vatten, men det är ju inte bara sådant de tävlar i.

Fortsättning följer.

måndag 8 april 2013

Silver och siden

Det var påsklov förra veckan. Skönt, med mycket sol och åtminstone dagsmeja. Vi har inte gjort något särskilt. Dottern och jag har spelat cup i vändtia. Vi var till ett museum och tog en kortare promenad i den närbelägna staden. I lördags var hon på fest.

Lilla lammet har fått vara ute med de vuxna fåren om dagarna. Hon är så liten att hon kan ta sig igenom nätstängslet. Ibland blir det läskigt om hon får för sig att hon inte kan komma in igen till sin mamma. Då bräker hon hjärtskärande så både maken och jag kommer sättande för att titta till henne.
Hon har inget namn och det ska hon inte få heller, hon ska ju faktiskt hamna på någons middagsbord i höst. Men så söt som hon är, är den tanken rätt störande.
Vi är nog lite för softa egentligen.

----------------

Igår var det makens och min bröllopsdag. Jag blev uppvaktad med te och champagne på sängen. Teet tog jag tacksamt emot, men champagnen fick vänta. Känner mig lite för ringrostig för champagnefrukostar numera.
Vi har varit gifta i tolv år, herregud vad tiden går. Vi träffades sent i livet, jag var frånskild efter ett långt förhållande och han separerad med två små barn. Jag hade börjat tänka att jag nog skulle fortsätta leva singelliv och hade ställt in mig på det.
Men.
En fredagskväll i februari för tretton år sedan såg jag rätt in i ett par bruna glada ögon. Mannen framför mig sa:
- Är det mig du väntar på?

Uppenbarligen. Två dagar efter första mötet hade vi i princip flyttat ihop.

----------------

Det var inte bara vår bröllopsdag igår, utan även min allrabästaste systers och svågers bröllopsdag. De firade silver. Tjugofem år. OMG.

De gifte sig hemligt och vi fick reda på det någon vecka efteråt. Av någon anledning fick jag för mig att de hade gift sig första april, och det trodde jag i flera år. Faktiskt ända fram till maken och jag bestämde datum.

Syrran ringde igår kväll och det var gott att höra hennes röst. Vi ses alldeles för sällan, vi bor i varsin ände av världen, så om vi har möjlighet att träffas någon gång per år är det enastående. Tur det finns mejl.

Om du ser det här, syster:

XXX