Gemenskap. Det är viktigt att få höra till, att känna att man är med. Att man slipper vara utanför.
Än en gång hör jag om gruppmentalitetens avigsidor, än en gång blir jag så arg och förtvivlad. Ska det någonsin ta slut? Ska vi få höra en dag att alla tillåts vara med i gruppen? Ska vi få höra att alla kan hälsa på alla? Ska vi få höra om att alla kan umgås på skolgården utan tjafs om "fel" huvudbonad, eller val av "fel" sport? Eller att man inte äter samma saker som majoriteten?
Ska vi få höra om att alla barn blir accepterade precis som de är?
Vet alla föräldrar vad som händer på rasterna? Att "några" hellre går omvägar eller ser ner i marken för att slippa heja på de klasskamrater som inte riktigt passar in i mallen.
Skolan där vi bor har en omhuldad anda. Den märks bara i rektorsbreven och i talen på skolavslutningarna.
På rasterna och på väg till skolan på morgnarna är det något annat som gäller. Pikar, glåpord. Eller mer finstilt, "du kan väl vara med dom där".
Mobbing utan slag, men som gör ont ändå.
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
onsdag 5 februari 2014
torsdag 2 maj 2013
En hundralapp i månaden
Det är vad jag hade i månadspeng när jag var i de sena tonåren. Det skulle räcka till fika på skolan, bio, tidningar, hygienartiklar ... oftast gjorde det det, andra gånger fick jag låna av snälla vänner (och naturligtvis betalade jag tillbaka så fort jag kunde). Det var ett par år efter jag kunde ta ut tio kronor från mitt bankkonto och känna mig stadd vid kassa. Och nej, det var inte på 1800-talet.
Hundra kronor idag är inte särskilt mycket pengar (om man inte lever på eller under marginalen och det vet jag ju att det är många som gör), men för de flesta andra är det en fika på stan, eller ett glassigt modemagasin och ett glas juice, eller kanske en lunch.
Igår hade Unicef en gala som sändes på TV4. Jag såg inte på programmet, jag står sällan ut med alla reklampauser och därför ser jag nästan aldrig på reklamkanalerna. Jag kan inte uttala mig om programmet, men jag har läst om vad som skrivits på diverse sociala medier. Bl a har folk haft synpunkter på val av namn. Humorgalan? När det handlar om barn som behöver vård, mat, utbildning ...?
Syftet var att få fler sk världsföräldrar, alltså folk som regelbundet skänker hundra kronor per månad. Jag har inte varit världsförälder, men jag har skänkt till Unicef många gånger i andra sammanhang. Igår anmälde jag mig. I flera år har jag haft fadderbarn via SOS Barnbyar och jag stöttar andra 90-konto-organisationer.
Hur som helst. Unicef. Jag kunde inte låta bli att läsa alla X antal kommentarer på Unicefs facebooksida. En del uppmuntrande, andra mer syrliga.
"Varför skicka pengar till X-landet? Det finns faktiskt folk i Sverige som behöver hjälp?"
Öh, ja, det vet nog de flesta, men det ena utesluter väl knappast det andra. Ingen blir ledsen om andra skänker den där hundralappen till någon organisation som är fokuserad på barn i Sverige, eller på hemlösa katter, eller handlar på Myrorna ...
"De får för många barn, så det är deras eget fel."
Visst, men det är snarare en följd av fattigdomen och brist på preventivmedel och/eller starka krafter som motarbetar allt vad elementär medicinsk kunskap heter. Tacka till exempel katolska kyrkan för det. Och många barn kan vara en försäkring om att åtminstone ett par, tre stycken överlever till vuxen ålder och kan försörja sig själva och sina föräldrar.
"Vi får ju aldrig veta vart pengarna går?"
Jo, det är rätt enkelt att gå in på www.unicef.se och klicka sig fram till "så arbetar vi" eller "så används pengarna". Det går också att ladda ner pdf-filer med årsberättelser och årsbokslut. Varsågod och ta av foliehatten.
"Men Bill Gates då? Den (snåle) rikingen. Hur mycket skänker han?"
Snål är det svårt att kalla honom, genom sin fond "Bill & Melinda Gates foundation" har han och hans hustru skänkt hittills 36,2 miljarder dollar till olika filantropiska projekt. (källa wikipedia)
Man kan ha olika åsikter om välgörenhet. Bäst vore det ju om det inte behövdes. Men vi är inte där ännu.
Några andra organisationer:
Läkare utan gränser http://www.lakareutangranser.se/
Rädda barnen http://www.raddabarnen.se/
SOS Barnbyar http://www.sos-barnbyar.se/
Röda korset http://www.redcross.se/
Cancerfonden http://www.cancerfonden.se/
Världsnaturfonden http://www.wwf.se/
Naturskyddsföreningen http://www.naturskyddsforeningen.se/
...
Hundra kronor idag är inte särskilt mycket pengar (om man inte lever på eller under marginalen och det vet jag ju att det är många som gör), men för de flesta andra är det en fika på stan, eller ett glassigt modemagasin och ett glas juice, eller kanske en lunch.
Igår hade Unicef en gala som sändes på TV4. Jag såg inte på programmet, jag står sällan ut med alla reklampauser och därför ser jag nästan aldrig på reklamkanalerna. Jag kan inte uttala mig om programmet, men jag har läst om vad som skrivits på diverse sociala medier. Bl a har folk haft synpunkter på val av namn. Humorgalan? När det handlar om barn som behöver vård, mat, utbildning ...?
Syftet var att få fler sk världsföräldrar, alltså folk som regelbundet skänker hundra kronor per månad. Jag har inte varit världsförälder, men jag har skänkt till Unicef många gånger i andra sammanhang. Igår anmälde jag mig. I flera år har jag haft fadderbarn via SOS Barnbyar och jag stöttar andra 90-konto-organisationer.
Hur som helst. Unicef. Jag kunde inte låta bli att läsa alla X antal kommentarer på Unicefs facebooksida. En del uppmuntrande, andra mer syrliga.
"Varför skicka pengar till X-landet? Det finns faktiskt folk i Sverige som behöver hjälp?"
Öh, ja, det vet nog de flesta, men det ena utesluter väl knappast det andra. Ingen blir ledsen om andra skänker den där hundralappen till någon organisation som är fokuserad på barn i Sverige, eller på hemlösa katter, eller handlar på Myrorna ...
"De får för många barn, så det är deras eget fel."
Visst, men det är snarare en följd av fattigdomen och brist på preventivmedel och/eller starka krafter som motarbetar allt vad elementär medicinsk kunskap heter. Tacka till exempel katolska kyrkan för det. Och många barn kan vara en försäkring om att åtminstone ett par, tre stycken överlever till vuxen ålder och kan försörja sig själva och sina föräldrar.
"Vi får ju aldrig veta vart pengarna går?"
Jo, det är rätt enkelt att gå in på www.unicef.se och klicka sig fram till "så arbetar vi" eller "så används pengarna". Det går också att ladda ner pdf-filer med årsberättelser och årsbokslut. Varsågod och ta av foliehatten.
"Men Bill Gates då? Den (snåle) rikingen. Hur mycket skänker han?"
Snål är det svårt att kalla honom, genom sin fond "Bill & Melinda Gates foundation" har han och hans hustru skänkt hittills 36,2 miljarder dollar till olika filantropiska projekt. (källa wikipedia)
Man kan ha olika åsikter om välgörenhet. Bäst vore det ju om det inte behövdes. Men vi är inte där ännu.
Några andra organisationer:
Läkare utan gränser http://www.lakareutangranser.se/
Rädda barnen http://www.raddabarnen.se/
SOS Barnbyar http://www.sos-barnbyar.se/
Röda korset http://www.redcross.se/
Cancerfonden http://www.cancerfonden.se/
Världsnaturfonden http://www.wwf.se/
Naturskyddsföreningen http://www.naturskyddsforeningen.se/
...
måndag 8 april 2013
Silver och siden
Det var påsklov förra veckan. Skönt, med mycket sol och åtminstone dagsmeja. Vi har inte gjort något särskilt. Dottern och jag har spelat cup i vändtia. Vi var till ett museum och tog en kortare promenad i den närbelägna staden. I lördags var hon på fest.
Lilla lammet har fått vara ute med de vuxna fåren om dagarna. Hon är så liten att hon kan ta sig igenom nätstängslet. Ibland blir det läskigt om hon får för sig att hon inte kan komma in igen till sin mamma. Då bräker hon hjärtskärande så både maken och jag kommer sättande för att titta till henne.
Hon har inget namn och det ska hon inte få heller, hon ska ju faktiskt hamna på någons middagsbord i höst. Men så söt som hon är, är den tanken rätt störande.
Vi är nog lite för softa egentligen.
----------------
Igår var det makens och min bröllopsdag. Jag blev uppvaktad med te och champagne på sängen. Teet tog jag tacksamt emot, men champagnen fick vänta. Känner mig lite för ringrostig för champagnefrukostar numera.
Vi har varit gifta i tolv år, herregud vad tiden går. Vi träffades sent i livet, jag var frånskild efter ett långt förhållande och han separerad med två små barn. Jag hade börjat tänka att jag nog skulle fortsätta leva singelliv och hade ställt in mig på det.
Men.
En fredagskväll i februari för tretton år sedan såg jag rätt in i ett par bruna glada ögon. Mannen framför mig sa:
- Är det mig du väntar på?
Uppenbarligen. Två dagar efter första mötet hade vi i princip flyttat ihop.
----------------
Det var inte bara vår bröllopsdag igår, utan även min allrabästaste systers och svågers bröllopsdag. De firade silver. Tjugofem år. OMG.
De gifte sig hemligt och vi fick reda på det någon vecka efteråt. Av någon anledning fick jag för mig att de hade gift sig första april, och det trodde jag i flera år. Faktiskt ända fram till maken och jag bestämde datum.
Syrran ringde igår kväll och det var gott att höra hennes röst. Vi ses alldeles för sällan, vi bor i varsin ände av världen, så om vi har möjlighet att träffas någon gång per år är det enastående. Tur det finns mejl.
Om du ser det här, syster:
XXX
Lilla lammet har fått vara ute med de vuxna fåren om dagarna. Hon är så liten att hon kan ta sig igenom nätstängslet. Ibland blir det läskigt om hon får för sig att hon inte kan komma in igen till sin mamma. Då bräker hon hjärtskärande så både maken och jag kommer sättande för att titta till henne.
Hon har inget namn och det ska hon inte få heller, hon ska ju faktiskt hamna på någons middagsbord i höst. Men så söt som hon är, är den tanken rätt störande.
Vi är nog lite för softa egentligen.
----------------
Igår var det makens och min bröllopsdag. Jag blev uppvaktad med te och champagne på sängen. Teet tog jag tacksamt emot, men champagnen fick vänta. Känner mig lite för ringrostig för champagnefrukostar numera.
Vi har varit gifta i tolv år, herregud vad tiden går. Vi träffades sent i livet, jag var frånskild efter ett långt förhållande och han separerad med två små barn. Jag hade börjat tänka att jag nog skulle fortsätta leva singelliv och hade ställt in mig på det.
Men.
En fredagskväll i februari för tretton år sedan såg jag rätt in i ett par bruna glada ögon. Mannen framför mig sa:
- Är det mig du väntar på?
Uppenbarligen. Två dagar efter första mötet hade vi i princip flyttat ihop.
----------------
Det var inte bara vår bröllopsdag igår, utan även min allrabästaste systers och svågers bröllopsdag. De firade silver. Tjugofem år. OMG.
De gifte sig hemligt och vi fick reda på det någon vecka efteråt. Av någon anledning fick jag för mig att de hade gift sig första april, och det trodde jag i flera år. Faktiskt ända fram till maken och jag bestämde datum.
Syrran ringde igår kväll och det var gott att höra hennes röst. Vi ses alldeles för sällan, vi bor i varsin ände av världen, så om vi har möjlighet att träffas någon gång per år är det enastående. Tur det finns mejl.
Om du ser det här, syster:
XXX
tisdag 26 mars 2013
Basket
Det var ju basket jag hade tänkt skriva om idag.
Nå.
I söndags spelade dottern två basketmatcher i H. Hennes lag, B/E, mötte ett lag från L och ett från T. De förlorade båda matcherna, men kämpade på och hängde inte läpp efteråt. Laget från L hade en spelare som var väldigt lång, ca 175 cm. Det är alltså flickor födda -02 jag pratar om, där de flesta fortfarande håller sig runt 150-155 cm.
Hur som helst.
L-lagets hela taktik gick ut på att passa den långa flickan som enkelt la i bollen i korgen. Hon gjorde sju mål på en minut. Våra flickor såg ut som orangea plastkoner i första perioden (de spelar sex perioder om fem minuter var).
Övriga spelare i L-laget var passopper till den långa, en och annan fick äran att skjuta mot mål, men i huvudsak hade de en stjärna, och resten var statister. Jag tyckte det var otroligt ensidigt. Hur kul är det för övriga spelare att sällan eller aldrig få chansen?
Mot slutet av matchen var den långa flickan rätt trött, hon var inte lika snabb längre - och framför allt, när våra tjejer passade låga bollar i knähöjd, nådde hon inte dem. Hon orkade inte böja sig ner. Är man lång har man en stor räckvidd, men det kan finnas vissa fördelar med att vara rätt kort också. Den kortaste i vårt B/E-lag är snabb och träffsäker, hon sätter de flesta av sina skott. Det är som att en del motståndare missbedömer henne.
I andra matchen var tjejerna lite mer jämnlånga. De kollade in varandra och kom överens om vem som skulle markera vem. Så långt allt gott. Men det dröjde inte länge förrän T-lagets coach började vråla på tjejerna, "Vem markerar 33:an? Vad gör du därborta då när hon är här?" och mer i den stilen. Några svordomar hördes inte, men nog låg de under ytan, tyckte jag. T-laget vann, men det såg inte ut som om spelarna hade så värst roligt. Coachen bara skrek och skrek och skrek på dem.
B/E-lagets båda coacher peppade under pauserna, ropade saker som "snygg passning", "xyz är fri", "upp med huvudet". Lite trevligare stuk.
Min inställning är att det ska vara roligt för ungarna att hålla på med en idrott. De ska utvecklas, känna laganda, vara justa mot varandra och släppa in varandra, känna att de behärskar mer och mer rent tekniskt och fysiskt. Man kan inte utgå ifrån att en tioåring som är för sin ålder helt suverän på sin sport automatiskt blir en världsstjärna i de sena tonåren eller tidiga tjugoåren.
Det kan lika gärna vara den där tioåringen som hafsar runt, är lite klantig men som älskar det hon/han håller på med och som fortsätter, som blir en stjärna.
Nå.
I söndags spelade dottern två basketmatcher i H. Hennes lag, B/E, mötte ett lag från L och ett från T. De förlorade båda matcherna, men kämpade på och hängde inte läpp efteråt. Laget från L hade en spelare som var väldigt lång, ca 175 cm. Det är alltså flickor födda -02 jag pratar om, där de flesta fortfarande håller sig runt 150-155 cm.
Hur som helst.
L-lagets hela taktik gick ut på att passa den långa flickan som enkelt la i bollen i korgen. Hon gjorde sju mål på en minut. Våra flickor såg ut som orangea plastkoner i första perioden (de spelar sex perioder om fem minuter var).
Övriga spelare i L-laget var passopper till den långa, en och annan fick äran att skjuta mot mål, men i huvudsak hade de en stjärna, och resten var statister. Jag tyckte det var otroligt ensidigt. Hur kul är det för övriga spelare att sällan eller aldrig få chansen?
Mot slutet av matchen var den långa flickan rätt trött, hon var inte lika snabb längre - och framför allt, när våra tjejer passade låga bollar i knähöjd, nådde hon inte dem. Hon orkade inte böja sig ner. Är man lång har man en stor räckvidd, men det kan finnas vissa fördelar med att vara rätt kort också. Den kortaste i vårt B/E-lag är snabb och träffsäker, hon sätter de flesta av sina skott. Det är som att en del motståndare missbedömer henne.
I andra matchen var tjejerna lite mer jämnlånga. De kollade in varandra och kom överens om vem som skulle markera vem. Så långt allt gott. Men det dröjde inte länge förrän T-lagets coach började vråla på tjejerna, "Vem markerar 33:an? Vad gör du därborta då när hon är här?" och mer i den stilen. Några svordomar hördes inte, men nog låg de under ytan, tyckte jag. T-laget vann, men det såg inte ut som om spelarna hade så värst roligt. Coachen bara skrek och skrek och skrek på dem.
B/E-lagets båda coacher peppade under pauserna, ropade saker som "snygg passning", "xyz är fri", "upp med huvudet". Lite trevligare stuk.
Min inställning är att det ska vara roligt för ungarna att hålla på med en idrott. De ska utvecklas, känna laganda, vara justa mot varandra och släppa in varandra, känna att de behärskar mer och mer rent tekniskt och fysiskt. Man kan inte utgå ifrån att en tioåring som är för sin ålder helt suverän på sin sport automatiskt blir en världsstjärna i de sena tonåren eller tidiga tjugoåren.
Det kan lika gärna vara den där tioåringen som hafsar runt, är lite klantig men som älskar det hon/han håller på med och som fortsätter, som blir en stjärna.
måndag 17 december 2012
Prioriteringar
Igår satt jag och läste i ett av de vanligare månadsmagasinen för kvinnor. Där var en artikel om några svenskar som flyttat till New York eller Washington DC och hur väl de alla trivdes i sitt nya hemland. De gav också råd till andra som lockas av livet over there.
Det jag reagerar på är att en av de tre utvandrarna, en ensamstående kvinna runt 45 och med två ganska små barn, anser det vara så helt självklart att alltid arbeta. När jag skriver alltid arbeta så är det precis det jag menar. Som det verkar jobbar hon jämt (om hon inte sover).
"Jag tar aldrig semester". "Jag går upp halv sex, jobbar, kommer hem sent, jobbar lite hemma, går och lägger mig vid midnatt ..."
När träffar hon sina barn då? Någon pappa talas det inte om i artikeln, kanske finns det en i bakgrunden, men det får man inte veta.
Just den här kvinnan kanske har någon annan som lagar mat, snyter snoriga näsor, sorterar strumpor för en lön, men ändå kliar det.
Jag kan köpa att det för många är högsta drömmen att alltid arbeta, att göra karriär, men måste man inte någonstans fundera på om man i så fall kan ha allt.
Jag tjänar just inga pengar, jag lägger nog alldeles för mycket tid på ett projekt som jag inte har en susning om det kommer bli på något sätt lönande ( läs här= jag jobbar nästan jämt, fast någon karriär gör jag inte).
Men nog f-n har jag tid för familjen.
---
Så funderar jag ett varv till. Hade det kliat om det var en man artikeln handlade om? Jag vill gärna skriva att visst, det hade det ju. Jag kanske hade funderat mer på om det fanns någon (fru/fästmö/hushållerska/barnflicka/man/fästman/butler ...) i bakgrunden som skötte marktjänsten, eller så hade jag tagit det för givet.
Här var det en kvinna, en superwoman som klarar allt.
Jag avundas henne inte.
Jag är alldeles för lat.
Det jag reagerar på är att en av de tre utvandrarna, en ensamstående kvinna runt 45 och med två ganska små barn, anser det vara så helt självklart att alltid arbeta. När jag skriver alltid arbeta så är det precis det jag menar. Som det verkar jobbar hon jämt (om hon inte sover).
"Jag tar aldrig semester". "Jag går upp halv sex, jobbar, kommer hem sent, jobbar lite hemma, går och lägger mig vid midnatt ..."
När träffar hon sina barn då? Någon pappa talas det inte om i artikeln, kanske finns det en i bakgrunden, men det får man inte veta.
Just den här kvinnan kanske har någon annan som lagar mat, snyter snoriga näsor, sorterar strumpor för en lön, men ändå kliar det.
Jag kan köpa att det för många är högsta drömmen att alltid arbeta, att göra karriär, men måste man inte någonstans fundera på om man i så fall kan ha allt.
Jag tjänar just inga pengar, jag lägger nog alldeles för mycket tid på ett projekt som jag inte har en susning om det kommer bli på något sätt lönande ( läs här= jag jobbar nästan jämt, fast någon karriär gör jag inte).
Men nog f-n har jag tid för familjen.
---
Så funderar jag ett varv till. Hade det kliat om det var en man artikeln handlade om? Jag vill gärna skriva att visst, det hade det ju. Jag kanske hade funderat mer på om det fanns någon (fru/fästmö/hushållerska/barnflicka/man/fästman/butler ...) i bakgrunden som skötte marktjänsten, eller så hade jag tagit det för givet.
Här var det en kvinna, en superwoman som klarar allt.
Jag avundas henne inte.
Jag är alldeles för lat.
lördag 10 november 2012
Häng dem högt
Dramat med den försvunna nioåringen i Göteborg är över. Hon kom tillrätta efter många timmar och en ung man har anhållits misstänkt för människorov. Han har erkänt och enligt hans advokat var bortförandet en impulshandling.
Slutet gott, allting gott.
Eller.
Enligt DN:s uppgifter blev det snabbt en lynchstämning på platsen, när det gick upp för alla frivilliga som gick skallgång att polisen misstänkte just den här 24-åringen. Visst, det är svårt att hantera alla de känslor som uppstår i ett sådant läge, visst vill man kanske puckla på den som har fört bort en flicka, visst, det går att förstå allt det där, men är det inte väldigt obehagligt? Egentligen?
Finns det fler därute som tycker att det hela liknar något vi sett på film eller läst i böcker? Någon råkar ut för ett brott, någon annan blir misstänkt - och så kommer hela skocken och vill genast straffa den misstänkte.
Hänga honom högt, alltså.
Fy f-n.
Slutet gott, allting gott.
Eller.
Enligt DN:s uppgifter blev det snabbt en lynchstämning på platsen, när det gick upp för alla frivilliga som gick skallgång att polisen misstänkte just den här 24-åringen. Visst, det är svårt att hantera alla de känslor som uppstår i ett sådant läge, visst vill man kanske puckla på den som har fört bort en flicka, visst, det går att förstå allt det där, men är det inte väldigt obehagligt? Egentligen?
Finns det fler därute som tycker att det hela liknar något vi sett på film eller läst i böcker? Någon råkar ut för ett brott, någon annan blir misstänkt - och så kommer hela skocken och vill genast straffa den misstänkte.
Hänga honom högt, alltså.
Fy f-n.
tisdag 8 maj 2012
Ur barnamun
- Om du har en kula och ett lejon på ena sidan om dej och en puma på andra sidan, vilket djur skjuter du?
- Hm, låt mej tänka, hm, vänta, jag skjuter nog puman, för lejon äter mer as än egna rov och så får jag hoppas på att lejonet ger sej på puman och så kan jag springa iväg.
- Fel, fel, fel. Man ska skjuta lejonet såklart, och så sätter man sej i puman och kör iväg!
- Hur tänker du nu, älskade dotter?
- Meeeen, mamma, puman är ju en bil, ju.
(Maken och jag börjar skratta).
- Aha, du tänker på nog att det finns en bil som heter Jaguar!
- Ja just det. Jaguar, sa jag inte det?
---
- Vad är det för likhet mellan en glass och en elefant?
- Eh, vet inte, vad?
- Båda börjar på G.
- G? Elefant börjar väl inte på G?
- Jorå, elefanten heter Gunnar.
- Hm, låt mej tänka, hm, vänta, jag skjuter nog puman, för lejon äter mer as än egna rov och så får jag hoppas på att lejonet ger sej på puman och så kan jag springa iväg.
- Fel, fel, fel. Man ska skjuta lejonet såklart, och så sätter man sej i puman och kör iväg!
- Hur tänker du nu, älskade dotter?
- Meeeen, mamma, puman är ju en bil, ju.
(Maken och jag börjar skratta).
- Aha, du tänker på nog att det finns en bil som heter Jaguar!
- Ja just det. Jaguar, sa jag inte det?
---
- Vad är det för likhet mellan en glass och en elefant?
- Eh, vet inte, vad?
- Båda börjar på G.
- G? Elefant börjar väl inte på G?
- Jorå, elefanten heter Gunnar.
onsdag 21 december 2011
Något gott
Saxar från en hemsida som står mig nära, varsågoda:
”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
http://unicef.se/sprid-budskapet/blogga-och-radda-barns-liv-i-jul
”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
http://unicef.se/sprid-budskapet/blogga-och-radda-barns-liv-i-jul
torsdag 22 september 2011
Sånt man kan fundera på, del 8
Något har hänt med diverse inställningar på min blogg. Plötsligt hade alla uppdateringar på de bloggar jag själv följer bara försvunnit. Jag har ägnat en liten stund att reparera, men troligen har jag på vägen tappat bort någon blogg.
---
Läser en notis i DN om att en skola i Jönköping har slutat uppmana eleverna (eller deras föräldrar) att ta med sig frukt. Detta för att en förälder hade klagat, med motiveringen att skolan ska vara avgiftsfri. Så denna person anser alltså att frukt är detsamma som en avgift. Hur mycket kostar det att skicka med sitt barn ett äpple eller en banan till skolan? Och hur tänker skolan som genast viker sig?
---
Än mer provocerande är det engelska "burslagsmålet" mellan ett par småpojkar. De är åtta år och deltog i en uppvisningsmatch för MMA. Jag vet hur många som är intresserade av denna sport, att den är på väg upp i popularitet, men ändå, det finns så många andra sporter som jag anser är bättre för så små barn. Och så detta att de matchas i en bur!
Det känns sjukt.
DN
DN
---
Läser en notis i DN om att en skola i Jönköping har slutat uppmana eleverna (eller deras föräldrar) att ta med sig frukt. Detta för att en förälder hade klagat, med motiveringen att skolan ska vara avgiftsfri. Så denna person anser alltså att frukt är detsamma som en avgift. Hur mycket kostar det att skicka med sitt barn ett äpple eller en banan till skolan? Och hur tänker skolan som genast viker sig?
---
Än mer provocerande är det engelska "burslagsmålet" mellan ett par småpojkar. De är åtta år och deltog i en uppvisningsmatch för MMA. Jag vet hur många som är intresserade av denna sport, att den är på väg upp i popularitet, men ändå, det finns så många andra sporter som jag anser är bättre för så små barn. Och så detta att de matchas i en bur!
Det känns sjukt.
DN
DN
torsdag 28 oktober 2010
Mors dag
är det nästan jämt här. Jo, faktiskt. Den här fina egentillverkade asken fick jag av min underbara härliga åttaåring häromdagen. Hon är helt klart bäst!
Inuti finns det här fina hjärtat:
Hon säger att jag är hennes favoritmamma och hon är min favoritåttaåring :-)
Inuti finns det här fina hjärtat:
Hon säger att jag är hennes favoritmamma och hon är min favoritåttaåring :-)
måndag 4 oktober 2010
Det händer mycket idag!
Yngste brorsonen blir 13, grattis till dig, H! Hade gärna uppvaktat dig personligen. Kram, fina du!
Det är kanelbullens dag idag. Det är väl ganska skoj det med, även om vi inte har något kaffebröd hemma. Undrar om det är därför det doftar kanel överallt.
Nobelpriset i medicin går till Robert Edwards för att han skapat metoderna för provrörsbefruktning. Stort grattis till honom och till alla oss stolta, glada föräldrar till väldigt efterlängtade ivf-barn. Puss på dig, min fina åttaåring :-)
Det är kanelbullens dag idag. Det är väl ganska skoj det med, även om vi inte har något kaffebröd hemma. Undrar om det är därför det doftar kanel överallt.
Nobelpriset i medicin går till Robert Edwards för att han skapat metoderna för provrörsbefruktning. Stort grattis till honom och till alla oss stolta, glada föräldrar till väldigt efterlängtade ivf-barn. Puss på dig, min fina åttaåring :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)