Prioriteringar

Igår satt jag och läste i ett av de vanligare månadsmagasinen för kvinnor. Där var en artikel om några svenskar som flyttat till New York eller Washington DC och hur väl de alla trivdes i sitt nya hemland. De gav också råd till andra som lockas av livet over there.

Det jag reagerar på är att en av de tre utvandrarna, en ensamstående kvinna runt 45 och med två ganska små barn, anser det vara så helt självklart att alltid arbeta. När jag skriver alltid arbeta så är det precis det jag menar. Som det verkar jobbar hon jämt (om hon inte sover).

"Jag tar aldrig semester". "Jag går upp halv sex, jobbar, kommer hem sent, jobbar lite hemma, går och lägger mig vid midnatt ..."

När träffar hon sina barn då? Någon pappa talas det inte om i artikeln, kanske finns det en i bakgrunden, men det får man inte veta.
Just den här kvinnan kanske har någon annan som lagar mat, snyter snoriga näsor, sorterar strumpor för en lön, men ändå kliar det.

Jag kan köpa att det för många är högsta drömmen att alltid arbeta, att göra karriär, men måste man inte någonstans fundera på om man i så fall kan ha allt.

Jag tjänar just inga pengar, jag lägger nog alldeles för mycket tid på ett projekt som jag inte har en susning om det kommer bli på något sätt lönande ( läs här= jag jobbar nästan jämt, fast någon karriär gör jag inte).

Men nog f-n har jag tid för familjen.

---

Så funderar jag ett varv till. Hade det kliat om det var en man artikeln handlade om? Jag vill gärna skriva att visst, det hade det ju. Jag kanske hade funderat mer på om det fanns någon (fru/fästmö/hushållerska/barnflicka/man/fästman/butler ...) i bakgrunden som skötte marktjänsten, eller så hade jag tagit det för givet.

Här var det en kvinna, en superwoman som klarar allt.

Jag avundas henne inte.

Jag är alldeles för lat.