Ringde min far för att höra hur han klarat snöovädret.
Bra, tyckte han, men det var tungt att skotta och skotta igen.
När det var avklarat drog han igång sin vanliga monolog om vad han gjort och ska göra.
Yada, yada, yada.
Efter en kvart frågade han när jag kommer och hälsar på. Jag säger det inte, men tänker.
Jag vill inte köra i ett par timmar, sitta i hans mögelstinkande hus och så köra hem igen i ett par timmar. (Att sova över är otänkbart, då får jag svår andnöd).
Nu känner jag mig bara trött och less. På mig själv för att jag inte säger ifrån, och på honom för att han är så extremt självupptagen.
Det är min lott i livet att ständigt ha dåligt samvete för att jag ringer och besöker min Far så lite. Prioriterar min Fru och Barnen! En sträng energitjuv är detta och det lär det väl fortsätta att vara i all evighet.
SvaraRaderaPrioriterar som du. Vi ses så sällan alla fem (make, tioåring, två bonusbarn och jag) pga av tävlingar, träningar, (barn)kalas, och bonusbarnen som är hos sin mor drygt halva tiden (vi bor rätt långt från deras resp skola), så när vi någon gång har en möjlighet så vill vi helst vara hemma.
SvaraRadera