torsdag 30 december 2010

Med lite envishet går allt

T o m att få trettonåringen att bli biten av utförsåkning. För flera år sedan åkte vi till den lokala skidbacken, det utlovades gratis skidskola för barn 6-12 år och jag tänkte jag skulle passa på att få med mig alla barnen. Men trettonåringen, då 6-7-8 år, blev lite bortglömd och fick sitta själv i en snödriva, medan skidlärarna visade "alla andra" barn. Jag var fullt upptagen med åttaåringen, som då var 2-3-4 år och åkte strakbent rakt ner och förkunnade för alla intresserade (och ointresserade) att hon minsann skulle bli den nya Anja Pärson.

Tacka sjutton för att trettonåringen tyckte skidåkning var urtrist. Men skam den som ger sig. Envishet är mitt mellannamn. Jag skulle bara få med mig henne upp i backen. Först fick jag maken att ge ett halvt löfte om att hänga med idag och så fick vi med oss inte bara åttaåringen, som är helt galen i slalom, utan även trettonåringen.

Nu, efter en dag i backen, lyser ögonen på henne. Hon har trillat säkert femtio gånger i den lilla barnbacken, hon trillade i liften ett par gånger, men hon gav sig inte. Som tävlingsgymnast är hon den i familjen med mest benstyrka och bäst balans och snart kom hon på hur hon skulle använda det. Det var inte bara läskigt med fart, det var ju kul också!

Jag frågade lite på skoj om hon ville hänga med till Dalarna på sportlovet för att åka i de fjällen, sa hon JA!

Enda nackdelen med utförsåkning är bara att håret blir så konstigt med hjälm på.

Ett billigt pris tycker jag - och tycker mina fina tjejer också :-)

tisdag 28 december 2010

Magknip

Nej, jag har inte ätit så jag storknar, bara lite för mycket fudge och twistkolor. Det är inte därför det kniper.
Det är årsskifte och stora räkningar ska betalas, helst igår. I Luciaveckan insåg jag att jag måste sälja en mindre tillgång, men än har inte betalningen för den kommit. Börjar bli väldigt nervös nu. Stökar om på nätbanken och gör vad jag kan. Tänker helt iskallt betala en räkning någon dag försent, det går inte annars.

Ändå glad att jag har något jag kan sälja.


Money, money, money
must be funny
in the rich man's world.

Eller hur?

måndag 27 december 2010

Julnötter

Julskinkan rymde inte, men var kan julgransfoten ha tagit vägen? Vi köpte ju en ny förra året. Men skam den som ger sig, hittar man inte rätt grejer, får man väl använda något annat.


En hink med sand i får duga. Och det gjorde det, ända till granen välte, med sandigt vatten och krossade glaskulor över halva golvet. Jag hade redan lagt mina julklappar under granen och typiskt nog simmade bokpaketen i pölen. Med de blev inte så vattenskadade.
Nu är granen fastknuten i gardinstången, så den välter inte fler gånger.

Jul är för mig en tid då jag lägger pussel. Det ska vara träpussel med "whimsical" bitar. Bitarna kan se ut som katter, ormar, fåglar om det är djurmotiv på pusslet, eller julkransar om det är ett julmotiv, eller trädgårdsredskap om motivet är blommor.
Mamma och hennes man åker varje senhöst till London och köper på sig ett lager av pussel, jag får ett i julklapp och så brukar vi byta med varandra. De kan vara rätt svåra, för det är inte alls säkert att en bit med en rak sida är en kantbit och det kan också vara så att en bit med vass kil ska ligga mellan två kantbitar och därmed är en kantbit. Hänger ni med?

Åttaåringen fick också pussel. Jag korpade förstås åt mig det för att lägga det till frukostteet. Det blev två bitar över.


Det har jag aldrig varit med om. Stackare den som köper det pusslet där det saknas två bitar.


En tredje julnöt är hur länge man törs ha dessa ljus tända. Lugn, bara lugn, jag brukar inte låta dem brinna ända ner.


Det blir väldigt vackert när de brinner. Och varmt. Jag hakade ner de båda taklamporna som annars brukar hänga över matbordet, de hade väl smält annars.

onsdag 22 december 2010

Dan före dan före ...

GOD JUL
och
GOTT NYTT ÅR!



Firar jullov med åttaåringen, trettonåringen och fjortonåringen. Och maken förstås.

fredag 17 december 2010

Bättre brödlös än rådlös

Lite segt är det allt med det senaste dygnets snöande. Nu är det dessutom tögrader, och enligt väderleksrapporterna ska det frysa på igen. Då blir det halt. Ännu halare, menar jag.

Jag har haft väldiga mardrömmar om denna snö och att jag är så insnöad på min lilla kulle längst in på den smala, smala grusvägen. Igår skulle en leverans komma, men den avstyrdes. Den kom idag och som tur är, har jag en snäll granne, som upplät lite plats i sin lada åt mitt 35-kilospaket. Tiometerslastbilen hade aldrig kunnat komma in till mig, inte med de snövallar som nästan täpper till vägen helt.





Så här ser det ut! Det röda är en snöpinne.




Men hellre brödlös än rådlös. Jag hittade ett hål och tråcklade ut bilen, så jag kunde köra till närmaste affär för veckohandlingen. Samma snälla granne godkände parkering av min bil utanför sin lada, vilket jag hoppades på, så sedan var det ju bara att dra hem kassarna på åttaåringens pulka.





Så finns det de som verkligen njuuuuuuter av snön!




torsdag 16 december 2010

onsdag 15 december 2010

Suuuuuurt!




Att jag inte gillar telefonförsäljare har säkert framkommit. Jag försöker vara kortfattad, extremt kortfattad, men ibland går det inte.
Det ringer från dolt nummer.
Jag svarar med för- och efternamn, det blir för långt med hela firmanamnet, som ändå råkar vara nästan mitt namn.
- Är det firmatecknaren/marknadsansvarig/personalansvarig/XXX (mitt förnamn)?
- Hm.
- Hej! Har ni mycket att göra så här innan jul?
- Mmm.
Jag vägrar säga ett klart och tydligt "ja", som kan användas vid fejkade inspelningar.
- Jo, det är så här att jag ringer från XYZ-bolaget som ...
- Tack för ditt samtal, avslutar jag och slänger på luren.

I juni sade jag upp ett antal olika avtal om internetkataloger. De ger inte så mycket, tycker jag, förutom att de är väldigt dyra. 5 000:- plus moms per halvår är inget ovanligt.

Klokt nog printade jag ut alla mina uppsägningar och sparade dem i min pärm för leverantörsavtal. Där har jag också all e-korrespondens sparad med de företag som jag lärt mig är hala som ålar.

Nyss ringde ytterligare en säljare, de ringer gärna strax innan jul eller sommarsemester, för det kan ju vara så att då finns det kanske någon osäker vikarie som tackar ja till erbjudandet.
En klocka ringde, visst var det väl så att säljarens företag var ett av alla dem jag sade upp bekantskapen med i juni? Jag kollade i min pärm, jodå, så var det.

Döm om min förvåning när jag fem minuter senare fick ett mejl om avtalet och om jag svarade på det, godkände jag en förlängning av det.
Jag letade upp internetkatalogföretaget på nätet (!), letade efter mitt företag där, hittade inte det. Men jag hittade ett telefonnummer till kundtjänst. Efter tjugofem minuter i kö, trots att jag var först i kön (förhalningsteknik såklart) fick jag äntligen kontakt. Jag drog hela historien för den namnlösa damen. De säger aldrig sina namn, ännu en sak som verkar knepig. Vi kom ingenstans.

Så snart jag hade lagt på luren, ringde det igen. Nu var det tydligen kundtjänstdamens chef. "Se avtalet, det förnyas var sjätte månad. Uppsägning måste ske minst 30 dagar innan nästa period påbörjas."

Jag missade det med tre dagar. Jag måste nu betala för andra halvåret 2010, för det gör man tydligen i efterhand (?). Jag känner mig väldigt lurad.

Tacka vet jag hederliga Lokalkatalogen. Det "kostar" visserligen ett par timmar i möte, då säljaren kommer på besök, men aldrig någonsin att jag känner att jag betalar för något jag inte har nytta av.

fredag 10 december 2010

Fred och motstånd

De sista dagarna har jag gått omkring med två olika låtar i huvudet. Det är "Give peace a chance" och "Är det verkligen fred vi vill  ha?" Schizofrent, eller hur? Häromdagen var det 30 år sedan John Lennon sköts. Idag tilldelas Liu Xiaobo Nobels fredspris.

Visst vill vi ha fred, men vill vi det till varje pris? Vill vi ha fred till priset av förtryck, kontroll och diktatur?

Nej, är mitt självklara svar.

I juni 1989 firade min gymnasieklass tioårsjubileum sedan vår "student". Det självklara diskussionsämnet den kvällen var förstås det som någon dag innan hade hänt på Himmelska fridens torg. Det var svårt att glädjas åt att träffa alla gamla kompisar igen, när kinesiska studenter mördades.

Ett halvår senare hände ännu mer. Tjeckiska studenter brände sig till döds på Vaclav-platsen i Prag i protest mot dåvarande regimen, snart bröt sammetsrevolutionen ut. Ett par veckor senare föll muren i Berlin. Julen 1989 föll t o m Ceausescu i Bukarest.

Visst vill vi ha fred.

Men inte utan frihet.

måndag 6 december 2010

Av med mössa, vantar, jacka ...

En flerstämmig variant av "Go tell it on the mountain" hördes mellan bodarna och båthusen. Jag kikade runt, övertygad om att någon hade satt på en ovanligt bra stereo. Men inte, där stod den lokala gospelkören och sjöng av hjärtans lust, så jag blev alldeles varm i hela kroppen. Jag var på dagens andra julmarknad och blev glatt överraskad av den fina underhållningen som bjöds.

Jag minglade runt en stund, köpte honung, rökt korv, enrismust och lite annat smått och gott innan det var dags för julmarknad nummer tre, där jag skulle hämta upp fjortonåringen som grillade korv för sjöscouternas räkning.

Dagen började dock på ett annat ställe. Traktens i mitt tycke allra bästa julmarknad skulle förstås besökas. Där ska man helst vara redan när de öppnar, parkeringarna blir snabbt fulla och det blir trångt mellan marknadsstånden. Jag visste att jag ville köpa en viss typ av stearinljus, men innan jag gick till det bordet, tog jag en runda. Åh, där fanns rådjurssadel, hjortronsylt, fudge, korvar, smycken, fårskinn, svagdricka ...

Jag provsmakade både det ena och det andra. Fudgedamen, med ursprung i högländerna, bjöd på små, små smakbitar av maltwhiskeyfudge, men whiskey är inte min likör, så det hoppade jag över. Men hon hade chokladchilismak. Jag testade en liten bit. Mmmm, choklad ... och

CHILI 

Tungan domnade bort. Det rök ur öronen. Ögonen tårades.

- Var det så starkt? frågade den väna skotskan.
- Hrmpf, svarade jag. Varm blev jag, från topp till tå.

Jo, jag köpte tre små påsar, fast lite mer fega smaker, som vanilj, choklad och lakrits.

Fullastad med kassar och kartonger stapplade jag tillbaka till bilen.

På den tredje julmarknaden köpte jag bara en kopp kaffe och några lotter, sedan var det heltomt i plånboken.

Så skönt det var att återvända hem sedan.

torsdag 2 december 2010

Missa inte!

Jag får många, många mejl varje dag. Mest spam (hur segt är inte det?), men även sådant jag gillar och vill ha. Så kommer lite mer underliga. Ja, avsändarna är inte underliga, men innehållet kan vara det. Har precis fått ett erbjudande om en utbildning i "ångturbinens funktion och konstruktion samt vad som är viktigt att tänka på när det gäller anskaffning, ombyggnad, drift och underhåll av ångturbiner."

Eller vad sägs om "en ordentlig genomgång samt en grundlig produktorientering om industriventiler av några av landets främsta experter inom detta område."?

Om man anmäler sig till någon av dessa kurser, eller någon annan som ges av ansvarigt institut, deltar man i utlottningen av en gratis-kurs!

Visst låter det lockande.

Ångturbiner. Hm, jag kan ingenting om dessa, eller om industriventiler heller, för den delen.

Fast jag vet inte. Tänk om jag anmäler mig och missar den där enda gratiskursen, så måste jag ju betala 11 900:- plus moms och så gå kursen och inte fatta någonting.

Nä, jag tror jag hoppar över ändå.

Man vill ju inte göra bort sig.

fredag 26 november 2010

Vi tänder ett ljus i advent

Inte vår kyrka

Åttaåringens skolelever gick i morse traditionsenligt i fackeltåg till den lilla stenkyrkan, granne med skolan. Föräldrarna får följa med, om man lovar att sätta sig längst bak. Kyrkoherden hälsar välkommen, ställer några frågor om varför vi firar jul och vem vi väntar på och alla barnen, från sexårsverksamheten och upp till trean (de större barnen går nästa fredag) räcker ivrigt upp sina händer.

Men egentligen är det lite av musikskolans dag. Det är blockflöjter, saxofoner, dragspel, tvärflöjter och en fagott (!). Som vanligt när viljan är större än förmågan, låter det väl lite så där, men entusiasmen sprudlar och alla sitter med tårar i ögonen ändå. Av rörelse, kanske jag ska tillägga.
Det var dock lite svårt under en melodi, barnen hade kommit fram till de sista takterna när jag faktiskt insåg att det var "Bjällerklang" de spelade. Det lät som väldigt mycket annat, på en gång, fram till dess.

Kyrkan är ju inte så stor, så 140 elever och några föräldrar, lärare och några småsyskon fyllde kyrkan helt.  Vilken stämning det var!

Jag köpte ny mobil för någon månad sedan och det blir hyfsade bilder med den inbyggda kameran. Jag är strängt uppfostrad och tycker egentligen inte man ska/får fotografera i kyrkan, men det var ganska många som gjorde det, så  jag tänkte att jag gör det ändå. Snabbt upp med mobilen och tryck!

Men jag hade blivit kall medan vi väntade på skolgården, innan vi fick börja gå och jag var stel i händerna. Precis som jag tog bilden, halkade mobilen till och så här fint blev det:




Somliga straffar Gud genast.

onsdag 17 november 2010

Vem gjorde det?


Jag var på studiebesök i åttaåringens klass idag på förmiddagen. Lektionen ägnades åt religion, närmare bestämt historien om Noas ark. Fröken läste högt för alla barnen, sedan ställde hon några frågor.
- Vad kallades båten som byggdes?
En av de ivriga eleverna fick svara.
- En ark.
- Bra. Vem byggde arken?
Lika många ivriga små händer i luften. Min åttaåring fick äran att svar denna gång:
- En arkeolog.

Ja. Det måste ju stämma, eller hur?

måndag 15 november 2010

Kalla, är det en bil, eller?




Jag gillar verkligen att titta på sport, eller åtminstone vissa sporter. Det är främst utförsåkning, längdskidor och skidskytte samt ett gäng sommaridrotter med friidrott, simhopp och simning. I OS- och VM-tider tillkommer short track, konståkning och en hel massa annat som jag inte vet om att jag gillar, men när jag tittar på det, så inser jag hur kul just den där sporten verkar vara.

Men hur mycket jag än kollar på André Pops, Jonas Karlsson och de andra journalisterna, så lär jag mig aldrig stå ut med de eviga flosklerna. Floskler som används av idrottarna själva många gånger, men det gör dem inte bättre.
Inom längdskidåkning är det "lägga in en växel till", eller "hon har en stark motor, särskilt i den branta uppförsbacken". Är Kalla en bil? tänker jag då.

Inom alpint låter det så här: "jag har det i mig, det gäller bara att få ut det." Just så kan nästan alla idrottare säga, när jag tänker efter.

Eller den ständiga:
- Hur känns det?

Ja, hur känns det när man som 20-nånting har vunnit världens största tävling, något man tränat för varje dag sedan XYZ år?

Hur känns det?

fredag 12 november 2010

Järnkoll

Maken har mage att påstå att jag har ett enormt kontrollbehov. Va?! Känns inte rättvist alls. Någon måste ju veta när flyget går, någon måste ju veta var allas pass är, någon måste ju se till att alla packar rätt grejer, så inte badkläderna blir bortglömda på solsemestern eller varma jackan när vi reser någonstans där det är kallt.

Någon måste veta när biblioteksböckerna ska lämnas tillbaka, någon måste veta när det är hög tid att köpa nya tandborstar.

Alla har väl hört till leda det där om familjens projektledare. Jag säger bara "mamma är lik sin mamma".

Men det finns tillfällen när jag inte har järnkoll. Se vad jag hittade i skafferilådan:


Jag slänger inte mcyket mat, det mesta som blir över från middagen, blir lunch nästa dag. Men den här skräcken åkte i soptunnan direkt.

torsdag 11 november 2010

onsdag 10 november 2010

Hellre gnatar jag än curlar

Jag såg inte den nya såpan "Ung och  bortskämd" och det är jag glad för. Jag såg en del av "Debatt" i går kväll som handlade om programmet och kände mig spyfärdig. Inte av de aningslösa unga vuxna, de kändes ändå mest som bimbos, men av deras föräldrar.
Hur kan man ha mage att påstå att man inte älskar sitt barn om man inte åker hem till henne/hon och städar lägenheten? Plockar undan hennes smutskläder, diskar, skurar toaletten och t o m drar på henne strumporna?
- Men hon är ju så kreativ, kläcker en mamma ur sig, hon måste ju få tid att dansa och blogga.

Minskar kreativiteten om man städar upp efter sig? Skulle inte tro det.

En annan kvinna i publiken framhöll att sådana här bortskämda 20-åriga bebisar blir helt oattraktiva på arbetsmarknaden, de har ju aldrig lärt sig att även tråkiga uppgifter måste utföras. Även det mest fantastiska drömjobbet innehåller moment som är trista.

Guskelov, säger jag bara, att maken och jag lär ungarna, nu 14,12 och 8, att hålla någorlunda ordning i sina rum, att de två äldre ska turas om att göra rent i badrummet resp dammsuga, att deras kläder inte blir tvättade om de inte bär upp dem till tvättstugan, att hunden ska ha mat och vatten varje dag, att öäxorna ska läsas, att middagsbordet ska dukas av osv osv.

Hellre gnatar jag än daltar.

tisdag 9 november 2010

Mamma! Är lik sin mamma ...


Så jag känner igen min mammas gnatröst hos mig själv.
- Sätt på dig mössan!
- Glöm inte överdragsbyxorna!
- Varför använder du inte de varma stövlarna?
- Kom här nu, klä på dig!

Åttaåringen lever plötsligt ett liv där kompisarnas åsikter väger tyngre, eller åtminstone lika tungt, som min. Trots att de flesta i klassen har på sig mössa, (faktiskt alla utom min dotter och en till), vägrar hon. Kompisen som inte heller har mössa, har sagt att det är så barnsligt med mössa. Minsann!
Och det är så mycket tuffare att ha de enkla, iskalla gympaskorna än de varmvarma stövlarna.
- Mamma, jag fryser INTE om tårna, påstår ungskrället.

Fjortonåringen har också han ett underligt förhållande till vinterkläder. I stället för att sätta på sig jackan, bär han den lite snett i ena ärmen, så andra ärmen släpar i marken och blir smutsig. Så stönar han för att jag "tvingar" honom att ta med sig jackan till skolan. Igår var det sju grader kallt. Jag tycker faktiskt inte att det räcker med t-shirt och collegetröja, båda i bomull, när det är minusgrader.

Tolvåringen är inte mycket bättre på att klä på sig hon heller. Små urtvättade ankelsockor, slimmade jeans och "påsstövlar" som hon knappt kan gå i, bara hasa. Tunn midjekort jacka i något material som ska föreställa skinn. Men hon har halsduk!

lördag 6 november 2010

Jul?

Denna helg, allhelgonahelgen, är det jul"mässa" på min ö. Jag hade en liten fundering häromdagen att åka till lokalen där mässan hålls, men kände igår att nej, det ska jag inte.
Det är alldeles för tidigt för julaktiviteter första helgen i november, förutom att jag inte gillar idén om kommers, hur enkelt det än kan vara, just denna helg. Varför inte ta det lite lugnt?

Nu är alla tankar på skräck och halloween långt borta. Solen strålar, det är ett par grader över noll och rimfrost fortfarande i skuggan. Kyrkklockorna ringde för någon timme sedan och manade till andakt. I eftermiddag står församlingshemmet öppet och man kan, även om man inte har någon när eller kär just på denna kyrkogård (det har inte jag, vi är inflyttade) tända ljus för någon man tänker extra på. Jag ska nog gå dit.

God helg!

torsdag 28 oktober 2010

Mors dag

är det nästan jämt här. Jo, faktiskt. Den här fina egentillverkade asken fick jag av min underbara härliga åttaåring häromdagen. Hon är helt klart bäst!



Inuti finns det här fina hjärtat:



Hon säger att jag är hennes favoritmamma och hon är min favoritåttaåring :-)

onsdag 27 oktober 2010

Statistik


Statistik kan vara väldigt kul. Man kan bevisa sina teser, man kan få bevis för motsatsen, att man tidigare trott fel. Man kan upptäcka nya saker.

Jag har gått in på min egna bloggstatistik för att se var mina besökare kan finnas någonstans. Inte helt oväntat har jag mest svenska besökare, många av dem kommer från ett slutet community. Andra har hittat hit på andra vägar, liksom jag har hittat nya favoriter.
Så har jag besökare från andra länder också. Att det kommer läsare från Kanada, USA och Australien är inte så konstigt, där har jag en del av mina närstående. Men vem känner jag i Ryssland och i Taiwan? Norge kan jag ana vem som hälsar på, ev Belgien också, men Danmark och Tyskland? I vilket fall är ni alla välkomna hit.

måndag 25 oktober 2010

Äntligen måndag!

Det var då en förfärligt långtråkig söndag! Jag var rastlös hela dagen. Det var för dåligt väder, med hällregn, för att springa i skogen (jag vet, jag vet, det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder, men igår hade det krävts våtdräkt). Jag skulle skjutsa tolvåringen till bussen som hon skulle ta till sin träning. Åttaåringen behövde både tjat och hjälp för att göra sin veckoläxa som hon skjutit upp. Boken jag läste var på upphällningen och jag var inte beredd på att läsa ut den än. Soffan jag började klä om i (när var det? I augusti???) stod bra där den stod, med nålar överallt. Att sy ett par gardinlängder till kändes urtrist.
Sortera ren tvätt ännu tristare. Plocka ur och i diskmaskin gör jag ju jämt, diska plåtarna efter lördagens hemgjorda pizzamiddag var inte heller lockande. De står minsann kvar i diskhon.

Börja på något annat projekt? Det brukar jag gilla, det är inte hälften så kul att avsluta dem dock.
Läsa söndagstidningen? Näej, inget kul.
Se på en film? Nja, de långtidshyrda var inte lämpliga för barn, om nu åttaåringen skulle få för sig att komma in i teverummet. Och så var jag för rastlös för det med.

Till slut förbarmade sig åttaåringen över mig och vi spelade ett parti gin rummy. Då kändes det lite roligare. Så lät hon sig övertalas till att göra lite läxa, både matte och läsning.
Snart var det dags att fundera på vad vi skulle ha till middag. Hm, i kylen 1,5 kg köttfärs, men köttfärslimpa som söndagsmiddag är väl inte så kul, inte spaghetti med köttfärssås heller. Det känns lite för "barnsligt".

I frysen hittade jag lammfilé och falafel. Det tog jag fram och tinade på diskbänken. Jag hade couscous hemma, liksom fetaost och yoghurt, inte färsk mynta, men väl torkad. Lite oliver till det. Rödlök, zucchini och paprika i ugn, där åkte falafelbullarna också in. Och så stekte jag lammfilén och blandade till en fetaostyoghurtsås.

Om jag får säga det själv, blev det väldigt gott ;-)

Och så var det (som nästan alltid) kul att laga mat. Sedan var jag inte rastlös alls.

fredag 22 oktober 2010

Ja, se det snöar!

Dags att ta in trädgårdmöblerna, tror jag visst.



Och slänga resterna av den stackars pelargonen.



Åttaåringens skolväg idag tio i åtta på morgonen.



Vi gick till skolan, det var alldeles för halt att köra med sommardäck. Nu har maken bytt till dubbdäck på min bil.

Ja, dubbdäck, så miljöovänlig är jag när det handlar om körsäkerhet. De som snackar om att "köra försiktigt" vet inte vad de talar om, när det gäller vinterväglag på min ö. Vinterdäck utan dubbar duger inte, det hjälper inte köra långsamt, man glider av vägen och hamnar i diket i alla fall.

Simma lugnt!

torsdag 21 oktober 2010

Grått är också fint

Jag gillar alla färger, även grått.

Den nästlar sig in, hela tiden

Jag fick en fix idé häromdagen. Det var hög tid att boa in sig lite mer i sängkammaren, tyckte jag. Jag hittade äntligen, efter lång tids letande, en taklampa som passade in. Det har inte varit alldeles lätt, jag ville ha en rejält stor, då vi har nästan fyra meters takhöjd i sängkammaren, och det skulle absolut vara textilskärm. Just nu verkar det vara inne med skärmar av hårdplast. Och så skulle lampan ju stämma med resten av möblemanget. Jag gillar Jonas Bohlins "Liv", den där lampan som ser ut som en balettdansöskjol, ni vet, men dels är den för liten, dels lite för "flickig".

Så här blev det.

När maken hade hjälpt mig att få upp lampan (den ska sänkas lite, men det blir nästa projekt), kom jag på att vi behövde ju nya sänglampor också.

Vi har irriterat oss länge på de lampor vi haft. Jag "fyndade" dem på Bauhaus för 59,90 för tio år sedan, men nu trillar skärmarna av hela tiden och det känns inte alldeles kul.
Jag kom på att det skulle vara textilskärmar i orange. Det behövdes värme i rummet, resten av färgsättningen är ju ganska brunbeige. Sagt och gjort, jag letade på nätet efter uppslag och jag gjorde stans alla armaturbutiker. Igår hittade jag (nästan) rätt, jag hade gärna velat ha lampfötter i trä, men man kan inte få allt.

Fint, eller hur? Visst?


---

Det där med orange är konstigt. Jag har aldrig fört fram orange som en favoritfärg, men ändå blir det orange lite varstans i huset. Särskilt så här års. På våren känns det fräscht med grönt och rosa, på sommaren får kuddar och annat gärna vara blå, men nu är orange helt rätt.


T o m i tavlorna blir det orange.


Tur man svalkas av med lite kallrosa och grönt.


Orange kan vara en kontroversiell färg, tänk bara på den orangea revolutionen i Ukraina häromåret.
Orange kombinerar energin hos rött och lyckan i gult. Det associeras med glädje, solsken och tropikerna och representerar entusiasm, fascination, lycka, kreativitet, beslutsamhet, attraktion, framgång, uppmuntran, och stimulering.
Fängelseinterners klädsel kan vara orange.
Orange är en färg som för mig symboliserar styrka - och värme. Orange är en färg som motsvarar begär, sexuell passion, nöje och längtan efter handling.

Inte så dumt att ha orange i sängkammaren, alltså ;-)

tisdag 19 oktober 2010

Något att tänka på

Jag tillhör inte Michael Jacksons stora fans, även om jag liksom så många andra har dansat till hans musik på otaliga fester, och sörjde när han dog alldeles för ung. Inte brukar jag lyssna särskilt aktivt på sångtexter heller, vare sig de är på svenska eller engelska (kan inte franska och spanska tillräckligt bra för att öht uppfatta sångtexter på de språken) men så läste jag några rader i en tidningsartikel, en artikel som visade att vi alla bär ett ansvar för sakernas tillstånd.

Varsågoda:


"Man In The Mirror"




I'm Gonna Make A Change,

For Once In My Life

It's Gonna Feel Real Good,

Gonna Make A Difference

Gonna Make It Right . . .



As I, Turn Up The Collar On My

Favourite Winter Coat

This Wind Is Blowin' My Mind

I See The Kids In The Street,

With Not Enough To Eat

Who Am I, To Be Blind?

Pretending Not To See

Their Needs

A Summer's Disregard,

A Broken Bottle Top

And A One Man's Soul

They Follow Each Other On

The Wind Ya' Know

'Cause They Got Nowhere

To Go

That's Why I Want You To

Know



I'm Starting With The Man In

The Mirror

I'm Asking Him To Change

His Ways

And No Message Could Have

Been Any Clearer

If You Wanna Make The World

A Better Place

(If You Wanna Make The

World A Better Place)

Take A Look At Yourself, And

Then Make A Change

(Take A Look At Yourself, And

Then Make A Change)

(Na Na Na, Na Na Na, Na Na,

Na Nah)



I've Been A Victim Of A Selfish

Kind Of Love

It's Time That I Realize

That There Are Some With No

Home, Not A Nickel To Loan

Could It Be Really Me,

Pretending That They're Not

Alone?



A Willow Deeply Scarred,

Somebody's Broken Heart

And A Washed-Out Dream

(Washed-Out Dream)

They Follow The Pattern Of

The Wind, Ya' See

Cause They Got No Place

To Be

That's Why I'm Starting With

Me

(Starting With Me!)



I'm Starting With The Man In

The Mirror

(Ooh!)

I'm Asking Him To Change

His Ways

(Ooh!)

And No Message Could Have

Been Any Clearer

If You Wanna Make The World

A Better Place

(If You Wanna Make The

World A Better Place)

Take A Look At Yourself And

Then Make A Change

(Take A Look At Yourself And

Then Make A Change)

...


















---

Nu ska jag bidra med mitt lilla strå, källsortera mjölkförpackningar.

---

Ps. Såg Bob Hansson på teve igår. Vilken goding! Hade jag inte redan varit gift, hade jag friat till honom :-)

söndag 17 oktober 2010

Handlingskraftig (?)



Maken har storhandlat.

Joggblogg del 14

Det trodde ni väl inte, att jag skulle ge mig ut igen. Men jag har ju både vårruset och tjejmilen att se fram mot, så jag får allt börja om.
Det är två och en halv månad sedan sist och jag hade inga som helst förväntningar att jag skulle fixa ens 500 meter i ett svep. Det gick.
Jag sprang inte med mina vanliga kliv och min vanliga hastighet, utan med små, små steg och då orkade jag mycket bättre.
"Vanliga kliv och vanliga hastighet", det låter som om jag skulle vara något slags sprinter. Det är jag inte, men jag brukar tycka att det blir roligare att springa om jag tar i lite. Med resultatet att jag normalt är slut efter en kilometer.
Jag valde min lilla runda, den som tar ca 25-30 minuter att gå, så jag uppskattar rundan till knappt 3 kilometer. Jag får passa på att springa där, innan snön kommer. Den går mest i dikeskanter längs med åkrar och ängar och ett stycke genom vår lilla John Bauer-liknande skog. Jag föredrar att springa den medsols, då har jag ett envist motlut första kilometern, sedan svänger rundan in i skogen och där har jag ett långt stycke där det går nerför rejält. Så avslutas rundan på en smal slingrande grusväg. Det är en kort men ganska brant uppförsbacke i byn, orkar jag springa uppför den, tycker jag att jag verkligen presterat något.
Till sist blir det en rush uppför vår uppfart, brantaste stycket på hela rundan.

Så ramlar jag ihop vid husknuten.

Puuuhhhh!

onsdag 13 oktober 2010

Siffersinne

Det skar sig nästan direkt mellan mig och räkning, som vi sa på den tiden. Att lära sig läsa och skriva gick lätt och i början, de första veckorna av höstterminen i första klass, var också siffror kul. Så blev jag sjuk i vattkoppor. När jag äntligen fick gå tillbaka till skolan, ansåg fröken att jag skulle ha kvarsittning för att hinna i kapp lite med siffrorna. Om jag uppfattade det rätt, ringde hon inte hem och varskodde min mamma. Jag tyckte det var så kul att få en extra timme, att jag satt i min bänk och bara var glad och pratade på hela kvarsittningen. Inte skrev jag så många femmor eller sexor.
När jag glädjestrålande kom hem, var mamma och mormor i upplösningstillstånd. Här kom jag hem en timme försent och de visste inte varför!
Då var det inte längre fullt så kul med kvarsittning. Jag förstod på deras miner att det var något skamligt, något man skulle akta sig för.

En vecka senare blev det en ny kvarsittning för mig, eftersom jag hade pratat bort första kvarsittningen. Då var det inte alls skoj att sitta kvar i skolan, när de andra eleverna fick gå hem. Och inte ringde läraren hem denna gång heller.
Jag satt med mina åttor och nior och kämpade på.

Så småningom flyttade vi till en annan del av Sverige. Där använde man sig inte alls av kvarsittning, det hade varit en omöjlighet på landsbygden, där alla elever var beroende av gemensam skolskjuts.

Men missade man lektioner eller prov pga sjukdom, fick man ta igen det. Matteproven (varför var det alltid matten jag missade?) skulle göras i enskildhet, i materialrummet med ormar och grodor i spritburkar, planscher över flora och fauna, skelett, kartor ... det luktade säreget därinne, gammalt, torrt och dammigt. Att sitta där var alltid otäckt. Även om jag väl förstod att de inlagda ormarna inte hade levt de senaste 90 åren, hade jag ändå en känsla av att de skulle kunna ringla sig ur sina burkar.
Där skulle jag alltså sitta och göra det diagnostiska matteprovet. Tro sjutton det, att jag i bästa fall skrev medelmåttigt.

Så fort det fanns en möjlighet, valde jag bort matten. På högstadiet blev det allmän matte (men särskild engelska och franska). Konstigt nog var kemi och biologi mina bästa ämnen vid sidan av svenska och historia, men det var ju inte matematik, inte på den nivån. Fysik var tuffare, det var lite för likt matte.

I gymnasiet valde jag humanistisk linje, där läser man matte bara första året. Och så slapp jag ju fysik också. Men det var trist att inte få läsa de andra naturvetenskapliga ämnena, men man hinner ju inte allt.

Ibland tänker jag på de där båda kvarsittningarna hösten 1967, vad mycket de betydde egentligen. Och inte på något positivt sätt.

---

Nu går min åttaåring i tvåan. Hennes favoritämne är, gissa tre gånger, matte. Får  hon bara klart för sig en metod hur man räknar 9+4+1+6 utan att använda fingrar eller papper och penna, fixar hon det. Det gamla sättet, med rötter i "kvarsittningsskolan", eller "Hej matematik" (minns ni mängdläran?), är guskelov borta.
Nu är matte kul!

måndag 11 oktober 2010

Oktoberord

Nattfrost. Nu går det inte längre, jag måste sätta på elementen på kontoret. Mitt kontor ligger i ett hundra år gammalt torp och det är inte särskilt välisolerat precis. Ska nog sticka mig ett par torgvantar, så jag slipper frysa om händerna i vinter. Tur att jag ändå har både en kamin och en vedspis.

Lupiner. Tro det eller ej, men på vår stora äng blommar lupinerna fortfarande. Inte lika pampiga som i juni, men still going strong.
Faktiskt är jag lite less på lupiner, vi har så mycket. Jag ser verkligen fram mot att skaffa får, så de kan beta av lite.

Äppelpaj. Får man svära i kyrkan? Får man säga att efter femtielfte äppelpajen, räcker det?

Blåst. Orkanvindar i fjällen. Stilla fläktar här. Idag. Annars kan det blåsa på ordentligt. Ett par bloggvänner bor rätt nära min ö, men när de skriver på t ex facebook att de kan sitta ute och fika, förstår jag nästan ingenting. Har de vindstilla, har jag kuling.

Lövräfs. Klippte gräsmattan för förhoppningsvis sista gången den här säsongen igår. Räfsade under den nästan fallfärdiga lönnen mellan snickarboden och vedbodarna. Något blänkte till under löven. Där låg en fogsvans. Tänk vad man kan hitta!

Annars klipper jag ner de flesta löven i gräsmattan, så får maskarna göra det stora jobbet under vintern.



Lökar. Planterade de sista åtta kilona påsk- och pingstliljelökarna i ekbacken. De skulle ha kommit i jord för ett par veckor sedan, men då hade jag ingen lust. Jag är totalt oortodox när det gäller blommor. Påsk- och pingstliljor ska växa "spontant" under ekar och lönnar, så det lyser mellan stammarna på våren. Mitt ideal när det gäller narcisser är Wordsworths dikt "The Daffodils" som jag i 17-årsåldern kunde utantill, till stor förvåning bland mina amerikanska släktingar.
Stockrosor får växa utanför torpknuten, men bara där. Gammaldags torprosor planterar jag där de passar in. Rabatter gillar jag inte.

onsdag 6 oktober 2010

Visst är det spännande!

Den här höstveckan gillar jag. Priserna regnar ner över flitiga forskare. Det är sannerligen inte ofta jag till att börja med verkligen förstår vad de medicinska, fysiska, kemiska eller ekonomiska upptäckterna består av/i, men jag är ju inte obildbar.

Priset i måndags, i medicin, gavs till den man som arbetade fram provrörstekniken. Med den tekniken finns det nu miljontals ivf-barn runt om i världen. Åttaåringen är ett av de barnen.
Igår fick två forskare priset för det tunnaste materialet som finns, hm, får nog läsa på lite där. Nyss avslöjades kemipristagarna, men för vad vet jag inte än, jag har inte sett på teve, bara läst en första notis på dn.se.

Så i morgon kommer "mitt" pris, priset i litteratur. Någon enstaka gång har jag läst pristagaren innan - och blivit glad och stolt över att just han/hon fått det. Oftast har det dock gått till en författare som jag inte läst eller ens känner till. Så många gånger som jag och många med mig fått göra nya upptäckter i litteraturen, så många gånger vi fått oss till livs nya världar och nya språkbruk. Visst är det härligt!

Äntligen! säger jag bara.

måndag 4 oktober 2010

Det händer mycket idag!

Yngste brorsonen blir 13, grattis till dig, H! Hade gärna uppvaktat dig personligen. Kram, fina du!

Det är kanelbullens dag idag. Det är väl ganska skoj det med, även om vi inte har något kaffebröd hemma. Undrar om det är därför det doftar kanel överallt.

Nobelpriset i medicin går till Robert Edwards för att han skapat metoderna för provrörsbefruktning. Stort grattis till honom och till alla oss stolta, glada föräldrar till väldigt efterlängtade ivf-barn. Puss på dig, min fina åttaåring :-)

fredag 1 oktober 2010

Rött ska det vara!

Var på kort shoppingrunda igår i den närbelägna staden. Jag behövde ett par nya jeans och så tänkte jag titta på ny kappa. Jeans var lätt, det finns ett märke som fungerar på mig och som jag känner mig fin i. Jag vill ha hög linning, så jag kan ha ett bälte där jag är som smalast. Lågt skurna jeans och byxor går bort, helt och hållet, jag ser ut som en tunna i sådana. En överårig tunna.

Så var det dags för det lite svårare momentet kappköp. Jag hade funderat på att skaffa mig något elegant i brunbeige, alltså åt kamelhårshållet. Men när jag provade en brunbeige kappa, såg jag lika rolig ut som en tallrik med havregrynsgröt. Kall havregrynsgröt. Utan mjölk, utan sylt.
Brunbeigekamelhårsfärgat, snyggt, visst, men inte på mig.

Svart vill jag inte ha, jag har mest svart på mig för övrigt och med en svart kappa därtill, blir det för dystert. Blått, nja, visst kan jag ha det, men en kornblå kappa blir så påträngande. Lila? Nej, inte min färg på ytterkläder, absolut inte. Grönt? Tja, det är okej, men det har jag haft så många gånger genom åren.

Vitt? För opraktiskt, jag har en vit dunjacka och det räcker.

Hm, rött då? Visserligen köpte jag en röd duffel för några år sedan, som jag i det närmaste bott i de senaste vintrarna, förutom när jag haft dunjackan. Dufflar är bra, dufflar är sköna, dufflar håller länge. Men nu var min duffel sliten och för stor.

Rött är fint. Jag skulle nog prova den där kappan i klarrött i alla fall. Sagt och gjort, jag drog den på mig. Den satt som gjuten.

Ser ni en blond kvinna i vinter, som klapprar fram i höga kängor eller stövlar och med en figursydd röd kappa med svarta knappar, över en klänning eller en kjol, då kan det vara jag.

torsdag 30 september 2010

Strumpor på!

Tidig morgon. Dimma över fälten. Rimfrost på taket och i spindelnäten. Två grader varmt (varmt?).
Åttaåringen ville absolut ta sparkcykeln till skolan och jag fick en promenad.
Trots handskar blev jag kall om fingrarna.

Nu går det inte längre, nu måste jag ha strumpor på mig.

onsdag 22 september 2010

Hon heter Knut

Jag ser relativt lite på teve, jag har annat att göra på kvällarna än att sitta och titta i timmar. Men igår satt jag och zappade en stund och hamnade i SVT 1:s minidokumentär om en skånsk bonde. Tyvärr missade jag en del av programmet, det var bara 20 minuter långt, så det blev väldigt lite om denna man jag faktiskt såg.

Men det jag såg gav mersmak.

Knut driver en liten gård i Skåne. Han går där bland sina kor, plöjer åkrarna, sår och skördar. Och så åker han in till närmsta stad och går in i butiker som för damkläder. Han har borstat ut sitt hår, satt lite läppstift på läpparna, klätt sig i klänning och kofta och diskuterar behå-storlekar med butiksäljaren.

Så visar han fotografier på sig själv som tjugoåring för reportern, han berättar om sitt liv och att han först i femtioårsåldern faktiskt förstod att han inte riktigt är som de flesta andra män han känner. Han har blivit född i fel kropp.
Nu i pensionärsåldern är hans högsta önskan att han ska få möjlighet att operera sig till kvinna.
Reportern frågade då något i stil med:
- Men du kanske inte lever så länge till.
- Jag vill dö som kvinna! blev svaret. Jag har varit man alldeles för länge.

måndag 20 september 2010

Dagen efter

Jag hoppas att du som läser här ibland röstade igår. Det är något vi ska vara stolta över, att vi har rösträtt. Det är inte alla givet. Det är något min åttaåring redan nu är medveten om. Hon säger att hon, när hon blir stor, ska arbeta för demokrati i hela världen, så "att alla får rösta och göra sina åsikter hörda", som hon uttryckte det häromdagen. "Det man tycker, det ska man säga."

Det är inte mer än knappt 90 år sedan vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige. Halva befolkningen hade inte rätt att rösta. Obegripligt, tycker vi idag. Jag tänker tillbaka på ett par av mina förmödrar. Mormor fick rösta så fort hon blev myndig, men mormors mor var i 50-årsåldern när hon första gången fick rösta. Då hade hon drivit eget företag sedan 25-årsåldern, med flera anställda, fött och uppfostrat tre barn, tagit hand om sina åldrande föräldrar (hon var enda barnet), stöttat sin man i hans karriär inom postväsendet ... ändå ansågs hon inte vara värd att få rösta.

---

Det är alltid med en stark känsla av högtidlighet jag tar min röstsedel och legitimation och tar mig till vallokalen. Jag plockar fram de valsedlar jag vill ha, får mina tre kuvert, går bakom skynket och lägger i valsedlarna. Och alltid känner jag mig lite darrig när jag gör det. Tänk om jag råkar lägga i två valsedlar i samma kuvert? Tänk om jag plockade fel valsedlar och plötsligt röstar på ett parti jag absolut inte vill rösta på?

Jag tar god tid på mig. Det måste vara rätt.

Jag går fram till valförrättarna, visar röstkort och körkort, räcker över mina små kuvert och blir avprickad i röstlängden. Kuverten läggs först ovanpå urnan (varför heter det urna när det är en trälåda?), kuverten läggs i urnan.
Jag ryser av välbehag.
Ah! Nu har jag utnyttjat min demokratiska rättighet och fullgjort min demokratiska plikt.

lördag 18 september 2010

Snatterskallarnas afton

- Det ska bli så kul i helgen! utbrast 14-åringen på väg till uppsamlingsstället inför scouthajken. Han satt  nästan och hoppade i sätet. Ryggsäcken, min chockrosa från 1984, var fullpackad med knallröd sovsäck, dubbla liggunderlag, kåsa, ficklampa, yllelångkalsonger, hjälm, flytväst, mm mm.

Vid scoutstugan stod ledaren med fyra kanoter på släpet och fyra uppspelta scouter i de yngre tonåren. Det hade kommit ett panikmejl under dagen från hajkledaren, det skulle komma ytterligare en scout till och hans bil räckte inte till. Efter att ha rådgjort med maken och tänkt efter hur lite vi har ställt upp på 14-åringens aktiviteter, svarade jag att jag kunde hjälpa till med skjuts på fredagskvällen till hajkstället 17 mil bort, men inte hämta på söndagen. Vi har aldrig sjösatt båtarna, aldrig dragit upp dem, aldrig städat scoutstugan, aldrig stått på vårloppisen. Det var hög tid att skaffa sig några pluspoäng.

Efter en snabb debatt om hur scouterna skulle dela upp sig, bestämde de sig för att alla skulle sitta i min bil. Jag har en stor bil och får plats med sex passagerare, så det var ju inga problem. Där var 14-åringen, J, enda flickan, E, den snacksalige L, F som precis fått flickvän och så "lille" A, enda grabben som ännu inte kommit i målbrottet.
De fem pratade, skrattade, retades, skvallrade, diskuterade allt mellan himmel och jord. Kärlek, sex, lärare, öl (det gjorde de klart för varandra att ingen har smakat), vänner, musik, skola, skola, skola ... jag lyssnade och njöt av deras vilda diskussioner.

Det var sagt att det borde ta ca 2 timmar till hajkstället. Det tog 2 timmar och en trekvart. Ligger man bakom en bil med fyra tunga kanoter på släp, tar det tid.

När vi var framme var klockan efter tio på kvällen. Det var kolmörkt, bruset av älven hördes, annars var det som att vara i en källare utan fönster.
A stönade:
- Jag är så trött, jag orkar bara inte bära kanoter nu.
J röt till:
- Vi är för helvete scouter, vi hjälper små jävla tanter över den förbannade gatan! Jobba på!
A undrade:
- Gör vi?

Riktigt uppfattat intygar Öbon.

---

Det gick fortare att köra hem. Jag slapp ju hålla 80 på motorvägen. Klockan var halv ett på natten och jag var klarvaken. Jag satte mig en stund framför teven, på ettan visades en bra film med bl a John Travolta, på fyran "Panic room". Jag zappade fram och tillbaka och försökte se båda filmerna på en gång.
Klockan två nickade jag äntligen till och det var dags att gå och lägga sig.
Men väl i sängen snurrade jag runt någon timme till.

I kväll är det makens tur att skjutsa och hämta 12-åringen som ska gå på fest fyra mil härifrån. Gracerna skall fördelas.

onsdag 15 september 2010

Shopping

Jag ägnade mig åt lite teknikshopping igår. Det går ju bara inte att leva år 2010 utan en mobil. När jag räckte över min gamla mobil till damen i mobilbutiken, sa hon bara:
- Oj, den här mobilen var inte ny.
Jag köpte den i april 2008, så värst gammal var den inte.

När hon öppnade den för att kolla sim-kortet, frustade hon till.
- Huuuuur länge har du haft det hääääär kortet? Hon bar iväg med mobil och kort för att visa en arbetskamrat.

Okej då, tolv år, det är väl ganska länge när det gäller små pyttekort. Jag rodnade och stammade fram något om att det har fungerat så bra, så bra, ända fram till att maken skulle börja låna mobiler och flytta kort.

-Vi bjuder på nytt kort, sa butiksförsäljaren käckt.

Underförstått dock att jag som motprestation skulle köpa ny mobil.

Det blev en ny mobil. Lite större, lite tyngre än den gamla, mycket snyggare och med bättre kamerafunktion. Jag tycker inte om att ha musik direkt i öronen, har aldrig gjort, och att surfa och gå in på facebook när jag är på stan kan jag vara utan. Jag vill kunna ringa, messa - och ta en bild, om jag glömt kameran hemma (eller den gått sönder och jag inte kan använda den alls).

Jag är nog ganska nöjd ändå med min nya mobil. Men kalaset ksotade 2 345:-.

måndag 13 september 2010

Tystnad råder

I fredags lade makens mobil av. Eller rättare sagt, displayen slutade fungera, så han kunde inte ringa ut, men han kunde ta emot samtal. På lördagen kom han på att han behövde låna min mobil. Visst, tyckte jag, det går väl bra.


Dagen gick. På eftermiddagen hittade jag min mobil, oanvänd, i bokhyllan. Den var igång, men det fanns inget sim-kort i. Var har maken lagt det då? tänkte jag.

- Det ligger i, svarade han.

Jodå, det låg på sin plats, men tydligen var det ingen kontakt alls. Vi försökte med gemensamma krafter lägga kortet rätt, men det var lite för pilligt, vi kom inte åt att ändra.

Eftersom vi har hemligt telefonnummer, som bara familjen och ett fåtal vänner känner till , och eftersom vi inte haft någon fungerande mobil i helgen, har det varit väldigt tyst hemma hos oss.

Så skönt!

Så här var det "förr i tiden", innan yuppienallarna blev allas nödvändiga mobil.

---

Idag ska dock maken skaffa ny mobil, och jag ska försöka få ordning på min. Det blir för svårt att klara arbetet utan.

torsdag 9 september 2010

Vardagskväll


Vad kan man hitta på på min ö en vanlig onsdag i september? Vad finns det att göra om man till äventyrs har tröttnat på att sitta på verandan, insvept i en filt, och titta på fågelsträck och solnedgång över fjärden och grannens växthus? Och om man är less på partiledarutfrågningar på teve?

Man kan åka till den lokala byggmarknaden och mingla runt bland fnissiga kvinnor i olika åldrar, gärna med ett glas bubbel i handen, t ex. Byggmarknaden, f ö en av våra största leverantörer, hade tänkt till och kommit fram till att kvinnor är den nya marknaden. Lika köpstarka som männen, men kanske med en viss rädsla för att hålla i en hammare eller en såg.

Det var stor femkamp, eller kanske snarare fyrkamp, för jag såg aldrig den femte grenen - om nu inte "gissa antalet muttrar i burken" räknades som en gren. Man kunde tävla i "flytta hink med grävmaskin". Det var en populär gren, första gången jag ställde mig i kön, var det 50 personer före mig, andra gången var det 20. Jag gav upp och lämnade walk over där.

Första grenen jag ställde upp i var "skruva 5 trallskruv". Ha, det skulle väl jag klara med glans, så vansinnigt många skruvar som jag skruvat i nya huset. Men så drabbades jag av prestationsångest, tappade första skruven, (endast bokstavligt, förstås), drog i den alldeles för långt, fastnade med skruvdragaren, blev svettig ... jag fick två poäng av fem möjliga. Pinsamt!

Andra grenen var "såga rakt". Där klarade jag mig bättre, det blev godkänt med tre poäng (extremt bra gav fem, mycket rakt gav fyra och rakt gav tre poäng. Skönt att det inte blev "vad är en såg?" som gav ett poäng). Själv tyckte jag nog att det såg ut som om jag hade sågat en banan, men domaren tog fram vinkelhaken och visade. Där har man för att man är astigmatisk, egentligen borde jag kanske ha sagt det och förhandlat mig till ett handikapp.

Så sista grenen jag ställde upp i, "slå spiken i brädan". Återigen kaxig greppade jag 16-ozaren (en ganska tung hammare, vanlig bland snickare) och tänkte att jag borde klara att slå i spiken på max tre slag. Hrm, hrm. Jag fick det till åtta slag, men domaren hade räknat till tio (!), så det blev bara ett poäng där. Tja, jag  skulle ju inte lämna in mitt tävlingsresultat ändå, trots att det var fina vinster.

Vad jag ska göra ikväll? Sitta på verandan, insvept i en filt, och titta på solnedgången.

onsdag 1 september 2010

Geggamoja

Det har jag på många ställen nu. Är så där riktigt plaskigt förkyld och snorar och snorar och snorar ... hade jag häromdagen tankar på att ändå ställa upp i Tjejmilen på söndag, är de borta nu.

Men vad värre är, är att jag har två bebisar på kontoret. De måste skötas om med silkesvantar. Det är HP Officejet Pro L7680, min skrivare för A4-dokument, tillika kopiator (dessutom ska man kunna scanna, men det har jag aldrig lyckats, med förra skrivaren gick det).

Och så det senaste inköpet, HP Officejet Pro 8600, för A3-dokument, dvs ritningar.

Arrrgh!

Det trasslar jämt. Inte nog med att pappren trasslar in sig i varandra och i valsen och f-n vet vad, det gör det alltid när jag har lagt i de snygga brevpappren med vår logga på. Blir så less.

Man skulle kunna tro att de levereras med inbyggd geggamoja, så kunde måste köpa extra mycket toner och papper. Och skaffa ny skrivare alldeles för tidigt.

måndag 30 augusti 2010

Detalj


Så här soffan ut i närbild, det är några timmars jobb kvar.
:-)

Maken och jag hade äntligen lust i lördags


att ta itu med några heminredningsprojekt. Maken fick eld i baken på morgonen och for iväg och handlade konsolhyllor till vårt blivande kallskafferi. Sedan ägnade han timmar åt att lasermäta, (är jag gift med en snickare eller är jag gift med en snickare?), räkna höjder, olja in hyllplanen, av farten olja in några fönsterbrädor som väntat på sin tur i ett år och så montera dit hyllorna. Men bara en vägg är klar.


Söndagen höll han till i jordkällaren för att sätta upp hyllor där, så jag slipper famla på golvet efter syltburkar. Det gjorde han alltså i stället för att göra klart i skafferiet.

- Hör du Kronblom, när kan jag flytta in i skafferiet? frågade jag.
-När jag har fått tag på fler konsoler, svarade maken.
Såklart, tänkte inte på det att materialet var slut.

Själv plockade jag fram min verktygslåda med tapetserarverktyg och klädde äntligen om köksstolarna. Vilken befrielse att få bort det gamla ursmutsiga tyget! Och så fräscht det blev med nytt, fast det är "köpetyg" (på rea, 100:-/m). Har dragit på varp för hemvävt tyg i bomull och lin - för ett år sedan, men det tyget blir väl klart lagom till nästnästnästa gång jag ska klä om stolarna.















Så tömde jag hallsoffan på allt möjligt jox, sådant där som "man" aldrig vet var "man" ska lägga (läs här = oftast maken), rev bort det fula leopardmönstrade plyschtyget och började plockade bland mina stuvbitar (ytterligare en grej jag kan lägga ner en halv förmögenhet på). Det blev det här gulröda tyget, det funkar bra till soffans blågrönrödguldfärgade trästomme. Tycker jag. Men jag orkade inte ta bort de tiotusen häftklamrarna som det gamla tyget var fastsatt med, någon har gjort sig besvär och tapetserat om soffan på rätt sätt, ända fram till tyget. Det ska helst vara smånubb, att få bort klamrar betyder ofta att man gör synliga märken i träet.



Igår hade jag bara lust att läsa deckare. Och det gjorde jag också. I stället för att städa på diskbänken.













fredag 27 augusti 2010

Laster och lustar

Det är dags att erkänna det nu. Jag har en last. Denna last påverkar familjens ekonomi. Jag gör av med alldeles för mycket pengar på ...

...

inredningstidningar!

Jag prenumererar på Elle interiör, Sköna hem, Gård och torp (inte fullt så mycket inredning där, mer antikvarietankar där), Gods och gårdar, Hus och hem ... har säkert glömt någon nu. Dessutom köper jag enstaka lösnummer av Lantliv, fast jag inte är "shabby chic" i min stil, fast jag är inte så mycket skånska slott heller (som visas i Gods och gårdar), Plaza interiör, Residence ...

Jag kan inte påstå att all den tid jag lägger på att läsa om inredning påverkar hur det faktiskt ser ut hemma hos oss, det är mycket spretigare än så. Fast väggfärgen är förstås densamma i nästan alla rum, jag var faktiskt less på allt utom vitt när det var dags att bestämma med målarna inför vår flytt.

DN brukar ha en bostadsbilaga varje fredag. Den läses förstås också. Häromveckan höll jag på att sätta fredagsvinet i halsen när jag insåg att reportaget handlade om en bostad där jag faktiskt varit på besök en gång.

Det var ett litet hus i en gammal stad någonstans i Mellansverige. Innehavaren bjöd på te och vi pratade om ett gemensamt projekt, där han var handledare. Han var en superestet, med fingertoppskänsla för vad som var precis rätt i just det huset. Gammalt och nytt i perfekt blandning, med detaljer som vid den tiden var väldigt mycket före sin tid, samtidigt som husets verkliga ålder syntes i väl valda proportioner.

Jag kände mig nästan bortkommen, van som jag var vid mina föräldrars eviga heltäckningsmattor, engelska klubbfåtöljer och nytillverkade allmogebord. Och i andra änden, torftiga studentrum.

Att en ung man (fast i mina 22-åriga ögon var han halvgammal) intresserade sig så för hur han hade det hemma! Det var klart annorlunda.

Hur det såg ut i den bostaden nu? Jo, visst syntes det att åren gått, att han hade bildat familj, att det hade funnits husdjur i hemmet. Vissa av de där häftiga detaljerna var borta, istället hade det tillkommit annat.

Kort sagt, det var ett älskat hem för mannen (numera förstås väldigt jämnårig med mig, jag har kommit ikapp) och hans hustru.

---

Ska nog ta itu med de där osydda gardinerna som legat på soffan sedan i juni.

tisdag 24 augusti 2010

Joggblogg del 13

Länge sedan sist det blev en joggblogg. Hm, undrar varför. Nä, nu skojar jag, jag kan ju inte skriva att jag joggat när jag faktiskt inte gjort det.
Det blev en, säger en gång, under Australienresan. Bror min och jag tog en tur på stranden och det var tungt. Jag hade inget sprutt i benen alls, men så sög den fuktiga sanden, det blev ingen studs alls. Jag som ändå hade tappat tolv kilo (nu ytterligare ett par kilo) sedan i påskas, kände mig som en supertungviktare när jag inte kom någonstans.

När vi kom hem och jag kommit ur den värsta jetlagen, tog jag en tur på min vanliga runda. Tala om motstånd, jag fick kämpa varje meter.

---

Nu har jag träningsförbud sedan två veckor, först nästa vecka har jag tillstånd av läkaren att röra på mig lite mer effektivt än att bara promenera. 5/9 är det Tjejmil, jag undrar jag, hur det ska gå.
Sista startgrupp är för barnvagnsförare och stavgångare. Där vill jag inte vara, är rädd om mina hälsenor. I näst sista startgrupp får man gå och jogga om vartannat, det får nog bli där jag håller mig.

Jag har anmält mig till ett lokalt lopp ett par veckor senare, i motionsdelen om 5 km. Hoppas jag kan träna något inför det loppet åtminstone.

---

Läser omväxlande "Andningsgunga" av Herta Müller och "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami. Müllers bok är mycket bra, men jag orkar inte med att bara läsa den, i ett svep. Skildringen av livet i Gulag är glasklar och lättläst, men tung på en massa andra sätt.

Så Murakamis bok, som inspirerar även en lusig 50-årig kvinna med lätt övervikt (har 11-12 kilo kvar till mitt mål). Men när jag inte får springa, argh! Då suktar jag efter att springa varje dag, efter att klämma ett maraton varje år (hehe, är det någon som tror att jag någonsin gör det?).

Vill göra situps också, och armhävningar, och cykla och ro och ...

---

Inte för att jag vill eller kan jämföra mig med Sanna Kallur, men jag läser att man till slut förstått varför hon så lätt blir skadad, fr a i högerbenet. Hennes ben är olika långa, det skiljer en centimeter på dem!
Hm, det såg en sömmerska jag fick hjälp av för 20 år sedan, när jag behövde mitt livs första (och sista?) balklänning, att mina ben är olika långa. Sanna Kallur, du är inte ensam om att vara skev i kroppen.

torsdag 19 augusti 2010

Här har'u hare hörru!



Igår kväll ringde systra min! Hennes mejl hade brakat ihop (hade skickat lite för många bilder till henne, så det var mitt "fel") och hon stod helt enkelt inte ut längre med att inte höra av sig. Hjärta hon!





Vi pratade en stund (det är dyrt att ringa från hennes land, dessutom stod hon i begrepp att börja dagens sysslor (hennes bostadsort ligger 9 timmar efter min).





Hur som helst.





Hon hade skickat ett par inramade foton till mig, som hon hade smugglat iväg för flera år sedan, med tanke på min 50-årsdag (!). Den ena bilden föreställer mig på min femårsdag, finklädd med en "amerikaklänning" och med en alldeles ny röd cykel. Den andra föreställer oss båda, min syster 18 månader och jag sex år. Vi ligger på en äng utanför ett härbre i Dalarna och trots att bilden är i svartvitt, strålar det sval svensk sommar om den. Vi har randiga resp blommiga byxor och yllekoftor på oss. Båda är vi kortklippta (så var hårmodet för småflickor den sommaren) och vi ser ut att ha det bra.





Down memory lane.





Jag är så glad över dessa bilder!





Tack, tack fina syster!





---





Så kom vi in på vår pappa. Han är ganska originell, måste jag säga. Han ordnade med familjens gemensamma present till mig, en flaggstång. Jag har önskat mig en, vår bostad kändes inte komplett utan en. Dessutom fick maken en flagga när han fyllde 40, så naturligtvis måste vi ha något att hissa den i.


Det är ju bara det att flaggstången är för kort! Det ser rumphugget ut.


- Men den går ju i alla fall över taknocken på gamla huset, sa pappa, när jag fick syn på eländet. Han var medveten om det själv, att flaggstången är för kort. Och makens flagga ser helt groteskt för stor ut, när den är hissad.


Mamma och hennes man skrattade nästan på sig, när de fick se flagga och flaggstång häromdagen.





Syrran föreslog att jag skulle försöka byta flaggstången och skaffa en som är åtminstone 2-3 m högre.





Så berättade jag för henne att jag faktiskt hade fått en present till av pappa. "Något litet", som han själv uttryckte det.





Jodå, ur bakluckan hivade han upp en liten tennvas som farfar fick när han blev 50 (det skulle vara 1932 det). Men det står "På 60 års-dagen" på vasen (?), lite halvt om halvt bortskrapat, med en mejsel kanske. Vasen har pappa aldrig haft framme, den måste han ha haft gömd någonstans och nu såg han ett tillfälle att bli av med den. Jag förstår varför han inte använt den, den är fortfarande smutsig inuti efter en bukett från 1932 (eller om det nu var 1942).


För övrigt tycker jag den ser ut som en gravvas, tur att det finns en rejäl fot på den.





Pappa räckte över denna tingest snabbt innan han skulle sätta sig i bilen för att åka hem till sig. Det var som om vasen brände honom i händerna.





Jag kan inte påstå att vasen har särskilt högt affektionsvärde, snarare är det värdet lika med noll. Jag har andra minnen från farfar än denna vas.

Jag får väl gömma undan den till nästa generation ;-) . Stackars åttaåring!

---

På 80-talet såg syrran och jag en film som heter "Withnail & I" (reservation för stavning, uttalas Withnå:l). Den handlar om två killar under sent 60- eller tidigt 70-tal som hyr ett hus i norra England under någon vecka. De röker på, dricker, pratar om tjejer, pratar om pengar, löser alla världsproblem och kommer i kontakt med en liten farbror som tar sig an dem. Farbrorn, som jag tror är tjuvjägare, överraskar dem en dag med en nyfångad hare som han hängt upp på köksdörren. Bredvid haren sitter en lapp "Here's an hare, Harry". Förstås översatt till "Här har'u hare hörru". Killarna har ingen som helst aning vad de förväntas göra med haren.

Det där har blivit ett talesätt mellan mig och syrran och vi säger det när vi får något som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med.

Farfars vas är ett solklart fall av "Här har'u hare hörru".

tisdag 17 augusti 2010

Hurra, vad kul!

Idag kommer min lillebror (inte så liten, han är 41) till Sverige. Han ska vara här ca tio dagar, så det blir minst en träff. Så är det bara lillasyster (45) som saknas.

Som jag saknar henne.

måndag 16 augusti 2010

Hjälp!

Huset är i totalt kaos (som det oftast är) med skor, stövlar, ryggsäckar precis innanför dörren, sandhögar efter hunden, "fådda" rotsaker från grannen som han kom över med i lördags, dammsugare som står framför kakelugnen (får inte lyfta eller dra än på två veckor, så jag kan inte göra något åt det själv), tidningar, papper, viktiga ritningar, tygprover ...

...

och i eftermiddag kommer en journalist hem till oss som kanske ska skriva om vårt hus.

I alla fall har jag fått undan disken.

fredag 13 augusti 2010

Darwin, resans mest iskalla

Kan man säga downlight? I så fall var våra dagar i Darwin det. Av någon anledning hade jag bokat in oss på en camping strax utanför stan. Den var fyrstjärnig enl nätet, men jag undrar hur Australiens stjärnmarkering fungerar i så fall. Eller hur två- och trestjärniga campingar är (fast det vill jag nog helst leva i okunnighet om).



Vi kom dit med taxi, redan det var helt fel. Vårt lilla hus, en "Rainforest retreat", lät som ett hyfsat alternativ till hotell. Mmmm, visst, tjena. En liten låda i korruguerad plåt, placerad en meter från landsvägen. Campingen låg mitt under inflygningsbanan till Darwins flygplats. Det går många plan dit, särskilt är det många landningar och starter nattetid.



Det skulle finnas ett litet café där man kunde köpa lite att äta eller dricka. Jadå, det fanns det, om man gillar Coca Cola. Det var det som fanns, ingenting annat.

Simbassängen då, skälet till att jag valde campingen och inte ett hotell inne i stan? Liten, trång, grund, mer för att doppa fötterna i och gå ett varv. Endast små barn under fyra skulle kunna doppa sig helt.



Standarden för övrigt?



Finns bara ett ord - skitigt.



Men fanns det då inga butiker att handla mat i, i närheten? Om man behövde nya däck, kunde man köpa det. Eller om man var specialintresserad av starksprit, spritbutiken måste vara södra halvklotets största. Annars fanns där ingenting. Förutom en (barnförbjuden) pub.



Vi gick upp till busshållplatsen för att fly in till stan ett par timmar. "Nära" skulle det vara. Aldrig har väl 600 m känts så långt som när vi stretade på i 40 gr hetta. Vi gick över motorvägen (en av landets mest trafikerade, visade det sig) till busshållplatsen. Vid vägen låg det ett djurskelett. Så började vi fundera på vad som var norr och vad som var söder och åt vilket håll stan låg egentligen. Vi blev mer och mer yra i huvet och kunde inte räkna ut någonting. Jag som alltid har en inre kompass och vet precis var jag är, den kompassen hade gått och lagt sig. Så kompå andra sidan motorvägen en buss och jag kisade. Jodå, det var den vi skulle ta. Vi sprang som tokiga över vägen (motorvägar i Australien får beträdas, de är ungefär som våra stora riksvägar) och hann precis.



Det skulle ta tio minuter in till stan, enligt uppgift. Det tog 35.



Chockade rantade vi runt, runt ett par timmar på stan, åt en tidig middag och drack lite vin resp cola. Så kom maken på en plan, vi skulle försöka hitta ett hotellrum och strunta i campingen. Sagt och gjort, medan mörkret föll gick vi runt på alla möjliga hotell och hörde oss för. Till slut fick vi ett rum med plats för alla fem en natt och en lägenhet nästa natt. Vi skulle bara behöva sova på campingen första natten.



Resten av tiden i Darwin drog vi våra resväskor mellan övernattningarna och missade därmed möjligheterna till dagsutflykter till t ex Tiwi-öarna. Det fanns ingen energi till sådant. Men vi gick in på Crocodile Cove mitt inne i stan, vi åt middag andra kvällen på en jättefin grillrestaurang med utsikt över vattnet, vi gjorde den lilla utflykten med amfibiebussen.



Och så försökte vi hitta till pärlfiskemuséet, men gick vilse och hamnade i lite halvskumma kvarter i fiskehamnen i stället. Åttaåringen tappade bort sin kamera. Tolvåringen blev sjuk och fick uppsöka läkare. Jag tvättade.



Återbesök i Darwin? Nej, tror inte det.








Så här roligt hade vi det i Darwin.

Öken och hav del 2




Dags för lite mer blöta, eller hur?


Det enda roliga vi gjorde i Darwin var en liten amfibiebussutflykt. Här är vi ute i sundet mellan fastlandet och Tiwiöarna. Håll fingrarna i styr, det finns saltvattenkrokodiler här!

















Visserligen inget hav, men en mäktig flod, Yarra river i Melbourne. Där var det blött på fler sätt, fyra årstider på en dag, mest regn dock.






Undrar om inte Indiska oceanen är mitt favorithav. Redan namnet ger mig behagliga associationer.



Ingen av oss surfar, men visst kan man känna en längtan efter att testa.

Öken och hav, highlights del 2

Varandras motsats? Ja, kanske, men det finns likheter också. Öppenhet, man ser långt, det finns mer liv "under ytan" än man först varseblir, man får plats med sig själv. Både öken och hav ger mig lust att resa, att ge mig ut i det där stora och upptäcka en delfinflock på väg någonstans eller en ödla som kilar uppför en sten.

Här några bilder:


Katherine Gorge, på väg från Darwin mot Alice Springs. Underbara små stränder längs med floden, men man fick inte gå i land, dit kommer krokodilerna och lägger sina ägg.








Vem har gått här?









Plötsligt ser vi en hjord vildkameler som rör sig mellan buskarna. De är alldeles för skygga, vi kommer inte närmare än så här.








Det är rött, torrt - och rostigt. Järnoxiden i marken gör att den rostar och blir röd. Men vackert är det.









Världens mest kända klippa i solnedgång. Ögonblicket störs dock något av de andra 6000 turisterna som filmar, plåtar, pratar, nojsar, festar (ungefär som vi själva alltså).












Soluppgången var ännu vackrare, med alla fåglar som sjöng till ljusets ära.