Presentation

Så där, nu har jag registrerat mig på den ena kursen och presenterat mig själv på den andra. Den tredje är inte öppen för registrering än på en vecka.

Tänk att det alltid ska vara så svårt att skriva om sig själv.
"Hej! Jag heter xyz och jag vill bli författare när jag blir stor. Jag gillar de här författarna, men oj, inte är ju lilla jag lika bra som de, o näej då. Jag skriver om det här eller kanske det där. Jag gillar lugna skogspromenader och mysiga hemmakvällar."

(det var inte så  jag skrev, bara nästan).

Låter ju som en riktig schablonkontaktannons.

Jag såg för första gången på ett tag vilken presentation jag har här, på bloggen. Det stod att jag skriver om olika idrotter, t ex skidor både på längden och på tvären, eller basket, eller friidrott, men inte har jag med ett ord nämnt EM i basket, eller VM i simning eller VM i friidrott. Inte ett smack. Nada. Så då tog jag bort det ur presentationen så ingen går omkring och längtar efter vad just jag har att komma med när det gäller nagellack på höjdhoppare eller missade finalplatser eller dopning eller att det är blött i simbassängen eller att basketlaget fick god mat eller ...
ska man skriva om sport, ska man göra det mer i realtid, inte sådär några dagar efteråt.

Jag tror att höstens stora tema blir skrivande. Jag kommer att skriva om att skriva. Så där metaskrivande alltså.

Förutom mina gamla vanliga ämnen.

Vad har väl Bernt gjort för ont?

Ingenting vad jag vet. Han är säkert otroligt sympatisk och trevlig. Att han är kobrasnabb har vi sett.

Men det irriterar mig att en idrottare som i princip varje deltävling, i varje moment, kommer sist eller näst sist, ändå kan hänga sig kvar genom nattduellen. Inte bara en gång, utan flera.

Nä, jag gillar inte den idén riktigt.

Samtidigt inser jag ju att just det kan vara det som gör programmet till något mer än "bara" mys och pys och "så kul att få se våra enormt duktiga idrottare skojsa och ha det". Kanske behöver vi tittare den där extra spänningsdelen, kanske behöver vi bli lite förbannade. Precis som när det är tävlingar på riktigt.

Adrenalin, here we go.

Så.

Att Magdalena Forsberg gick vidare till finalprogrammen överraskar inte, hon vann flera deltävlingar eller kom tvåa. Min första favorit Malin Ewerlöf åkte ju tyvärr ut direkt.

Få se vad nästa omgång idrottare kan åstadkomma. Någon har säkert iskalla nerver, några har ett extremt bollsinne, två är säkra i vatten, men det är ju inte bara sådant de tävlar i.

Fortsättning följer.

Dagens hjälte Anja

Anja, Anja, min stora idol. Idag i programmet "Sommar" skulle hon visa upp nya sidor hos sig själv. Och det gjorde hon med besked.

Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.

Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.

Lycka till, fina fantastiska Anja!

Svt


Aftonbladet




Expressen

SvD

Pantertanter

Vad ska man ägna sina dagar åt när man blir äldre? Virka grytlappar? Plocka bort fula blad på pelargonerna? Mata duvorna i stadsparken? Lyssna på "Ring, så spelar vi"?

Tja, det kan man väl.

Eller så kan man göra som Merlene Ottey. Hon vill absolut inte sluta med det hon tycker är roligast och bäst att göra. Hon har blivit uttagen till Sloveniens stafettlag 4x100 m och ska alltså delta i EM friidrott i Helsingfors.

Strongt gjort, tycker jag. Ottey fyllde 52 för några veckor sedan.

Lycka till, Merlene!


Jag är årsbarn med Ottey och fyller 52 i juli. Det finns hopp om livet ;-).

DN

Jönsson, Le Moine, Wiberg och Wieslander

Nu är de bara fyra kvar i Mästarnas Mästare. På lördag stundar Hell Week och den sista nattduellen. Äntligen säger jag, för nog har nattduellerna alltid varit spännande, men denna säsong är de för spännande. Jag står knappt ut med att se på dem. I lördagens avsnitt när Anders Järryd åkte ur var det väldigt mycket testoreston med huvudbankningar och möbelvältande. Jösses, Jönsson har ju en likadan vargblick som Foppa hade när det begav sig. Och att Järryd har ett hett humör visade sig också.
På söndag vet vi vem som blivit årets Mästarnas Mästare.

Jag vet inte om jag missat något, men nu verkar reglerna i nattduellen ha ändrats. För visst var det väl så tidigare att det var målfoto som användes om båda fick tag på staven? Nu verkar inte det ha lika stor betydelse, snarare är det mer så att den som inte släpper taget och sliter till sig staven vinner ronden.

När Ljungskog vann mot Schwartz tyckte jag nog att det var på det sättet. Jag kunde inte se vem som var först, men det var onekligen Ljungskog som drog till sig staven. Nja, jag gillar det inte. Igår åkte hon dock helt rättvist ut. Hon hade en delseger, men kom sist eller näst sist i nästan alla andra deltävlingar.

Sedan har jag kommit fram till att årets upplägg med två omgångar tävlande, med sex stycken per omgång, inte var klockrent. Svt kanske sparar lite pengar på det, men å andra sidan, programmet kan inte vara särskilt dyrt att producera. Jag gillade när alla var tillsammans från början, när man fick se hur många fann nya vänner och andra fortsatte älta gammalt (läs Holm och Sjöberg). Nu blir det lätt tjatigt med deltävlingarna som ju måste genomföras två gånger. Så spännande är det verkligen inte med att se idrottare försöka få en spik.

Någon som är helt klockren är Micke Leijnegard som programledare. Han möter idrottarna med stor respekt och han verkar verkligen mena att det var en stor ära att få träffa XYZ i tävlingarna, när h*n har blivit utslagen i nattduellen.  Stor heder åt dig, Micke och må du aldrig tacka ja till att bli programledare för något program i stil med "Smartare än en femteklassare" eller "Minuten". Du är alldeles för bra för det.


Ps. Vem jag hejar på nu? Gissa tre gånger. ;-)

Svt

Gamla mästare

Nu är vi mitt uppe i årets "Mästarnas Mästare", familjens absoluta favoritprogram. Det finns alltid någon att tycka mer om, någon annan att minnas, ytterligare någon som vi unisont säger "men HON (eller HAN), att h*n var så himla bra, det fattade vi ju inte, ojojoj, vilka meriter."

Jag vill inte påstå att vi är sportfånar hela gänget, men nog är det kul med idrott ändå. I alla fall skidor (jag), friidrott (jag), simning och simhopp (jag), boxning (maken), ishockey (maken), gymnastik (nioåringen och fjortonåringen) ...

Jag är dock inte säker på att jag gillar årets upplägg med sex tävlande som ställs mot varandra i några program och så ska två av dem gå till semifinal. Därefter presenteras de övriga sex tävlande. Det blir i och för sig mindre av kotterier och tjafs, men möjligheten till de oväntade vänskapsbanden - som jag faktiskt tror på att de knyts - blir ju också färre.

Vem som är min favorit så här långt?

Tja, eftersom jag minns OS 1972 när Gunnar Larsson vann med två tusendels sekund så håller jag ju lite extra på honom. Men jag tror inte att han kommer stå som slutlig segrare. Annichen Kringstad har imponerat hittills. Kanske det är dags för en kvinna i år?

De i övriga startfältet har vi ju inte sett än, men som slalomälskare håller jag även på Pernilla Wiberg. Och så hoppas jag ju att min idol Anja Pärson kan om något år eller så övertalas att ställa upp i programmet.

Länken visar förra veckans program: http://svtplay.se/t/104061/mastarnas_mastare

Nördigt

Nej, fotboll är inte min sport, det har jag konstaterat många gånger tidigare. Men jag är en tvättäkta mästerskapsnörd. Jag tittar på alla möjliga sporter när det är OS, även om jag har en viss förkärlek för friidrott, simning, simhopp, gymnastik, förutom alla typer av skidåkning, (utom skidorientering som jag faktiskt inte begriper, var ligger det svåra när tidigare åkare lämnar spår efter sig?). Jag kollar in många sporter när det drar ihop sig till EM och VM, bara för att det är så stora turneringar.
Ibland tittar jag t o m på SM.

Jag lät medvetet bli att titta på Sveriges gruppspelsmatcher i fotbolls-VM, någonstans är det lite för likt vanliga ligamatcher eller allsvenskan. Men när det blir kvartsfinaler, semifinaler och som igår, bronsmatch, då vill jag inte missa en minut.

Fy katten, vad spännande det var i går! Och vilket otroligt mål Hammarström gjorde, dessutom när laget spelade med endast tio spelare på plan.

Ska vi utse det målet till årets mål?


DN

SvD

SM-helg

Det stundar stortävlingar i Sundsvall. Fr o m idag börjar SM i flera sporter. Längdskidor, curling, skridsko, snöskoter, dragkamp är några av dem. Och så har vi boxning. Ni vet den där sporten som undertecknad inte vill bry sig så mycket om egentligen, men som undertecknads make älskar.

Självklart ska han dit och titta och heja fram en ung boxare, Oscar Ahlin. I hans klass, 81 kg, finns de mycket skickliga Kennedy Katende och Babacou Kamara och en gissning är att det kommer stå mellan någon av dem och Oscar.

DN


SvD

Jerring och andra priser

Såklart tittade jag på Idrottsgalan

 igår. Alla andra galor kan jag hoppa över, många känns så pretto och alla snubblar i sin iver att säga något smart, roligt och som slår alla med häpnad. Allra bästa tacktalet någonsin för ett pris hölls av Katherine Hepburn, när hon fick en Oscar för fjärde (?) gången. Jag citerar henne:

"Thank you".

Men Idrottsgalan, fast den är ungefär likadan som andra galor, innehåller förutom mer eller mindre taffliga skämt, (men STORT TACK för att vi slapp Peter Settman denna gång), något annat också. Det handlar ofta om liv och död, (Anja Pärson som kraschade i störtloppet och sedan körde hem ett brons dagen efter i OS-backarna) eller om att övervinna ett motstånd som skulle kunna få den mest envetne att ge upp. Det pris som brukar beröra mig mest är priset till årets idrottare med funktionshinder. Anders Olsson fick det i år igen, helt berättigat, då han är helt enastående i sin sport. Men de övriga nominerade går inte heller av för hackor, de har visat mycket hög klass allihop.

Jag ska erkänna en sak. Jag grät när Ingemar Stenmark fick sitt speciella hederspris, av inga mindre än bröderna Mahre. Men vart tog de skönlockiga unga snygga amerikanerna vägen och varifrån kom dessa kalhuvade små farbröder? Vilken tur att de log brett så man kände igen dem på leendena!

Under kvällen kunde man rösta på en av åtta nominerade till Jerringpriset. Varje år tänker jag att jag inte ska rösta, jag blir bara besviken för att "min" kandidat inte vinner. Varje år sitter jag där och röstar i alla fall.

Jag började tappert med att rösta på Frida Svensson, rodd. Inte för att jag vet mer om henne än att hon är roddare och vann ett VM-guld. Men rodd är en så liten sport och förtjänar bara därför mer uppmärksamhet.
Hon kom åtta.
Jag bytte snabbt kandidat. Jag ringde som en galning på Lag Annette Norberg, för hur många lyckas försvara ett OS-guld? Det hjälpte inte. De blev sexa.

Så vad gör jag? Jo, jag ringde och ringde och ringde på Therese Alshammar. Inte för att jag missunnar alla längdskidåkare detta pris, verkligen inte, men det kändes igår som att de redan hade vunnit "allt" som gick att vinna på galan. Och även om Alshammar inte hade ett OS under 2010, har hon presterat oerhört mycket ändå. EM-guld, VM-guld, världscup ...

Och, hur många idrottare har mäktat med att ta runt 70 (hittills) internationella individuella medaljer under sin karriär?

Kalla, är det en bil, eller?

Jag gillar verkligen att titta på sport, eller åtminstone vissa sporter. Det är främst utförsåkning, längdskidor och skidskytte samt ett gäng sommaridrotter med friidrott, simhopp och simning. I OS- och VM-tider tillkommer short track, konståkning och en hel massa annat som jag inte vet om att jag gillar, men när jag tittar på det, så inser jag hur kul just den där sporten verkar vara.

Men hur mycket jag än kollar på André Pops, Jonas Karlsson och de andra journalisterna, så lär jag mig aldrig stå ut med de eviga flosklerna. Floskler som används av idrottarna själva många gånger, men det gör dem inte bättre.
Inom längdskidåkning är det "lägga in en växel till", eller "hon har en stark motor, särskilt i den branta uppförsbacken". Är Kalla en bil? tänker jag då.

Inom alpint låter det så här: "jag har det i mig, det gäller bara att få ut det." Just så kan nästan alla idrottare säga, när jag tänker efter.

Eller den ständiga:
- Hur känns det?

Ja, hur känns det när man som 20-nånting har vunnit världens största tävling, något man tränat för varje dag sedan XYZ år?

Hur känns det?