Seminarium

Jag ber i förväg om ursäkt om ni ser bilder på lättklädda damer här på bloggen. Jag har försökt få bort all reklam nu, ändå pluppar det upp bystiga blondiner hela tiden. Åtminstone när jag sitter här och donar vid desktopen. Jag hade ju reklam under något år, men avslutade det häromdagen. (Och då var det ganska snälla annonser, ingenting som ens andades naket). Under 2012 "tjänade" jag sjutton kronor och trettio öre på reklamen, (17,30!) och det var så lite så inte ens det fick jag ut.
Jaja, jag gjorde ett försök i alla fall att få in lite cash.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I tisdags var det dags för första seminariet på den nya skrivarkursen. Så roligt, så matnyttigt, så intressant, så kul, så ...
så där kan jag fortsätta ett tag till. Jag känner redan att jag vill fortsätta nästa termin också. Vi satt alltså i två dagar och gick igenom varandras texter, en timme per text. Nio sinsemellan helt olika texter och nio helt olika sätt att skriva, nio olika temperament. Det var alldeles, alldeles underbart och stimulerande.

Många nya infallsvinklar, många idéer, många utmaningar blev det. En av utmaningarna jag fick var att skriva fulare.

Ja just det, skriva fult.

Det avsnitt jag hade skickat in handlade om en gatupojke och självklart är det ju så att jag inte kan skriva på samma sätt som när jag skriver om en medelålders kvinna som hann gå några månader på universitetet innan något hände som gjorde att hon måste avbryta sina studier.

Alltså ska jag försöka bryta upp mitt prydliga språk, skita ner det, utan att direkt använda fler svordomar eller slang i texten.

Spännande.

Ord jag tar till mig

Idag skriver Dilsa Demirbag-Sten en krönika i DN om berättande. Så självklart hon skriver om att i centrum står en berättares önskan att nå fram till andra, att orden är redskap för fantasin och glädjen.

Jag citerar: "Formerna förändras, men det är endast de som sätter berättaren i centrum och är mottagliga för nya och individuella uttryck som kommer att överleva."

Låt våra barn berätta sina historier på sitt sätt, låt grammatiken och de stränga, strikta formerna komma senare. Låt tusen blommor blomma.

DN

Att man kan fnittra högt för sig själv på biblioteket

Jag satt igår kväll på det lokala biblioteket under tiden nioåringen tränade basket. Jag läste ur Göran Häggs bok "Nya författarskolan". Det som fick mig att fnissa var hans sammanställning av några "blommande", "känsliga" svenska författare som skriver "vackert" och hur det ibland går helt överstyr.

Läs själva:

"Morgonen gned sina bröst mot fönsterrutan."

"Fingrarnas ändfalanger skränkte sig." Jag vet knappt vad det betyder.

"Fukten låg som rått kött mot pannan." Hur vet författaren det, har han/hon gått med rått kött i pannan?

"Mörkret hängde som en tät flock fladdermöss i träden, med vingar som sakta svepte över synfältet vart man såg." Jisses.

"Genom huden syns ådror, ett verk av ådror, välvande sig som oktoberträdkronan i en navkapsel där också grusgångens stenar speglas." Det är alltså ett kvinnobröst som beskrivs här.

"Hennes äktenskapliga säng hade för länge sedan blivit som ett folktomt torg." Hm.

"Deras kroppar blandades ihop som en grekisk bondsallad." Nej, det låter inte särskilt sexigt. Blir svårt att äta fetaost med samma entusiasm efter den där meningen. Jag menar blott, snacka om associationer.

"... (sjön) där vattnet hade sin blick fäst på honom, med mascara klumpad i topparna av kaveldunens ögonhår." Tja, vad säger man? Suck.

Göran Hägg nämner inte vilka författare, mer eller mindre etablerade, men alla utgivna, det är som har kläckt ur sig dessa underligheter.

Men den här meningen tror jag att jag vet vem som har skrivit: "jag berättar så att änglarnas tårar fryser till is."

Fortfarande överspänt, men i det här sammanhanget står den meningen ut lite, som den minst dåliga.

Men, ner i papperskorgen med eländet.

Meningar

Jag kommer aldrig ihåg citat och aforismer. Jag kan aldrig klämma ur mig något träffsäkert av Oscar Wilde eller Mark Twain utan att blanda ihop det lite, så meningen och det roliga går förlorat.

I gengäld kommer jag ihåg en och annan mening ur romaner och noveller.

Jag läser just nu Kjell Johanssons bok "Det var inte jag", en historia om den medelålders Eva som tänker på sina föräldrar, sin barndom och hur allt blev som det blev. Eva tänker så här om sin pappa: "han hade ett väl utvecklat möjlighetssinne."
Ett så härligt sätt att berätta om någon som hellre lever i sin fantasivärld, om någon som gärna startar en massa projekt, för att bli rik, men som stöter på diverse problem hela tiden. Naturligtvis är det inte pappan det är fel på, utan omständigheterna, omvärlden.
Ordet möjlighetssinne tar jag med mig.

Tidigare i våras sträckläste jag Nam Les novellsamling "Båten". Där finns en novell som heter "Cartagena". Jag får rysningar av dåligt bildspråk, men en mening som denna njuter jag av: "till och med mörkret i hans armhålor andas våld."

Ah, vilken farlig karl! Man känner hans svett, testosteron, kanske blod och krutrök, absolut droger. Dessutom är orden i sig så starka, det är mörkt, armhålor, andas våld. Nästan ljudrim.

Så till sist denna mening, som jag faktiskt använt mig av och citerat. Den är ur Mika Waltaris bok "Sinuhe egyptiern": "deras tal var som flugors surr i mina öron."

Ett snyggt sätt att säga att man inte ids lyssna ;-)

Det här med språk kan vara svårt det

Kom nyss hem från ett utvecklingssamtal med trettonåringen och hennes klassföreståndare. Hon har gjort stora framsteg, så allt ser bra ut inför första betyget nästa läsår. Men en och annan sak skulle behöva förbättras, ansåg läraren, framför allt i svensk grammatik. "Men det är bra att du kämpar på, ibland kan det vara bättre än om man har väldigt lätt för sig."
Det får nog stå för honom det.
Och så kom det:
   - När jag vart lärare ...

Mina öron skrumpnade nästan ihop. "När jag vart lärare ..." Vart, vart, vad då vart?

"När jag blev lärare ..." om jag får be.

Denna lärare undervisar i engelska och franska. Men kanske är han bättre på de språken?

Kalla, är det en bil, eller?

Jag gillar verkligen att titta på sport, eller åtminstone vissa sporter. Det är främst utförsåkning, längdskidor och skidskytte samt ett gäng sommaridrotter med friidrott, simhopp och simning. I OS- och VM-tider tillkommer short track, konståkning och en hel massa annat som jag inte vet om att jag gillar, men när jag tittar på det, så inser jag hur kul just den där sporten verkar vara.

Men hur mycket jag än kollar på André Pops, Jonas Karlsson och de andra journalisterna, så lär jag mig aldrig stå ut med de eviga flosklerna. Floskler som används av idrottarna själva många gånger, men det gör dem inte bättre.
Inom längdskidåkning är det "lägga in en växel till", eller "hon har en stark motor, särskilt i den branta uppförsbacken". Är Kalla en bil? tänker jag då.

Inom alpint låter det så här: "jag har det i mig, det gäller bara att få ut det." Just så kan nästan alla idrottare säga, när jag tänker efter.

Eller den ständiga:
- Hur känns det?

Ja, hur känns det när man som 20-nånting har vunnit världens största tävling, något man tränat för varje dag sedan XYZ år?

Hur känns det?

Sötsliskiga kakans dag

Så stöter jag plötsligt på en ny "bemärkelsedag". På facebook har en av våra mest (ö-)kända bakverk fått en egen sida och idag firas bakverkets dag. Tja, varför inte, när kanelbullen har en egen dag (tror det är 4/10), men jag avstår ändå.

Bakverket har ett i vissa sammanhang ett kontroversiellt namn, som många gärna vill byta ut. Jag använder inte själv det kontroversiella namnet, men hör det då och då i min omgivning.

Vad säger du själv? Negerboll eller chokladboll?

Häromdagen kunde man läsa om en cafévagnsanställd på ett tåg, som försökte locka till sig fler kunder med att i caféet hade de minsann färska negerbollar. Hans/hennes uttalande blev genast anmält till DO.

Även om jag tycker n-ordet är nedvärderande, tycker jag att en DO-anmälning blir i sammanhanget ganska löjlig.

Ja, n-ordet är bara ett ord, men det uppfattas kränkande av många människor och därmed är det inte bara ett ord, vilket som helst. Vi som inte själva känner oss kränkta, kan ju lära om och säga chokladbollar, för vi är inte obildbara.

Jag tror verkligen inte att vår åsiktsfrihet och yttrandefrihet blir allvarligt naggade i kanten för att vi bestämmer oss för att vissa ord kan vi hoppa över.

"Ja, men jag har ju alltid sagt negerbollar, jag är uppvuxen med det" kanske någon tänker nu. Det är jag med. Jag är född 1960 och också uppvuxen med High Chaparall i svartvitt och tjeckiska dockfilmer (så småningom i färg) på den enda tevekanalen. Nu har vi hur många tevekanaler som helst och ingen av dem visar program i svartvitt.

Många, många ord har i vårt språk fått ändrad betydelse genom åren och det har inte vållat oss några stora problem. Jag tar ett exempel. För, säg, 150 år sedan betydde ordet hora en ogift mor. Det är inte riktigt det vi tänker på nu, när vi hör ordet. Ett annat exempel är det gamla ordet för fuktig ängsmark (tänk efter, så kommer du nog på vilket ord det är).

Jag använde ordet negerboll under hela min uppväxt, men när min pappa, som aldrig gjort sig känd för sin finkänsla, skulle översätta vad några svenska bakverk heter för en engelsktalande familj som var på besök, blev jag uppmärksammad på hur obscent ordet faktiskt är.

Testa själv att direktöversätta.