Höga hästar

Sådana där för snorkfröknar, alltså.

Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.

Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.

Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?

Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.

Snorkfröken är mitt andra namn.

I alla fall ibland.

Meningar

Jag kommer aldrig ihåg citat och aforismer. Jag kan aldrig klämma ur mig något träffsäkert av Oscar Wilde eller Mark Twain utan att blanda ihop det lite, så meningen och det roliga går förlorat.

I gengäld kommer jag ihåg en och annan mening ur romaner och noveller.

Jag läser just nu Kjell Johanssons bok "Det var inte jag", en historia om den medelålders Eva som tänker på sina föräldrar, sin barndom och hur allt blev som det blev. Eva tänker så här om sin pappa: "han hade ett väl utvecklat möjlighetssinne."
Ett så härligt sätt att berätta om någon som hellre lever i sin fantasivärld, om någon som gärna startar en massa projekt, för att bli rik, men som stöter på diverse problem hela tiden. Naturligtvis är det inte pappan det är fel på, utan omständigheterna, omvärlden.
Ordet möjlighetssinne tar jag med mig.

Tidigare i våras sträckläste jag Nam Les novellsamling "Båten". Där finns en novell som heter "Cartagena". Jag får rysningar av dåligt bildspråk, men en mening som denna njuter jag av: "till och med mörkret i hans armhålor andas våld."

Ah, vilken farlig karl! Man känner hans svett, testosteron, kanske blod och krutrök, absolut droger. Dessutom är orden i sig så starka, det är mörkt, armhålor, andas våld. Nästan ljudrim.

Så till sist denna mening, som jag faktiskt använt mig av och citerat. Den är ur Mika Waltaris bok "Sinuhe egyptiern": "deras tal var som flugors surr i mina öron."

Ett snyggt sätt att säga att man inte ids lyssna ;-)