Sådana där för snorkfröknar, alltså.
Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.
Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.
Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?
Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.
Snorkfröken är mitt andra namn.
I alla fall ibland.
Inte så ofta skulle jag tro, att du är snorkig! Att som bibliotekarie vara det är tjänstefel. Vi har ett underbart bibliotek i Gränna, personalen där är alltid trevlig och tar glatt hem allt man vill!
SvaraRaderaTack Calle! Jag kanske skulle ha skrivit "lätt nedlåtande" i stället för snorkig.
SvaraRaderaEnligt min syster, som alltid ställde till det när jag som barn lekte bibliotek hemma med spelkort och husets alla barnböcker, var jag aldrig snorkig. Möjligen kunde jag bli besviken när hon lämnade tillbaka böckerna försent eller ändrade min ordning på spelkorten. ;-)
Men alltså - en exbibliotekarie som inte kan sin Mumin? Snorkfröken är inte snorkig ... hon är romantisk, snäll, fåfäng och mycket förälskad i Mumintrollet.
SvaraRaderaJag har faktiskt aldrig träffat en snorkig bibliotekarie.
Okej, okej, jag erkänner. Mina favoritfigurer var/är Muminmamman, för hon ser även det osynliga barnet och så är hon på något sätt alltid förberedd och har "allt" till hands, och Snusmumriken, för han är alltid redo att ge sig av och har just inget bagage alls.
SvaraRaderaAtt Snorkfröken är kär i Mumintrollet vet jag ju, det är mest hennes namn som jag fallit för att använda i inlägget som beteckning på nedlåtande personer. Det var dumt.
Det gläder mig att ni aldrig träffat på snorkiga bibliotekarier, det ger hopp om mitt gamla skrå.