Ja, det var ett tag sedan jag kom med ett lästips, så det är verkligen dags. Dagens eller kanske veckans, eller månadens, eller varför inte dra till med höstens tips är:
Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan. Den är utgiven på det lilla förlaget [sekwa] som kallar det för en roman.Jag vet inte det jag, det är en biografi över författarens mamma Lucile, men okej, skriven på ett "roman-sätt", vad nu det är egentligen. Det tog mig nära hundra sidor att inse att omslagets fotografi av en ung vacker kvinna med cigarett i handen föreställer Lucile, att det inte var en otroligt skickligt berättad historia som vindlar sig mellan nutid och samtid. Det de Vigan berättar om har hänt, men hon är ändå tydlig med att det är hennes sanning.
Lucile är tredje barnet i en brokig familj med sammanlagt nio barn. Rätt tidigt i boken får vi veta familjemedlemmarnas födelseår och i något fall även dödsår. Läsaren förbereds alltså på att alla barn inte blir så gamla (tur det, annars skulle man knappt stå ut när det väl händer). När de Vigan skriver i nutid får vi ta del av hennes vånda att skriva om modern, om hennes sjukdom, att hon är bipolär, att hon råkade ut för saker som ingen ska behöva råka ut för. Luciles egen mor, som vägrar se vad som händer mitt framför henne. Luciles far som styr som en medeltida slottsherre som inte tål motsägelser. Systrar och bröder som finns i stället för föräldrarna, där deras liv hela tiden går i varandras. Någon klarar inte av livet, utan väljer en annan väg.
Det är ibland fruktansvärt plågsamt, jag gråter, måste lägga undan boken ett tag. Men så måste jag fortsätta läsa, för de Vigan skriver så oerhört skickligt, vackert, bra. Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte.
Jag tycker inte om att göra hundöron, men vissa böcker kräver det. Då kan jag snabbt gå tillbaka till något favoritstycke, en mening som skimrar extra mycket. Författaren och hennes syster måste akut flytta till sin far Gabriel i Normandie, då Luciles sjukdom brutit ut och hon under en period inte längre är kontaktbar. Då skriver de Vigan:
"det var där vi skulle bo i några år. Vi var helt ovetande om hur kraftigt vårt liv hade förändrats. I Gabriels vackra hus, längst in på en liten jordbruksväg, skulle vi upptäcka en annan sorts våld som det skulle ta många år innan vi kunde sätta ord på."
Eller detta:
"Gråta kan jag alltid göra senare."
Författaren skriver om hur plågsamt att skriva denna historia, hur hon försöker smita undan med att lägga i tvättmaskinen, att tömma den, fylla diskmaskinen, om de tjugofem cigaretter hon drömmer om att röka varje dag, men eftersom hon inte röker så får hon ju suga på halstabletter ...
Den som helst vill läsa feelgoodböcker, där det värsta problemet är att mannen inte lägger smutstvätten i smutskorgen, eller där bilen vägrar starta på morgonen och där man förlagt sitt busskort, böcker där märkesväskor nämns tillsammans med träningstips från nya yogavarianten, böcker där dammiddagarna avlöser varandra och man vet inte riktigt vad man ska bjuda på, för man redan har lagat alla rätter som man gillar, den läsaren kan nog hoppa över "Ingenting kan hindra natten".
Men jag vet att jag hittat en ny favoritförfattare.
På svenska finns även dessa böcker:
No och jag
Underjordiska timmar
Dagar utan hunger
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
onsdag 4 september 2013
fredag 26 april 2013
Dagens lästips
Det var ett tag sedan jag kom med tips om något att läsa. Det betyder förstås inte att jag inte läser, det gör jag ju nästan jämt, det är bara tiden att blogga om det som saknas.
I Kanada finns en bokhandelskedja som heter Indigo (den kanske finns i USA också, det vet jag inte). De tre butiker jag besökt är välsorterade, allt är snyggt uppställt och jag blir så köp- och lässugen.
Personalen i butiken i shoppinggallerian Park Royal i West Vancouver går gärna runt i lokalen och frågar vänligt om man vill ha något tips. Första gången sa jag att jag gärna ville få tag på böcker av kanadensiska författare. Det är få som blir översatta till svenska, däribland Alice Munro, Margaret Atwood och Robertson Davies. De går inte precis av för hackor, men det är ju alltid intressant att hitta något nytt.
- How interesting. Why do you prefer Canadian authors?
Jag förklarade att som bosatt i Sverige är det inte så lätt att hitta mer än till exempel de ovan nämnda.
- Ah, Sweden! The country of Stig Larsson. And Strindberg of course.
Bokhandelsbiträdet log mot mig och tipsade om några författare. Jag gick därifrån med ett tiotal böcker - och fick knappt ihop resväskan när jag några dagar senare skulle resa hem igen.
I somras var jag där igen. Så fort jag kom innanför dörren, kom bokhandelsbiträdet fram och sa:
- Oh, welcome back, Swedish lady! I have something for you.
Det hade gått mer än ett år sedan mitt första besök. Naturligtvis blev jag mycket imponerad av hennes goda minne. Än en gång vacklade jag ut från butiken en timme senare under tyngden av mina nyinköp.
Här är ett av dem:
Gold Mountain Blues av Ling Zhang. Det är en krönika om en kinesisk familj i flera generationer där männen reser till Kanada, Gold Mountain som det kallades i Kina, för att försörja hustru och barn. De bygger järnväg, skickar varenda cent hem till Kina, blir arbetslösa när järnvägen är klar, diskar, arbetar som bud, ... Boken är stundtals tung att läsa, då det händer så mycket sorgligt (ett barn drunknar, ett annat barn säljs som bordellslav ...), men ändå är den spännande, en riktig bladvändare.
Författaren föddes i Zhejiangprovinsen i Kina men bor i Toronto sedan 1986. Hon har vunnit flera priser för sina romaner och novellsamlingar. Boken bör gå att få tag på via någon nätbokhandel eller kanske något bibliotek, jag har inte kollat det.
Så tar jag en svensk bok som jag läste ut i morse.
En osynlig av Pontus Ljunghill. Det är en historia som sticker ut i deckarhögarna. Det börjar med ett bestialiskt mord på en liten flicka 1928. Kommissarie John Stierna och hans medarbetare hittar aldrig mördaren. Preskriberingstiden för mord är tjugofem år, så 1953 kommer mordet slutligen läggas till handlingarna. Stierna går i pension ett år för tidigt, han står inte ut med att vara kvar som polis och ha detta enda olösta fall. Han reser till Visby, där han blir uppsökt av en journalist som skriver om svåra fall under 1900-talet. Boken rör sig mellan 1928 och 1953, så man får följa polisarbetet och själva brottet (som inte alls känns så blodigt och spekulativt som det ibland kan göra i "vanliga" svenska deckare). Ibland kommer mördarens röst in. Efter ett tag tror jag att jag vet vem mördaren är, men det avslöjas förstås inte förrän på allra sista sidan.
Miljö- och tidsskildringarna känns autentiska, man får en bra bild av Stockholm under tjugotalet. Ett extra plus för det snygga omslaget.
Författaren är kriminolog med särskilt intresse för polishistoria, vilket märks.
I Kanada finns en bokhandelskedja som heter Indigo (den kanske finns i USA också, det vet jag inte). De tre butiker jag besökt är välsorterade, allt är snyggt uppställt och jag blir så köp- och lässugen.
Personalen i butiken i shoppinggallerian Park Royal i West Vancouver går gärna runt i lokalen och frågar vänligt om man vill ha något tips. Första gången sa jag att jag gärna ville få tag på böcker av kanadensiska författare. Det är få som blir översatta till svenska, däribland Alice Munro, Margaret Atwood och Robertson Davies. De går inte precis av för hackor, men det är ju alltid intressant att hitta något nytt.
- How interesting. Why do you prefer Canadian authors?
Jag förklarade att som bosatt i Sverige är det inte så lätt att hitta mer än till exempel de ovan nämnda.
- Ah, Sweden! The country of Stig Larsson. And Strindberg of course.
Bokhandelsbiträdet log mot mig och tipsade om några författare. Jag gick därifrån med ett tiotal böcker - och fick knappt ihop resväskan när jag några dagar senare skulle resa hem igen.
I somras var jag där igen. Så fort jag kom innanför dörren, kom bokhandelsbiträdet fram och sa:
- Oh, welcome back, Swedish lady! I have something for you.
Det hade gått mer än ett år sedan mitt första besök. Naturligtvis blev jag mycket imponerad av hennes goda minne. Än en gång vacklade jag ut från butiken en timme senare under tyngden av mina nyinköp.
Här är ett av dem:
Gold Mountain Blues av Ling Zhang. Det är en krönika om en kinesisk familj i flera generationer där männen reser till Kanada, Gold Mountain som det kallades i Kina, för att försörja hustru och barn. De bygger järnväg, skickar varenda cent hem till Kina, blir arbetslösa när järnvägen är klar, diskar, arbetar som bud, ... Boken är stundtals tung att läsa, då det händer så mycket sorgligt (ett barn drunknar, ett annat barn säljs som bordellslav ...), men ändå är den spännande, en riktig bladvändare.
Författaren föddes i Zhejiangprovinsen i Kina men bor i Toronto sedan 1986. Hon har vunnit flera priser för sina romaner och novellsamlingar. Boken bör gå att få tag på via någon nätbokhandel eller kanske något bibliotek, jag har inte kollat det.
Så tar jag en svensk bok som jag läste ut i morse.
En osynlig av Pontus Ljunghill. Det är en historia som sticker ut i deckarhögarna. Det börjar med ett bestialiskt mord på en liten flicka 1928. Kommissarie John Stierna och hans medarbetare hittar aldrig mördaren. Preskriberingstiden för mord är tjugofem år, så 1953 kommer mordet slutligen läggas till handlingarna. Stierna går i pension ett år för tidigt, han står inte ut med att vara kvar som polis och ha detta enda olösta fall. Han reser till Visby, där han blir uppsökt av en journalist som skriver om svåra fall under 1900-talet. Boken rör sig mellan 1928 och 1953, så man får följa polisarbetet och själva brottet (som inte alls känns så blodigt och spekulativt som det ibland kan göra i "vanliga" svenska deckare). Ibland kommer mördarens röst in. Efter ett tag tror jag att jag vet vem mördaren är, men det avslöjas förstås inte förrän på allra sista sidan.
Miljö- och tidsskildringarna känns autentiska, man får en bra bild av Stockholm under tjugotalet. Ett extra plus för det snygga omslaget.
Författaren är kriminolog med särskilt intresse för polishistoria, vilket märks.
tisdag 19 mars 2013
Lästips
Vad brukar du och din partner prata om vid frukostbordet? Pratar ni alls? Eller det kanske är mest "hrmpf" och "mmm" mellan teklunkarna och flingfrasandet?
Hos oss är det blandat. Ibland är det tyst, med bara radions P2 på i bakgrunden, någon annanstans i huset hörs någon glammig barnkanal som visar en fett cool serie för preteens (= för tjejer i 10-11-årsåldern).
Andra gånger frågar maken om rätt djupa saker, som till exempel om jag har sett hans bilnycklar, eller om jag passerar en brevlåda under dagen och kan jag komma ihåg att posta några (ofrankerade, de är alltid ofrankerade) brev som måste vara hos mottagaren dagen därpå.
Åter andra morgnar är det på ett annat sätt.
Jag har precis läst ut Caitlin Morans bok "Konsten att vara kvinna". Ja, jag vet att jag är lite sen, det är ju så. Jag läser nästan aldrig böcker när alla andra läser dem och pratar om dem, jag läser inneböckerna "sedan", när jag har tid, lust, själ och hjärta för dem. Nu var det tid för Morans bok.
Som jag har fnittrat och fnissat och gapskrattat. Jag har gjort hundöron överallt (det är MIN bok, jag gör som jag vill med den - men att stryka under i den, nej aldrig). Moran blandar högt och lågt, hon diskuterar p-rullar, strippklubbar, ansiktslyft, löner, aborter ... jag skulle faktiskt kunna citera hela boken. Men det slipper ni.
Måste bara saxa lite här:
"Jag ska lägga korten på bordet här och nu: jag gillar stora trosor. Den stridbara feminismen behöver stora trosor. Rejäla. Just nu har jag på ett par som kunde ha använts som brandfilt att släcka den stora branden i London 1666 med, när som helst under de två första dygnen. De når från lårvecket och upp till naveln och kan smidigt vecklas ut till en liten sommarstuga att vila upp sig i på helgerna. Om jag nånsin får för mig att kandidera till parlamentet blir det med kampanjen "Rejäla underbyxor åt alla kvinnor".
Detta stycke - och lite till - läste jag för maken i morse. Stackarn satte i halsen och sprutade varmt kaffe genom näsan.
När han hämtat sig kontrade han med att läsa högt ur Johan Hedenbergs bok "Lill-Tarzan och jag". Han förlorade, den läste jag i höstas.
Hos oss är det blandat. Ibland är det tyst, med bara radions P2 på i bakgrunden, någon annanstans i huset hörs någon glammig barnkanal som visar en fett cool serie för preteens (= för tjejer i 10-11-årsåldern).
Andra gånger frågar maken om rätt djupa saker, som till exempel om jag har sett hans bilnycklar, eller om jag passerar en brevlåda under dagen och kan jag komma ihåg att posta några (ofrankerade, de är alltid ofrankerade) brev som måste vara hos mottagaren dagen därpå.
Åter andra morgnar är det på ett annat sätt.
Jag har precis läst ut Caitlin Morans bok "Konsten att vara kvinna". Ja, jag vet att jag är lite sen, det är ju så. Jag läser nästan aldrig böcker när alla andra läser dem och pratar om dem, jag läser inneböckerna "sedan", när jag har tid, lust, själ och hjärta för dem. Nu var det tid för Morans bok.
Som jag har fnittrat och fnissat och gapskrattat. Jag har gjort hundöron överallt (det är MIN bok, jag gör som jag vill med den - men att stryka under i den, nej aldrig). Moran blandar högt och lågt, hon diskuterar p-rullar, strippklubbar, ansiktslyft, löner, aborter ... jag skulle faktiskt kunna citera hela boken. Men det slipper ni.
Måste bara saxa lite här:
"Jag ska lägga korten på bordet här och nu: jag gillar stora trosor. Den stridbara feminismen behöver stora trosor. Rejäla. Just nu har jag på ett par som kunde ha använts som brandfilt att släcka den stora branden i London 1666 med, när som helst under de två första dygnen. De når från lårvecket och upp till naveln och kan smidigt vecklas ut till en liten sommarstuga att vila upp sig i på helgerna. Om jag nånsin får för mig att kandidera till parlamentet blir det med kampanjen "Rejäla underbyxor åt alla kvinnor".
Detta stycke - och lite till - läste jag för maken i morse. Stackarn satte i halsen och sprutade varmt kaffe genom näsan.
När han hämtat sig kontrade han med att läsa högt ur Johan Hedenbergs bok "Lill-Tarzan och jag". Han förlorade, den läste jag i höstas.
tisdag 11 december 2012
Väder och planering
Ny varning för snöoväder idag. Min tänkta "uträtta ärenden och köpa julklappar och födelsedagspresenter och passa på och träna-dag" får skjutas upp till i morgon.
Mm, födelsedagar ja. I morgon fyller fjortonåringen femton och min systerson blir nitton. Han bor en bit bort (läs Kanada) så han blir uppvaktad medelst mejl, medan den blivande femtonåringen ska firas med hembakad chokladtårta.
Jag har redan kollat att jag har nödvändiga ingredienser hemma (om vi skulle bli insnöade igen). Självklart har jag som alltid stora lager med stearinljus, värmeljus, ficklampor osv osv och jag har hällt upp vatten i kastruller och kannor. Det kan ju bli strömavbrott igen. Gasoltuben är kollad, så mat kan jag laga.
När jag var liten var Plupp en av mina idoler. Den lilla blåhåriga osynligen som bodde på fjället och var så tryggt, med lagoma lager med mat och ved, en liten säng att krypa ner i och fällar att dra över sig när stormen viner över nejden. Det är nog fortfarande min idealbild av hur man bäst klarar av vintern, fullt skafferi och massor med varma kläder och täcken. Och så några vänner som lämmeln Lämmel och hermelinen Hermelin förstås.
Enligt Inga Borg, som skrev om Plupp, var osynligen varken en flicka eller en pojke. För mig var dock Plupp en han, ändå kände jag en så stark samhörighet med Plupp.
Det gjorde jag med Robinson Kruse också. Där var det alla uppräkningar av hans förråd och hur han samlade en massa mat och tillverkade saker att förvara maten i som fascinerade mig mest. Jag ville gärna leka Robinson Kruse med min lillasyster, som självklart skulle vara Fredag. Hon var måttligt road.
När jag ändå är inne på ämnet så måste jag ju nämna Esther Hautzigs bok "Stäppbarn" från 1970. Den kom ut igen många år senare med titeln "Flicka i Sibirien". Det är en berättelse om en tioårig flicka som blir deporterad från Vilnius till en ort någonstans i Sibirien under andra världskriget och hur hon och hennes mamma lyckas överleva mot alla odds. De hittar potatis (stjäl?) som är så liten att den inte går att skala, då blir det ingenting kvar.
Huvudpersonen, som jag tror ska vara Esther själv, är duktig på att sticka och lyckas få i uppdrag att sticka en kofta åt en rysk bondkvinna. Som lön ska hon få en kanna mjölk. Hon kämpar på med sin kofta och när den är klar, går hon genom byn för att överlämna den och hämta mjölken. Men kvinnan har blivit tjock och koftan är för liten. Esther får inte sin mjölk utan går hem med koftan igen och får repa upp den och göra om hela arbetet.
Jag läste boken hur många gånger som helst när jag var tio år, till slut fick jag inte låna den fler gånger från skolbiblioteket, läraren ansåg att jag borde läsa något annat. Det gjorde jag, jag lånade varje vecka på kommunbiblioteket också, men det hade inte läraren koll på. Hur som helst, min lycka var stor när jag hittade boken under sin nya titel tjugo år senare på bokrean.
Med stor bävan började jag läsa, kanske var boken ihjälälskad. Jag kände igen "min" bok som jag tyckte så mycket om som barn - och jag såg som vuxen den humor som jag missade då. Ja, boken höll och den håller.
Nu har det gått ytterligare tjugo år och jag har tänkt att jag ska läsa den högt för min dotter, men hon är tveksam. Omslaget ser rätt trist ut.
Jag får gömma det i något glansigt papper.
Mm, födelsedagar ja. I morgon fyller fjortonåringen femton och min systerson blir nitton. Han bor en bit bort (läs Kanada) så han blir uppvaktad medelst mejl, medan den blivande femtonåringen ska firas med hembakad chokladtårta.
Jag har redan kollat att jag har nödvändiga ingredienser hemma (om vi skulle bli insnöade igen). Självklart har jag som alltid stora lager med stearinljus, värmeljus, ficklampor osv osv och jag har hällt upp vatten i kastruller och kannor. Det kan ju bli strömavbrott igen. Gasoltuben är kollad, så mat kan jag laga.
När jag var liten var Plupp en av mina idoler. Den lilla blåhåriga osynligen som bodde på fjället och var så tryggt, med lagoma lager med mat och ved, en liten säng att krypa ner i och fällar att dra över sig när stormen viner över nejden. Det är nog fortfarande min idealbild av hur man bäst klarar av vintern, fullt skafferi och massor med varma kläder och täcken. Och så några vänner som lämmeln Lämmel och hermelinen Hermelin förstås.
Enligt Inga Borg, som skrev om Plupp, var osynligen varken en flicka eller en pojke. För mig var dock Plupp en han, ändå kände jag en så stark samhörighet med Plupp.
Det gjorde jag med Robinson Kruse också. Där var det alla uppräkningar av hans förråd och hur han samlade en massa mat och tillverkade saker att förvara maten i som fascinerade mig mest. Jag ville gärna leka Robinson Kruse med min lillasyster, som självklart skulle vara Fredag. Hon var måttligt road.
När jag ändå är inne på ämnet så måste jag ju nämna Esther Hautzigs bok "Stäppbarn" från 1970. Den kom ut igen många år senare med titeln "Flicka i Sibirien". Det är en berättelse om en tioårig flicka som blir deporterad från Vilnius till en ort någonstans i Sibirien under andra världskriget och hur hon och hennes mamma lyckas överleva mot alla odds. De hittar potatis (stjäl?) som är så liten att den inte går att skala, då blir det ingenting kvar.
Huvudpersonen, som jag tror ska vara Esther själv, är duktig på att sticka och lyckas få i uppdrag att sticka en kofta åt en rysk bondkvinna. Som lön ska hon få en kanna mjölk. Hon kämpar på med sin kofta och när den är klar, går hon genom byn för att överlämna den och hämta mjölken. Men kvinnan har blivit tjock och koftan är för liten. Esther får inte sin mjölk utan går hem med koftan igen och får repa upp den och göra om hela arbetet.
Jag läste boken hur många gånger som helst när jag var tio år, till slut fick jag inte låna den fler gånger från skolbiblioteket, läraren ansåg att jag borde läsa något annat. Det gjorde jag, jag lånade varje vecka på kommunbiblioteket också, men det hade inte läraren koll på. Hur som helst, min lycka var stor när jag hittade boken under sin nya titel tjugo år senare på bokrean.
Med stor bävan började jag läsa, kanske var boken ihjälälskad. Jag kände igen "min" bok som jag tyckte så mycket om som barn - och jag såg som vuxen den humor som jag missade då. Ja, boken höll och den håller.
Nu har det gått ytterligare tjugo år och jag har tänkt att jag ska läsa den högt för min dotter, men hon är tveksam. Omslaget ser rätt trist ut.
Jag får gömma det i något glansigt papper.
måndag 22 oktober 2012
Augustpriset
Nu är det offentliggjort, vilka böcker som är nominerade till årets Augustpris.
I klassen "Årets svenska skönlitterära bok" finns:
"En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru. Den ligger i min "att-läsa-hög" (som bara växer hela tiden).
"Ingenbarnsland" av Eija Hetekivi Olsson. Jag njöt av författarens formsäkra språk när jag läste hennes bok i vintras.
"Sång till den storm som ska komma" av Peter Fröberg Idling. Som jag tjatat om denna roman. Om du inte har läst den än, gör det!
"Springa med åror" av Cilla Naumann. Ska lånas/köpas och läsas.
"Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg. Samma här, ska lånas/köpas och läsas.
"Medealand och andra pjäser" av Sara Stridsberg. Inte för jag läser dramatik särskilt ofta (faktiskt aldrig, inte sedan gymnasiet) så har jag ett gott öga till Stridsberg sedan jag slukade "Drömfakulteten".
I klassen "Årets svenska barn- och ungdomsbok" finns följande:
"Only väg is up" av Emmy Abrahamson
"Jag blundar och önskar mig något" av Moa-LinaCroall
"Jag älskar Manne", av Pija Lindenbaum
"Elin under havet", Sofia Malmberg
"Jag är världen" av Mårten Melin
"ABC å allt om det" av Nina Umaja
I "Årets svenska fackbok" är dessa nominerade:
"Det enda könet" av Katrine Kielos
"Ur regnskogens skugga" av Daniel Rolander, James Dobreff, Helene Schmitz, Arne Jönsson
"Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg", Ingrid Carlberg
"Den amerikanska högern". Martin Gelin
"Jag är Zlatan Ibrahimovic", Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz
"Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen
Till Lilla Augustpriset är följande nominerade:
I klassen "Årets svenska skönlitterära bok" finns:
"En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru. Den ligger i min "att-läsa-hög" (som bara växer hela tiden).
"Ingenbarnsland" av Eija Hetekivi Olsson. Jag njöt av författarens formsäkra språk när jag läste hennes bok i vintras.
"Sång till den storm som ska komma" av Peter Fröberg Idling. Som jag tjatat om denna roman. Om du inte har läst den än, gör det!
"Springa med åror" av Cilla Naumann. Ska lånas/köpas och läsas.
"Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg. Samma här, ska lånas/köpas och läsas.
"Medealand och andra pjäser" av Sara Stridsberg. Inte för jag läser dramatik särskilt ofta (faktiskt aldrig, inte sedan gymnasiet) så har jag ett gott öga till Stridsberg sedan jag slukade "Drömfakulteten".
I klassen "Årets svenska barn- och ungdomsbok" finns följande:
"Only väg is up" av Emmy Abrahamson
"Jag blundar och önskar mig något" av Moa-LinaCroall
"Jag älskar Manne", av Pija Lindenbaum
"Elin under havet", Sofia Malmberg
"Jag är världen" av Mårten Melin
"ABC å allt om det" av Nina Umaja
I "Årets svenska fackbok" är dessa nominerade:
"Det enda könet" av Katrine Kielos
"Ur regnskogens skugga" av Daniel Rolander, James Dobreff, Helene Schmitz, Arne Jönsson
"Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg", Ingrid Carlberg
"Den amerikanska högern". Martin Gelin
"Jag är Zlatan Ibrahimovic", Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz
"Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen
Till Lilla Augustpriset är följande nominerade:
Erik Hultin, Billdal, nominerad för två bidrag
Ulrika Nettelblad, Umeå
Elin Stenlöv, Västerås
Maja Tinnevall, Vikbolandet
Anna Hogland, Halmstad
Röstningen sker på nätet: Posten.se
26 november får vi veta vilka som vunnit i respektive klass.
Augustpriset
Ulrika Nettelblad, Umeå
Elin Stenlöv, Västerås
Maja Tinnevall, Vikbolandet
Anna Hogland, Halmstad
Röstningen sker på nätet: Posten.se
26 november får vi veta vilka som vunnit i respektive klass.
Augustpriset
torsdag 18 oktober 2012
Höga hästar
Sådana där för snorkfröknar, alltså.
Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.
Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.
Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?
Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.
Snorkfröken är mitt andra namn.
I alla fall ibland.
Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.
Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.
Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?
Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.
Snorkfröken är mitt andra namn.
I alla fall ibland.
tisdag 12 juni 2012
"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé
"Man kan knappast påstå att Paul Néons försvinnande väckte någon större uppståndelse, vare sig i kantonen Le Biot där han tycktes ha slagit sig ner för gott, eller i den lilla magra byn Les Crets vars sista hus han bebodde."
Jag är svag för bra inledningsmeningar. Det här är en sådan. (Vän av ordning kanske dock ser att jag inte skrivit ut ett diakritiskt tecken i bynamnet, men jag förstår inte hur man skriver ett cirkumflex på mitt tangentbord, trots att jag prövat en massa olika varianter, alt+ctrl, altgr, altgr+ctrl osv. Nog om detta).
Nästa kapitel handlar om Anne-Marie Montbrun som kör av vägen och det tredje handlar om Armel som plötsligt ändrar sina morgonrutiner. Mycket förvirrande till en början, att byta perspektiv så där, men snart
fångas man av historien. Ett "jag" dyker upp så småningom, men vem detta "jag" är får man reda på på de allra sista sidorna.
Två litteraturälskare, Francesca och Ivan, möts. De börjar diskutera situationen för den goda litteraturen och kommer fram till, efter många och långa diskussioner att de ska starta en kvalitetsbokhandel, "Au Bon Roman", utan bästsäljare, utan skräp. Där ska bara finnas sådant som står sig. Till sin hjälp knyter de åtta lektörer som får i uppdrag att välja ut 600 titlar vardera till bokhandeln. Lektörerna vet inte om varandras existens, annat än att det finns flera stycken.
Bokhandeln blir en succé. Den uppmärksammas i media, försäljningen stiger, man startar en nätbokhandel. En vänförening startar. Många stamkunder förblir stående mellan hyllorna med en ny favoritbok, glömska av tid och rum. Om det blir kö till kassan, blir ingen irriterad eller stressad, utan då passar kunderna på att diskutera sina fynd med varandra.
Det här retar gallfeber på någon eller några. Lektörerna, Francesca och Ivan befinner sig i fara. De har utmanat starka krafter, som ser litteratur som en handelsvara likvärdig med andra varor.
"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé är översatt av Marianne Öjerskog och utgiven av Sekwa förlag. Den finns i din bokhandel nu.
Jag är svag för bra inledningsmeningar. Det här är en sådan. (Vän av ordning kanske dock ser att jag inte skrivit ut ett diakritiskt tecken i bynamnet, men jag förstår inte hur man skriver ett cirkumflex på mitt tangentbord, trots att jag prövat en massa olika varianter, alt+ctrl, altgr, altgr+ctrl osv. Nog om detta).
Nästa kapitel handlar om Anne-Marie Montbrun som kör av vägen och det tredje handlar om Armel som plötsligt ändrar sina morgonrutiner. Mycket förvirrande till en början, att byta perspektiv så där, men snart
fångas man av historien. Ett "jag" dyker upp så småningom, men vem detta "jag" är får man reda på på de allra sista sidorna.
Två litteraturälskare, Francesca och Ivan, möts. De börjar diskutera situationen för den goda litteraturen och kommer fram till, efter många och långa diskussioner att de ska starta en kvalitetsbokhandel, "Au Bon Roman", utan bästsäljare, utan skräp. Där ska bara finnas sådant som står sig. Till sin hjälp knyter de åtta lektörer som får i uppdrag att välja ut 600 titlar vardera till bokhandeln. Lektörerna vet inte om varandras existens, annat än att det finns flera stycken.
Bokhandeln blir en succé. Den uppmärksammas i media, försäljningen stiger, man startar en nätbokhandel. En vänförening startar. Många stamkunder förblir stående mellan hyllorna med en ny favoritbok, glömska av tid och rum. Om det blir kö till kassan, blir ingen irriterad eller stressad, utan då passar kunderna på att diskutera sina fynd med varandra.
Det här retar gallfeber på någon eller några. Lektörerna, Francesca och Ivan befinner sig i fara. De har utmanat starka krafter, som ser litteratur som en handelsvara likvärdig med andra varor.
"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé är översatt av Marianne Öjerskog och utgiven av Sekwa förlag. Den finns i din bokhandel nu.
lördag 9 juni 2012
Läsarjag
Idag skriver Jenny Lindh i DN:s kultur om läsare. Hon är bibliotekarie på biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm och har en spalt där hon svarar på olika frågor om böcker och bibliotek. Hennes spalt är numera det första jag läser på lördagarna, hennes formuleringar är så roliga att jag fnissar högt för mig själv.
En av dagens frågor gäller alltså puddingläsare och Jenny Lindh (JL) kan upplysa om att det var vad Henry James kallade läsare som tuggar i sig en bok, sväljer och släpper resterna i toan medan hen börjar på en ny. Något vänligare är Olof Lagercrantz som anser att puddingläsarna är de som håller hela bokbranschen under armarna.
Lagercrantz tycker dock att idisslandet, omläsandet, borde stå högre i kurs.
JL föreslår att uttrycket puddingläsare borde bytas ut mot det hippare pannacottaläsare. Boktipsbloggare kan bli cupcakeläsare (aj, det svider lite), kulturkonservativa blir förstås surströmmingsläsare och slutligen de som rafsar ihop en liten hög myspocketar från ICA:s ställ vid kassan är såklart tacosläsare.
Vilken sort jag är? Jag prickar in allt. Jag är både puddingläsare, idisslare, cupcakeläsare och tacosläsare. Llite suströmming kan det också bli, då jag gärna klämmer en och annan klassiker. Den som inte läst Robinson Kruse eller Rött och svart eller De tre musketörerna, har den läst alls?
En av dagens frågor gäller alltså puddingläsare och Jenny Lindh (JL) kan upplysa om att det var vad Henry James kallade läsare som tuggar i sig en bok, sväljer och släpper resterna i toan medan hen börjar på en ny. Något vänligare är Olof Lagercrantz som anser att puddingläsarna är de som håller hela bokbranschen under armarna.
Lagercrantz tycker dock att idisslandet, omläsandet, borde stå högre i kurs.
JL föreslår att uttrycket puddingläsare borde bytas ut mot det hippare pannacottaläsare. Boktipsbloggare kan bli cupcakeläsare (aj, det svider lite), kulturkonservativa blir förstås surströmmingsläsare och slutligen de som rafsar ihop en liten hög myspocketar från ICA:s ställ vid kassan är såklart tacosläsare.
Vilken sort jag är? Jag prickar in allt. Jag är både puddingläsare, idisslare, cupcakeläsare och tacosläsare. Llite suströmming kan det också bli, då jag gärna klämmer en och annan klassiker. Den som inte läst Robinson Kruse eller Rött och svart eller De tre musketörerna, har den läst alls?
torsdag 13 oktober 2011
Ord jag tar till mig
Idag skriver Dilsa Demirbag-Sten en krönika i DN om berättande. Så självklart hon skriver om att i centrum står en berättares önskan att nå fram till andra, att orden är redskap för fantasin och glädjen.
Jag citerar: "Formerna förändras, men det är endast de som sätter berättaren i centrum och är mottagliga för nya och individuella uttryck som kommer att överleva."
Låt våra barn berätta sina historier på sitt sätt, låt grammatiken och de stränga, strikta formerna komma senare. Låt tusen blommor blomma.
DN
måndag 9 november 2009
Bokanarki - en nördig blogg
Nu har jag äntligen börjat få upp lite böcker i bokhyllan. Nu har oljan torkat tillräckligt, så det går. Än ser det glest ut på vissa hyllor, andra hyllor är helt tomma och åter andra är alldeles, alldeles fulla.
Det bär mig nästan emot, man jag har fått lov att tänka om lite när det gäller placeringen inom vissa ämnen. Av platsskäl - och det är ett konstigt skäl, när vi redan nu har 40 hyllmeter och det ska bli ca 20 hyllmeter till - har jag fått lova att sortera historia, konst och arkitektur och etnologi efter höjden på böckerna. Att folianter måste ha en egen placering är ju helt klart, det blir oekonomiskt att ha dem på samma hyllor som de normalhöga böckerna. Men nu är uppdelningen lite konstigare. De låga böckerna, de som är i nästan pocketstorlek, får stå överst för sig själva. De som är mer normala står på mellanhyllorna och så folianterna då, de står förstås längst ner.
Inte visste jag att vi hade så mycket böcker om historia. Jag fick bryta ut allt om svensk historia, men det lutar åt att jag får flytta även på allt om nordisk historia. Men det är klart, både maken och jag gillar ämnet, det blir mycket böcker.
När jag betraktar de böcker jag hittills fått upp, noterar jag att böcker i historia och konst är snygga böcker. Ordentligt inbundna, snygga färger, snygg layout. Böckerna i etnologi ser trista ut i jämförelse, oftast häftade, enklare stil och så är de såklart väldigt lästa, sådär skrynkliga i ryggen.
Jag måste erkänna, vilket inte är helt lätt för en fd bibliotekarie med särskilt intresse för systematik och klassificering, förutom barnlitteratur, att jag börjar bli en anarkist. Jag låter alla parenteser stå inblandat med de övriga böcker, alltså årsböcker, uppslagsverk (typ Medeltidens ABC), samlingar, står på sina huvuduppslag!
Det var svårt att sätta upp böckerna så, det riktigt skrek i mig, en total revolution. Så busigt!
Jag visade maken hur långt jag kommit, men han såg inte detta! Va?! Jag var faktiskt tvungen att berätta att så har jag gjort. Han begrep ingenting.
Nu funderar jag allvarligt på att sätta upp lyrik och dramatik på samma sätt. Ja, kan nu svenska folkbibliotek överge SAB-systemet till förmån för Dewey, så kan väl jag hoppa över de stränga uppsättningsreglerna i mitt eget hem?
Frågan är bara, var lägger jag alla högar med tidskrifter? Och hur länge ska jag spara dem? Kan det tänkas att Kungliga Biblioteket någon gång kommer höra av sig för att fråga om just jag har kvar ett ex av Elle Interiör, 2006:7?
Vad tror ni?
Det bär mig nästan emot, man jag har fått lov att tänka om lite när det gäller placeringen inom vissa ämnen. Av platsskäl - och det är ett konstigt skäl, när vi redan nu har 40 hyllmeter och det ska bli ca 20 hyllmeter till - har jag fått lova att sortera historia, konst och arkitektur och etnologi efter höjden på böckerna. Att folianter måste ha en egen placering är ju helt klart, det blir oekonomiskt att ha dem på samma hyllor som de normalhöga böckerna. Men nu är uppdelningen lite konstigare. De låga böckerna, de som är i nästan pocketstorlek, får stå överst för sig själva. De som är mer normala står på mellanhyllorna och så folianterna då, de står förstås längst ner.
Inte visste jag att vi hade så mycket böcker om historia. Jag fick bryta ut allt om svensk historia, men det lutar åt att jag får flytta även på allt om nordisk historia. Men det är klart, både maken och jag gillar ämnet, det blir mycket böcker.
När jag betraktar de böcker jag hittills fått upp, noterar jag att böcker i historia och konst är snygga böcker. Ordentligt inbundna, snygga färger, snygg layout. Böckerna i etnologi ser trista ut i jämförelse, oftast häftade, enklare stil och så är de såklart väldigt lästa, sådär skrynkliga i ryggen.
Jag måste erkänna, vilket inte är helt lätt för en fd bibliotekarie med särskilt intresse för systematik och klassificering, förutom barnlitteratur, att jag börjar bli en anarkist. Jag låter alla parenteser stå inblandat med de övriga böcker, alltså årsböcker, uppslagsverk (typ Medeltidens ABC), samlingar, står på sina huvuduppslag!
Det var svårt att sätta upp böckerna så, det riktigt skrek i mig, en total revolution. Så busigt!
Jag visade maken hur långt jag kommit, men han såg inte detta! Va?! Jag var faktiskt tvungen att berätta att så har jag gjort. Han begrep ingenting.
Nu funderar jag allvarligt på att sätta upp lyrik och dramatik på samma sätt. Ja, kan nu svenska folkbibliotek överge SAB-systemet till förmån för Dewey, så kan väl jag hoppa över de stränga uppsättningsreglerna i mitt eget hem?
Frågan är bara, var lägger jag alla högar med tidskrifter? Och hur länge ska jag spara dem? Kan det tänkas att Kungliga Biblioteket någon gång kommer höra av sig för att fråga om just jag har kvar ett ex av Elle Interiör, 2006:7?
Vad tror ni?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)