Höga hästar

Sådana där för snorkfröknar, alltså.

Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.

Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.

Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?

Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.

Snorkfröken är mitt andra namn.

I alla fall ibland.

Läsarjag

Idag skriver Jenny Lindh i DN:s kultur om läsare. Hon är bibliotekarie på biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm och har en spalt där hon svarar på olika frågor om böcker och bibliotek. Hennes spalt är numera det första jag läser på lördagarna, hennes formuleringar är så roliga att jag fnissar högt för mig själv.

En av dagens frågor gäller alltså puddingläsare och Jenny Lindh (JL) kan upplysa om att det var vad Henry James kallade läsare som tuggar i sig en bok, sväljer och släpper resterna i toan medan hen börjar på en ny. Något vänligare är Olof Lagercrantz som anser att puddingläsarna är de som håller hela bokbranschen under armarna.

Lagercrantz tycker dock att idisslandet, omläsandet, borde stå högre i kurs.

JL föreslår att uttrycket puddingläsare borde bytas ut mot det hippare pannacottaläsare. Boktipsbloggare kan bli cupcakeläsare (aj, det svider lite), kulturkonservativa blir förstås surströmmingsläsare och slutligen de som rafsar ihop en liten hög myspocketar från ICA:s ställ vid kassan är såklart tacosläsare.

Vilken sort jag är? Jag prickar in allt. Jag är både puddingläsare, idisslare, cupcakeläsare och tacosläsare. Llite suströmming kan det också bli, då jag gärna klämmer en och annan klassiker. Den som inte läst Robinson Kruse eller Rött och svart eller De tre musketörerna, har den läst alls?