Höga hästar

Sådana där för snorkfröknar, alltså.

Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.

Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.

Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?

Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.

Snorkfröken är mitt andra namn.

I alla fall ibland.

Läsarjag

Idag skriver Jenny Lindh i DN:s kultur om läsare. Hon är bibliotekarie på biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm och har en spalt där hon svarar på olika frågor om böcker och bibliotek. Hennes spalt är numera det första jag läser på lördagarna, hennes formuleringar är så roliga att jag fnissar högt för mig själv.

En av dagens frågor gäller alltså puddingläsare och Jenny Lindh (JL) kan upplysa om att det var vad Henry James kallade läsare som tuggar i sig en bok, sväljer och släpper resterna i toan medan hen börjar på en ny. Något vänligare är Olof Lagercrantz som anser att puddingläsarna är de som håller hela bokbranschen under armarna.

Lagercrantz tycker dock att idisslandet, omläsandet, borde stå högre i kurs.

JL föreslår att uttrycket puddingläsare borde bytas ut mot det hippare pannacottaläsare. Boktipsbloggare kan bli cupcakeläsare (aj, det svider lite), kulturkonservativa blir förstås surströmmingsläsare och slutligen de som rafsar ihop en liten hög myspocketar från ICA:s ställ vid kassan är såklart tacosläsare.

Vilken sort jag är? Jag prickar in allt. Jag är både puddingläsare, idisslare, cupcakeläsare och tacosläsare. Llite suströmming kan det också bli, då jag gärna klämmer en och annan klassiker. Den som inte läst Robinson Kruse eller Rött och svart eller De tre musketörerna, har den läst alls?

Bokanarki - en nördig blogg

Nu har jag äntligen börjat få upp lite böcker i bokhyllan. Nu har oljan torkat tillräckligt, så det går. Än ser det glest ut på vissa hyllor, andra hyllor är helt tomma och åter andra är alldeles, alldeles fulla.
Det bär mig nästan emot, man jag har fått lov att tänka om lite när det gäller placeringen inom vissa ämnen. Av platsskäl - och det är ett konstigt skäl, när vi redan nu har 40 hyllmeter och det ska bli ca 20 hyllmeter till - har jag fått lova att sortera historia, konst och arkitektur och etnologi efter höjden på böckerna. Att folianter måste ha en egen placering är ju helt klart, det blir oekonomiskt att ha dem på samma hyllor som de normalhöga böckerna. Men nu är uppdelningen lite konstigare. De låga böckerna, de som är i nästan pocketstorlek, får stå överst för sig själva. De som är mer normala står på mellanhyllorna och så folianterna då, de står förstås längst ner.

Inte visste jag att vi hade så mycket böcker om historia. Jag fick bryta ut allt om svensk historia, men det lutar åt att jag får flytta även på allt om nordisk historia. Men det är klart, både maken och jag gillar ämnet, det blir mycket böcker.

När jag betraktar de böcker jag hittills fått upp, noterar jag att böcker i historia och konst är snygga böcker. Ordentligt inbundna, snygga färger, snygg layout. Böckerna i etnologi ser trista ut i jämförelse, oftast häftade, enklare stil och så är de såklart väldigt lästa, sådär skrynkliga i ryggen.

Jag måste erkänna, vilket inte är helt lätt för en fd bibliotekarie med särskilt intresse för systematik och klassificering, förutom barnlitteratur, att jag börjar bli en anarkist. Jag låter alla parenteser stå inblandat med de övriga böcker, alltså årsböcker, uppslagsverk (typ Medeltidens ABC), samlingar, står på sina huvuduppslag!

Det var svårt att sätta upp böckerna så, det riktigt skrek i mig, en total revolution. Så busigt!
Jag visade maken hur långt jag kommit, men han såg inte detta! Va?! Jag var faktiskt tvungen att berätta att så har jag gjort. Han begrep ingenting.

Nu funderar jag allvarligt på att sätta upp lyrik och dramatik på samma sätt. Ja, kan nu svenska folkbibliotek överge SAB-systemet till förmån för Dewey, så kan väl jag hoppa över de stränga uppsättningsreglerna i mitt eget hem?

Frågan är bara, var lägger jag alla högar med tidskrifter? Och hur länge ska jag spara dem? Kan det tänkas att Kungliga Biblioteket någon gång kommer höra av sig för att fråga om just jag har kvar ett ex av Elle Interiör, 2006:7?

Vad tror ni?