Slut

I förra veckan var jag på terminens och läsårets sista seminarium. Det var två fullmatade dagar med opponering av både essäer och manus. Vi sju som var där fick veta av "vår" professor att alla får högsta betyg på kursen. Det känns ju väldigt roligt förstås, att få VG i ett konstnärligt ämne.


Fem av oss har dessutom sökt till D-kursen nästa läsår, och om jag förstod professorn rätt, kommer vi alla in (han var lite dubbeltydig). Jag längtar redan!

Big business

Igår kväll var en skrivarkurskompis och jag på en träff för författarwannabees och egenutgivare och skrivarcoacher (isch, vilket läskigt ord, kan inte någon av alla dessa kreativa språkmänniskor komma på något bättre?). Jag tror vi var runt 70-80 stycken personer, majoriteten var kvinnor (förstås). Det bjöds på lite bröd, grönsaker, druvor och päron, lite vatten eller vin och grönmögelost, vilket fick allt att lukta gamla strumpor efter ett par timmar.

Så här dagen efter (och ja, jag känner mig lite dagen efter, trots bilförardrycken bubbelvatten hela kvällen) kommer jag på att "hm, det där var ju riktigt trevligt, och det där var kul, men den personen som talade om det där ämnet var väl lite flummig ändå".

Jag tror att bäst av allt, för min del, var umgänget med AH och återseendet av ytterligare två skrivarkurskompisar som jag inte sett på två år, AK och SA. Hurra för er!

Programmet var späckat med debutanter som nyligen kommit ut med varsin roman, facklitteraturförfattare, också de debutanter, och författare som gett ut på eget förlag. Ytterligare någon driver flera bloggar om skrivande (varför flera, det hängde inte jag med på?).

Det var mycket inspirerande allting. Samtidigt gnagde en liten känsla i mig. Det här med att det finns så många runtom i landet som skriver och som vill få sina böcker utgivna. Bara på Bonniers lär de få in drygt 3000 spontanmanus varje år. En bråkdel blir utgivna där. De flesta skickar naturligtvis sitt manus till flera förlag, kanske åtta-tio, eller tjugo eller ännu fler. Det normala är att man får ett svar efter kanske tre månader, oftast blir det i form av ett refuseringsbrev. Då får man hoppas på att det är ett refuseringsbrev som samtidigt ger konstruktiv kritik på något sätt.
En bråkdel av alla förhoppningsfulla blir antagna på ett etablerat förlag (här = får sina böcker recenserade i dagspressen, har egna bokklubbar eller är delägare, syns och hörs överhuvudtaget i media ...).
Då fortsätter man kanske till de riktigt små förlagen, som kan vara så små att få utanför den närmast sörjande kretsen alls hört talas om dem.

Andra väljer, om de inte redan från början tänkt sig den vägen, att ge ut på eget förlag. Det finns tjänster man kan köpa in, men ändå säga att man har ett eget förlag. Man kan få hjälp med tryckning, formgivning, omslag ...

Den gnagande känslan? Folk skriver och skriver och skriver och runt om finns det folk som tjänar pengar på det. Dyra eller inte fullt så dyra skrivarkurser (när det finns folkhögskolekurser eller universitetsutbildningar som är gratis - fast då krävs ofta arbetsprov för att bli antagen). Skrivarhandböcker. Tidskrifter som bara handlar om att skriva (och ja, jag prenumererar på en av dem). Coacher (isch för det ordet igen).

"You got a dream? I can help. If you pay me."

Halleluja.

Nja, jag vet inte. Självklart vill jag också få ut min roman jag skriver och skriver om och bearbetar och bråkar med. Lika självklart vill jag få ut den på ett namnkunnigt förlag, som de flesta andra. Och, jag har tänkt tanken att ge ut på eget förlag, precis som så många andra. Jag har tänkt på hur jag i så fall ska marknadsföra boken.

Men ändå skaver det.

---

Om jag nu hamnar där att jag ska ge ut på eget förlag, så vet jag redan vem jag ska fråga om lektörsarbetet och det blir inte den person som arrangerade gårdagskvällen. Jag vet redan vem jag ska fråga om att göra omslagsbilden, en person som mig veterligt aldrig har arbetat med bokomslag tidigare, men som är en mycket fin konstnär. (Värsta som kan hända där är att jag får ett nej).

Det svåra är bara att komma på ett namn på förlaget

Vad tror ni om Öbons bokförlag?

;-)

Augustpriset

Nu är det offentliggjort, vilka böcker som är nominerade till årets Augustpris.

I klassen "Årets svenska skönlitterära bok" finns:
"En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru. Den ligger i min "att-läsa-hög" (som bara växer hela tiden).

"Ingenbarnsland" av Eija Hetekivi Olsson. Jag njöt av författarens formsäkra språk när jag läste hennes bok i vintras.

"Sång till den storm som ska komma" av Peter Fröberg Idling. Som jag tjatat om denna roman. Om du inte har läst den än, gör det!

"Springa med åror" av Cilla Naumann. Ska lånas/köpas och läsas.

"Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg. Samma här, ska lånas/köpas och läsas.

"Medealand och andra pjäser" av Sara Stridsberg. Inte för jag läser dramatik särskilt ofta (faktiskt aldrig, inte sedan gymnasiet) så har jag ett gott öga till Stridsberg sedan jag slukade "Drömfakulteten".

I klassen "Årets svenska barn- och ungdomsbok" finns följande:
"Only väg is up" av Emmy Abrahamson

"Jag blundar och önskar mig något" av Moa-LinaCroall

"Jag älskar Manne", av Pija Lindenbaum

"Elin under havet", Sofia Malmberg

"Jag är världen" av Mårten Melin

"ABC å allt om det" av Nina Umaja

I "Årets svenska fackbok" är dessa nominerade:



"Det enda könet" av Katrine Kielos

"Ur regnskogens skugga" av Daniel Rolander, James Dobreff, Helene Schmitz, Arne Jönsson

"Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg", Ingrid Carlberg

"Den amerikanska högern". Martin Gelin

"Jag är Zlatan Ibrahimovic", Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz

"Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen

Till Lilla Augustpriset är följande nominerade:

Erik Hultin, Billdal, nominerad för två bidrag

Ulrika Nettelblad, Umeå

Elin Stenlöv, Västerås

Maja Tinnevall, Vikbolandet

Anna Hogland, Halmstad

Röstningen sker på nätet: Posten.se


26 november får vi veta vilka som vunnit i respektive klass.

Augustpriset

Språkbehandling, eller sådant jag kan sitta och fundera på här i min ensamhet, del 7

Ett ord jag inte riktigt kan förstå att man över huvudtaget använder i en skönlitterär text är svårbeskrivlig eller t o m obeskrivlig.

Visst finns det saker som är svårbeskrivliga eller obeskrivliga, men ska man försöka ge sig på att skriva en novell, roman eller deckare, har man ju all frihet i världen att antingen hoppa över det man inte kan beskriva, eller beskriva det på ett sätt man mäktar med. Eller hur? För mig känns det bara slarvigt när en författare skriver "gryningen var svårbeskrivligt vacker".
Jaha, hur intresserad blir man på en skala från ett till tio?
Jag vill bara ta tag i författarens kavajslag, ruska honom/henne lite och ryta "men skriv det du ser då, för bövelen".

Det finns förstås fler underligheter många ägnar sig åt. Jag kallar det "som om-språk".
"De åt varsin bit av äppelkakan, som smakade som om den var hemgjord."
Tröttsamt.
Jag fattar varför man skriver så, troligen var äppelkakan tillverkad på fabrik, och så långt från hemgjord som det bara går, ändå var den hyfsat god (får man hoppas). Jag skulle hellre skriva något i stil med: "de åt varsin bit av äppelkakan. Den smakade hemgjord."
Det blir en annan nivå, men för mig fungerar det bättre. Alla dessa liknelser i många texter staplas på varandra och jag blir ofta alldeles matt. Det blir inte mer litterärt för att man skriver uppstyltat, även om många tycks tro det. Snarare kan det vara svårare att skriva "enkelt".


Uppdaterat:
Just det här exemplet blev ganska platt. Nu när jag gått ett varv i skogen med hunden, kom jag på att jag antagligen skulle skriva ungefär så här:
"De åt varsin bit av äppelkakan. Den smakade hemgjord. Lisa kom att tänka på mormors äppelkaka, bakad med mycket smör och socker och en rejäl dos kanel. Mormor kunde ha kanel i nästan all mat, 'det lyfter alla andra smaker', brukade hon påstå. Lisa undrade om mamma hade fått överta alla recept efter mormor, eller om de var försvunna. Kanske skulle hon kunna hitta något liknande i någon kokbok från trettiotalet. Det borde vara runt den tiden, då mormor var nygift, som hon började laga mat."

Eller så skulle jag kanske skriva så här: De åt varsin bit av äppelkakan. Den var vidbränd", bara för att jag är så less på att skriva om äppelkakor ;-)

Jag älskar många av Joyce Carol Oates romaner, och de är sannerligen inte "enkelt" skrivna. Meningarna kan vindla sig över en halv sida, en hel sida, och man blir andfådd. Ändå fortsätter jag. Jag har inte läst allt, skulle man ha det som projekt, skulle man knappt hinna läsa DN.
Oates har ett eget språk och hon är en mästare på kommatering - och rytm.

Inte för att jag ens försöker jämföra mig med Oates (det vore mig främmande, så kan jag inte skriva), men när jag skriver ett novellutkast läser jag det högt för mig själv flera gånger och hittar en del "fel" på det sättet. Något som inte känns trovärdigt, något som halkar ur, något som signalerar stilbrott. Ändra, ta bort, skriv om, arbeta med texten, läs igen, fungerar den nu, eller ska det skrivas om igen? Låt texten vila några dagar. Jag skriver annat under tiden, ett nytt utkast i ett helt annat ämne, här på bloggen, eller något annat.

På lördag ska jag träffa lärare och övriga kursdeltagare på min skrivarkurs för första gången. Jag är full av förväntningar.