Så här dagen efter (och ja, jag känner mig lite dagen efter, trots bilförardrycken bubbelvatten hela kvällen) kommer jag på att "hm, det där var ju riktigt trevligt, och det där var kul, men den personen som talade om det där ämnet var väl lite flummig ändå".
Jag tror att bäst av allt, för min del, var umgänget med AH och återseendet av ytterligare två skrivarkurskompisar som jag inte sett på två år, AK och SA. Hurra för er!
Programmet var späckat med debutanter som nyligen kommit ut med varsin roman, facklitteraturförfattare, också de debutanter, och författare som gett ut på eget förlag. Ytterligare någon driver flera bloggar om skrivande (varför flera, det hängde inte jag med på?).
Det var mycket inspirerande allting. Samtidigt gnagde en liten känsla i mig. Det här med att det finns så många runtom i landet som skriver och som vill få sina böcker utgivna. Bara på Bonniers lär de få in drygt 3000 spontanmanus varje år. En bråkdel blir utgivna där. De flesta skickar naturligtvis sitt manus till flera förlag, kanske åtta-tio, eller tjugo eller ännu fler. Det normala är att man får ett svar efter kanske tre månader, oftast blir det i form av ett refuseringsbrev. Då får man hoppas på att det är ett refuseringsbrev som samtidigt ger konstruktiv kritik på något sätt.
En bråkdel av alla förhoppningsfulla blir antagna på ett etablerat förlag (här = får sina böcker recenserade i dagspressen, har egna bokklubbar eller är delägare, syns och hörs överhuvudtaget i media ...).
Då fortsätter man kanske till de riktigt små förlagen, som kan vara så små att få utanför den närmast sörjande kretsen alls hört talas om dem.
Andra väljer, om de inte redan från början tänkt sig den vägen, att ge ut på eget förlag. Det finns tjänster man kan köpa in, men ändå säga att man har ett eget förlag. Man kan få hjälp med tryckning, formgivning, omslag ...
Den gnagande känslan? Folk skriver och skriver och skriver och runt om finns det folk som tjänar pengar på det. Dyra eller inte fullt så dyra skrivarkurser (när det finns folkhögskolekurser eller universitetsutbildningar som är gratis - fast då krävs ofta arbetsprov för att bli antagen). Skrivarhandböcker. Tidskrifter som bara handlar om att skriva (och ja, jag prenumererar på en av dem). Coacher (isch för det ordet igen).
"You got a dream? I can help. If you pay me."
Halleluja.
Nja, jag vet inte. Självklart vill jag också få ut min roman jag skriver och skriver om och bearbetar och bråkar med. Lika självklart vill jag få ut den på ett namnkunnigt förlag, som de flesta andra. Och, jag har tänkt tanken att ge ut på eget förlag, precis som så många andra. Jag har tänkt på hur jag i så fall ska marknadsföra boken.
Men ändå skaver det.
---
Om jag nu hamnar där att jag ska ge ut på eget förlag, så vet jag redan vem jag ska fråga om lektörsarbetet och det blir inte den person som arrangerade gårdagskvällen. Jag vet redan vem jag ska fråga om att göra omslagsbilden, en person som mig veterligt aldrig har arbetat med bokomslag tidigare, men som är en mycket fin konstnär. (Värsta som kan hända där är att jag får ett nej).
Det svåra är bara att komma på ett namn på förlaget
Vad tror ni om Öbons bokförlag?
;-)
