Slut

I förra veckan var jag på terminens och läsårets sista seminarium. Det var två fullmatade dagar med opponering av både essäer och manus. Vi sju som var där fick veta av "vår" professor att alla får högsta betyg på kursen. Det känns ju väldigt roligt förstås, att få VG i ett konstnärligt ämne.


Fem av oss har dessutom sökt till D-kursen nästa läsår, och om jag förstod professorn rätt, kommer vi alla in (han var lite dubbeltydig). Jag längtar redan!

Dödlinje

Deadline. Ett ord som innebär både press och stress. Samtidigt lockas jag av det, för det är då, när deadline närmar sig, som jag verkligen sätter mig ner och skriver. Jag spånar, tänker ut huvuddrag i handlingen, låter fingrarna löpa över tangentbordet, får ont i handleder, nacke, armbågar, rygg, rumpa ...
jag gör research i både facklitteratur och på nätet. Jag kollar hur jag själv bär mig åt när jag ska kolla under en säng, för hur gör jag det? Kryper jag ner på knä, eller hukar jag? Är det något jag kan använda i texten?
Eller, hur kan en ganska kort man tänkas sitta i sin convertible med suffletten nerfälld? Har han kanske vänsterarmen nonchalant vilande på bildörren och med benet lätt uppdraget mot ratten? Eller sitter han rakt och håller ratten med båda händerna, kanske sneglar han i backspegeln för att kolla om folket på trottoarerna tittar efter honom där han kör på boulevarderna? Har han bilradion på? Genom detaljerna blir den korte mannen i min berättelse mer levande.

Hösten förde med sig inte mindre än fjorton deadlines för texter, tre deadlines för diverse övningsuppgifter (okej, den sista är i kväll, men jag lämnade in igår, vilket betyder att ... JA! Jag är faktiskt ledig idag). Så tillkommer elva deadlines för responser i skrift, två seminarier med muntliga responser, och så en deadline för en text om den egna texten. Flera av deadline-datumen för texterna krockade nästan med varandra, därmed krockade även responsdatumen.

Inte undra på att jag känt mig matt. I vår har jag "bara" ett manus att skriva på, men två stora att bearbeta och redigera. Sedan kommer nästa fas, att be en initierad att göra faktakontroll. Jag vet redan vem jag ska fråga.

Inlämning

Flera dagar innan deadline är det, men jag är ute i ovanligt god tid och har redan skickat in min text. Igår tog maken hand om idrottsskjutsande och -hämtande, så det var bara för mig att direkt efter frukost sätta mig ner och skriva. Och som jag skrev, och skrev, och skrev. Fyra timmars oavbrutet flöde, underbart. Så en runda med hunden och så tillbaka till laptopen för ytterligare en dryg timme. Maken tog morgonens skolskjuts och så fortsatte jag med min text. Nu gör det nästan ont i handleder och armbågar, jag har många konstiga muskler som tydligen inte används annars.

Normalt brukar det vara ganska trögt, jag får dra ut meningarna ur mig (fast det gäller inte här på bloggen, här kan jag blarra hur mycket som helst). Så kanske jag kommer till en uppgift som jag måste kontrollera, göra lite insticksresearch. Eller så känns ett ord uttjatat och jag behöver fundera över lämplig synonym. Eller jag  behöver redigera. Om jag inte kommer på något annat, så kan jag ju alltid räkna antal ord, tecken med eller utan mellanslag, eller antal rader, stycken, sidor.
"Hm, nu har jag klarat av fyra sidor till, hm, hm, det tar sig visst, sa pyromanen."

Så där värkande är det oftast.

Jag tror jag har ett snitt på en flödesdag per halvår. Eller något sådant. Det låter som en klyscha och är det också, men det handlar så mycket mer om transpiration än inspiration. Sittfläsk. Envishet. Inte smita undan.

Men den här gången rann det till. Säkert hjälpte det att jag tänkte i två dagar vad jag skulle behandla i avsnittet och antecknade ungefärligt skeende och hur personen i fråga skulle reagera. Skulle han göra det här? Nja, för överdrivet, inte trovärdigt. Men då kanske han ska göra så här istället? Mm, det blir bättre.

För en gångs skull lät jag också avsnittets huvudperson ta tid på sig, han har fått sitta på en stol och tänka, minnas detaljer från sin barndom. En mygga inar i rummet. Ett bordsur slår sina slag.

Om det blir bra vet jag inte, antagligen kommer jag gå tillbaka till textavsnittet om ett halvår och så tycker jag att "nämen, guuuud vad pinsamt".

Vad jag ska göra nu? Gärna skulle jag sätta mig med nästa avsnitt direkt, sy ihop ett par kapitel till och/eller skriva om sådant jag redan har, men faktiskt ska jag gå ut och titta till fåren. Trean, en liten brun bagge, är utomhus för första gången och det blåser. Kanske ska han och hans mamma få gå in.

Söndag

Resfebrig

Otrevlig

Försvinner in i mig själv

Olustig

Redig, har rensat duschavloppet

Dottern sjuk

Vill inte åka från henne

Försöker komma ihåg att hennes pappa är en bra pappa, en pappa som visst kan ta fram udda strumpor eller ställa glasen fel i skåpet (vad nu det spelar för roll egentligen) men som alltid tar sig tid för sina barn.

Har redan hemlängtan

Taxi beställd till 03.15 på tisdag

03.20 kommer jag vara taggad inför resan

Jag vet ju det

Ska skriva om min nästa inlämningstext minst en gång till, stryka en del, utveckla lite annat, ställa ett par konkreta frågor

Märker att ett kardinalfel är att jag växlar perspektiv. Så lätt att se hos andra, inte i egna texter

Något att tänka på

Jag tillhör inte Michael Jacksons stora fans, även om jag liksom så många andra har dansat till hans musik på otaliga fester, och sörjde när han dog alldeles för ung. Inte brukar jag lyssna särskilt aktivt på sångtexter heller, vare sig de är på svenska eller engelska (kan inte franska och spanska tillräckligt bra för att öht uppfatta sångtexter på de språken) men så läste jag några rader i en tidningsartikel, en artikel som visade att vi alla bär ett ansvar för sakernas tillstånd.

Varsågoda:


"Man In The Mirror"




I'm Gonna Make A Change,

For Once In My Life

It's Gonna Feel Real Good,

Gonna Make A Difference

Gonna Make It Right . . .



As I, Turn Up The Collar On My

Favourite Winter Coat

This Wind Is Blowin' My Mind

I See The Kids In The Street,

With Not Enough To Eat

Who Am I, To Be Blind?

Pretending Not To See

Their Needs

A Summer's Disregard,

A Broken Bottle Top

And A One Man's Soul

They Follow Each Other On

The Wind Ya' Know

'Cause They Got Nowhere

To Go

That's Why I Want You To

Know



I'm Starting With The Man In

The Mirror

I'm Asking Him To Change

His Ways

And No Message Could Have

Been Any Clearer

If You Wanna Make The World

A Better Place

(If You Wanna Make The

World A Better Place)

Take A Look At Yourself, And

Then Make A Change

(Take A Look At Yourself, And

Then Make A Change)

(Na Na Na, Na Na Na, Na Na,

Na Nah)



I've Been A Victim Of A Selfish

Kind Of Love

It's Time That I Realize

That There Are Some With No

Home, Not A Nickel To Loan

Could It Be Really Me,

Pretending That They're Not

Alone?



A Willow Deeply Scarred,

Somebody's Broken Heart

And A Washed-Out Dream

(Washed-Out Dream)

They Follow The Pattern Of

The Wind, Ya' See

Cause They Got No Place

To Be

That's Why I'm Starting With

Me

(Starting With Me!)



I'm Starting With The Man In

The Mirror

(Ooh!)

I'm Asking Him To Change

His Ways

(Ooh!)

And No Message Could Have

Been Any Clearer

If You Wanna Make The World

A Better Place

(If You Wanna Make The

World A Better Place)

Take A Look At Yourself And

Then Make A Change

(Take A Look At Yourself And

Then Make A Change)

...


















---

Nu ska jag bidra med mitt lilla strå, källsortera mjölkförpackningar.

---

Ps. Såg Bob Hansson på teve igår. Vilken goding! Hade jag inte redan varit gift, hade jag friat till honom :-)