Vi går mot döden vart vi går

Jag vill börja med att varna dem som inte vill tänka på död och begravning. Dagens inlägg kommer att handla om just det.

Makens mamma, lilla svärmor, gick bort i somras. Alltför många olika sjukdomar, som var och en hade gått att behandla, blev till slut för mycket för henne. Hon orkade inte.

Igår hade vi begravning/minnesceremoni för henne. Hon var inte med i Svenska kyrkan och hon hade varit tydlig med att hon önskade en borgerlig ceremoni. ("Ingen svartrocksjäkel för mig inte").

Vi försökte ordna allt som hon själv önskade och som vi rådde med. Vi upptäckte under veckorna som föregick ceremonin att en del begravningsbyråer har lite svårt att överhuvudtaget kunna tänka sig en minnesstund utanför kyrkan, plötsligt blev så mycket besvärligt. Skulle vi ha tända ljus? Kunde vi själva ta med ljusstakar i så fall? Musiken, då, hur gör vi med den? I församlingshemmet finns ingen ljudanläggning, "det är bara tak, väggar och golv där", sa de. Vi tog med egen bergsprängare och det gick jättebra. Jag packade ner ett par höga ljusstakar också, men husmor hade ställt fram ett par vackra i trä, så våra egna behövdes inte.

Jag förstår inte det riktigt, även om man inte har en präst, så vill man kanske ha ett värdigt slut ändå.

Hur som helst, så här gjorde vi:

Vi bokade (via byrån) en lokal nära hennes hem, för att hennes vänner skulle lättare kunna ta sig dit. Det råkade bli  församlingshemmet, någon annan tillräckligt stor lokal fanns inte. Församlingshemmen är öppna även för dem som gått ur kyrkan, men då får man betala en slant.

Vi fick kontakt via begravningsbyrån med en officiant som skulle hålla i ceremonin och hjälpa oss att sjunga. Han skulle också hålla minnestalet. Vi bokade lite lätt förtäring via församlingshemmet efter minnesstunden och beställde blommor.

Programmet blev så här:

Inledningsmusik: "Spiegel im Spiegel" av Arvo Pärt
Minnestal
Musik: "Koppången" av Åsa Jinder
Gemensam psalm "Härlig är jorden"*
Tal av maken
Musik "Gotländsk sommarnatt" Av Ernie Englund
Avslutning av officianten som läste en dikt av Harry Martinson

Efter denna ceremoni som tog ungefär en halvtimme, öppnade vi en vikvägg och gästerna fick gå in i andra halvan av rummet där det var vackert dukat. Det blev många fina tal till svärmors minne, vi grät och skrattade om vartannat, då en och annan historia inte var helt rumsren. Men det var svärmor i ett nötskal.
Någon hade känt svärmor i cirka sjuttio (70!) år, andra hade kommit in i hennes liv senare.

Det var fint alltsammans.

Nästan.

Plumpar finns det ju alltid.

Begravningsbyrån verkar inte ha stenkoll på den interna kommunikationen. En person kunde ringa upp mig för att fråga om någon detalj, jag kunde kanske inte svara precis just då, men lovade att återkomma inom en kvart. Jag ringde tillbaka, fick prata med någon annan, som lovade vidarebefordra informationen. Det skedde inte.

Det där hände vid flera tillfällen.

Byrån hade helt missuppfattat vårt upplägg och trodde - och hade bokat med husmor på församlingshemmet - att vi skulle fika samtidigt  som vi hade ceremonin. Så ville vi verkligen inte ha det, men vi var ju på plats i god tid och kunde ställa ut stolar i ett hörn av lokalen. Husmor ordnade ett extra bord där vi kunde ställa lite blommor och ett par fotografier. Hon svarade på alla våra frågor med en ängels tålamod. (Det visade sig ju att maken och husmors man är gamla kompisar och vi har träffats tidigare. Hade vi insett att XYZ var en bekant, hade vi ju självklart pratat direkt med henne och inte gått via byrån).

Och så är det det där med mänskliga plumpar. En av svärmors tidigare chefer höll ett tal som mest handlade om honom själv. Det är en sak, det är vanligt. Men sin fyrkantighet visade han när han var på väg hem.
- Men när är begravningen då? frågade han mig.
- Det är det här som är begravningen, svarade jag.
- Hon är ju inte här, hur har ni tänkt?

Jag blev ganska paff. Nej, svärmor var inte där. Hon dog i juli. Skulle vi ha haft en stor kista med henne balsamerad i? Eller skulle vi ha haft urnan där på ett bord? Skulle barnbarnens sista minnesbild av henne vara en burk?

Nej tack.

Hon kommer att bli gravsatt/spridd i samma minneslund där makens far redan är. Ingen anhörig får vara med vid det tillfället. Det berättade jag för den fd chefen.
- Jaha, ja det är väl enklare för alla unga människor förstås, att slippa tänka på det där, slippa ha en grav att sköta om, kläckte han ur sig.

Jag försökte förklara att svärmor själv ville ha det så här, men han hade slutat lyssna.

Den karln var den man som svärmor hade kallat för trögk-k. Jag förstår varför.

*även om få av oss som deltog igår är religiösa, är det alltid skönt att få sjunga något och den psalmen är väldigt fin.

Tisdagsbilder

Idag skulle jag ha haft ljudfiler, men, men ...

Inte några Lost boys alls, de var riktigt bra. T o m Calgarys poliser, (iklädda cowboyhattar),

stod gärna och lyssnade under sin lunchpaus.

Hattarna på. Snygg scendekor, eller hur.

I en by någonstans mellan Klippiga bergen och Vancouver.

Vancouvers svar på First Aid Kit, minst lika skönsjungande.

Den yngste och skickligaste av dem alla, spelar ihop till musikstudier i Wien.

(synd att bilden så blurrig).

Granville Island, Vancouver



Plötsligt sker det

Servern på den webbaserade kurs jag läser på distans har legat nere hela helgen. Vi var många som inte fick iväg våra inlämningsuppgifter innan serverbraket och många som började känna en viss oro.
Dock var lärarna medvetna om det tekniska strulet och de menade att det inte var någon ko på isen, utan att det var godkänt med sen inlämning, så fort servern var igång igen.
Tydligen var det fixat sent i går kväll, så för någon timme sedan kunde jag skicka in min text. Sköööönt.

Nu har jag "bara" en egen dikt att putsa på, med inlämning i mellandagarna, en text om en egenvald diktsamling (tror jag tar något av Bodil Malmsten), ytterligare en text om Daniel Sjölins "Världens sista roman", förutom ytterligare en egenproducerad text. Detta ska göras under vårt sk jullov. Därefter får vi reda på vad vi ska skriva för text, som ska betygsättas.

Häromdagen lämnade jag in en förstärkare och i lördags ringde "butiken", den är redan reparerad, så jag kan hämta den i morgon. Härligt, då kan vi lyssna på musik i jul. Några julklappar är kvar att införskaffa, men nog börjar jag känna lite julfrid till sist.

Särskilt som det faktiskt snöar.

Alltså, man kan ju börja fundera

Visst är det lite gårdagens nyhet, men ni har väl hört om Exit Deutschland som på en högerextrem rockfestival delade ut t-shirts? Tröjor som efter tvätt ändrade text till: ”Om din t-shirt kan, kan du också – vi hjälper dig, att frigöra dig från extremhögern”. http://www.dn.se/nyheter/varlden/nynazister

Ja, jag tycker det är en kul grej. Alla roliga PR-grejer är bra.

Men jag börjar ändå fundera. På en blogg, som jag tidigare aldrig besökt, http://magnusmosen.wordpress.com/2011/08/10/det-kan-inte-vara-latt-att-vara-rasist-rockare/, skriver bloggägaren att han tycker det är så motsägelsefullt med nynazister som går på rockfestival, då rocken i sig är så långt från rasism och nationalism man kan komma. Och det är ju riktigt i sig.

Men, finns det då någon musik som skulle kunna passa rasister? Folkmusik? Nej, absolut inte. Jazz? Soul, gospel? Tvärnej. Visor? Samma sak där. Gregoriansk munksång? Nä, nu börjar jag fnissa här för mig själv. Opera? Nej, nej, nej. Erkänner dock att Hitler hade en viss förkärlek för Wagner, men det är inte operaformens fel. Tänk Mozart, Verdi, Rossini ... det är humor, dramatik, och nästan alltid är huvudtemat kärlek. Kärlek känns inte som ett tema som vänder sig mot rasister och nationalister.


Äh, jag kan inte komma på någon musikgenre som rakt av skulle passa nynazister m fl.
 
Förresten undrar jag hur ofta de tvättar sina kläder.

Något att tänka på

Jag tillhör inte Michael Jacksons stora fans, även om jag liksom så många andra har dansat till hans musik på otaliga fester, och sörjde när han dog alldeles för ung. Inte brukar jag lyssna särskilt aktivt på sångtexter heller, vare sig de är på svenska eller engelska (kan inte franska och spanska tillräckligt bra för att öht uppfatta sångtexter på de språken) men så läste jag några rader i en tidningsartikel, en artikel som visade att vi alla bär ett ansvar för sakernas tillstånd.

Varsågoda:


"Man In The Mirror"




I'm Gonna Make A Change,

For Once In My Life

It's Gonna Feel Real Good,

Gonna Make A Difference

Gonna Make It Right . . .



As I, Turn Up The Collar On My

Favourite Winter Coat

This Wind Is Blowin' My Mind

I See The Kids In The Street,

With Not Enough To Eat

Who Am I, To Be Blind?

Pretending Not To See

Their Needs

A Summer's Disregard,

A Broken Bottle Top

And A One Man's Soul

They Follow Each Other On

The Wind Ya' Know

'Cause They Got Nowhere

To Go

That's Why I Want You To

Know



I'm Starting With The Man In

The Mirror

I'm Asking Him To Change

His Ways

And No Message Could Have

Been Any Clearer

If You Wanna Make The World

A Better Place

(If You Wanna Make The

World A Better Place)

Take A Look At Yourself, And

Then Make A Change

(Take A Look At Yourself, And

Then Make A Change)

(Na Na Na, Na Na Na, Na Na,

Na Nah)



I've Been A Victim Of A Selfish

Kind Of Love

It's Time That I Realize

That There Are Some With No

Home, Not A Nickel To Loan

Could It Be Really Me,

Pretending That They're Not

Alone?



A Willow Deeply Scarred,

Somebody's Broken Heart

And A Washed-Out Dream

(Washed-Out Dream)

They Follow The Pattern Of

The Wind, Ya' See

Cause They Got No Place

To Be

That's Why I'm Starting With

Me

(Starting With Me!)



I'm Starting With The Man In

The Mirror

(Ooh!)

I'm Asking Him To Change

His Ways

(Ooh!)

And No Message Could Have

Been Any Clearer

If You Wanna Make The World

A Better Place

(If You Wanna Make The

World A Better Place)

Take A Look At Yourself And

Then Make A Change

(Take A Look At Yourself And

Then Make A Change)

...


















---

Nu ska jag bidra med mitt lilla strå, källsortera mjölkförpackningar.

---

Ps. Såg Bob Hansson på teve igår. Vilken goding! Hade jag inte redan varit gift, hade jag friat till honom :-)

Joggblogg del 10

Nej, jag kunde inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att ge mig ut på min lilla löparrunda. Jag har inte sprungit på två och en halv vecka och det började krypa i kroppen på mig.

Det gick sådär, om jag jämför med hur det gick på Vårruset. Det gick bra om jag tänker på att jag fortfarande hostar. Och på att jag drack vin igår. Just det, så blev det, det kanske var en prebröllopsdepp eller bara en vanlig hormonkarusell. (Blir allt värre när man drar mot 50?)

Men det var gott med vinet. Jag satt i soffan, löste korsord och lyssnade på familjens soulplattesamling. Ibland skuttade jag runt på golvet och dansade till Aretha Franklins "Respect", "I never loved a man the way I loved you" (vill man inte gråta, ska man inte lyssna på den) eller på på Wilson Picketts ganska tramsiga "Sugar, sugar". Eller modernare Erykah Badu.
Osv.

På högsta volym och med hörlurarna på, så sedan kände jag mig alldeles mörbultad i hjärnan. Åttaåringen tittade på mig med stora ögon och tyckte nog jag var ganska knasig.

Nu mår jag bättre, både i själen och i kroppen.