Steg

Häromdagen fick jag äntligen tummen ur och bytte batteri i min stegräknare. Det var nog ett år sedan jag senast använde den och även om jag köpte ett nytt batteri för länge sedan, sådär några dagar efter det gamla tog slut, är det en liten uppgift som aldrig blev av att utföra. Jag skulle nog kunna få ihop en lista värdig en av landets tjockare telefonkataloger (de som fortfarande finns i pappersform) över uppgifter som aldrig blir av.

Dagen innan hade jag anmält mig till en tränings- och viktminskningsgrupp och fått en stegräknare där. Det är skillnad på stegräknare och stegräknare. Min gamla, röda, visade i lördags på över 15 000 steg. Den nya beiga (såklart är den beige) visade på drygt 9 000 steg. Den beiga är mer känslig, den ska vara i ett visst läge för att räkna stegen, men en differens på 6 000 steg är inte acceptabelt.

Jag fortsatte i söndags. Då var skillnaden mindre, 13 500 steg med den röda och 11 600 enligt den beiga.

Igår hände något jag inte förväntat mig. Jag hade hunnit få ihop 1 000 steg med den röda medan den beiga fortfarande stod på noll. NOLL. Det var då själva ...

...man kan inte röra sig i vårt hus, gå ut i köket till exempel, eller ta sig till ladugården och släppa ut fåren utan att gå. Noll steg är en omöjlighet.

Jag bestämde mig för att strunta i det och hädanefter bara använda den röda. Den visar ju dessutom hur långt jag gått, hur många steg jag tagit som räknas som "aerobics-steg" och så vidare. Men jag hade båda i höger jeansficka. Jag kollade stegräknarna igen strax före middag. Då hade den beiga plötsligt börjat spurta lite och ta in på den röda. Där det förut var 1 000 stegs skillnad var det alltså bara 600 stegs skillnad. Okej.

Jag kanske ska köra med båda i alla fall, tänkte jag. Ett bra beslut visade det sig. Den beiga kom ikapp och förbi den röda. Vid läggdags visade den röda 13 668 steg, den beiga 13 848 steg.

Vilket jag antecknat i min lilla bok som jag ska visa i morgon på första hälsosamtalet? Resultatet från den beiga. Naturligtvis.

Så gör väl alla?

BMI-räknande

Rapport har visat ett par inslag om fetmaoperationer i landet, hur olika det kan vara i olika landsting. Somliga anser att människor med ett bmi över 35 är berättigade till en operation, i andra landsting ska man ha ett bmi på över 41.
Missförstå mig rätt, det är fantastiskt att möjligheten finns. Jag är verkligen inte ute efter att slå på de trinda, jag har varit där själv med ett bmi på 31-32, vilket räknas som fetma. Men jag undrar, varför satsar man inte ännu mer på förebyggande vård? Alla vet att man inte ska äta mer än man gör av med och att motion är bra. Men att veta det i hjärnan är inte detsamma som att veta det i hjärtat.
Redan i skolan kan man se vilka barn (och familjer) som behöver stöd. Är det inte där man ska gå in, innan barnen/ungdomarna har drabbats av diverse följdsjukdomar?
Det blir lite som att gå över ån efter vatten. Eller nåt.

Joggblogg del 12 - och fästingångest

Drog på mig springkläder redan efter frukost, men här sitter jag fortfarande och har inte kommit iväg än. Skulle ju bara fakturera A, kolla en leverantörsfaktura gällande B, fakturera B, ta emot elektrikern, göra julilönerna (!), dra fram underlag för fakturering av C ...

Redan snart ett på dan och jag har inte fikat, ätit lunch eller nåt. Och om jag äter lunch nu, kommer jag inte orka springa förrän sent i eftermiddag - och då är det för varmt.

Lånade åttaåringens för små simglasögon igår och tog några längder frisim. Puh, det var länge sedan, hjärtat slog hårt. Noga räknat är det 35 år sedan, om inte mer ändå, som jag simmade "riktigt".

Har lite ågren över åttaåringen. Hon visade mig ett litet, litet märke i ena ögonvrån i morse. Där hade det suttit en "spindel" igår, men hon hade tagit bort den själv nästan genast. Mmm, visst måste det ha varit en fästing. Vi är alla vaccinerade mot TBE, men borreliafaran finns fortfarande. Nu är det stenkoll som gäller. Det får inte hända henne något.

Joggblogg del 11

Jag frågade åttaåringen om hon ville cykla till fritids.
- Nja, jag vill helst åka bil, jag är så trött, sa hon.
- Men om du cyklar, kan jag springa fram och tillbaka till skolan.
- Okej, då cyklar jag.

Sagt och gjort, jag drog på mig träningskläder och jogginskor, åttaåringen klädde på sig jeans och t-shirt (dagen till ära en ren!). Så drog vi iväg.

Det var för tidigt efter frukosten, upptäckte jag snart. Puh, vad tungt. Och med åttaåringens ryggsäck på ryggen dessutom (hon har ingen pakethållare på sin cykel). Men det gick!

Kanske gör jag om det.

På torsdag.

Joggblogg del 10

Nej, jag kunde inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att ge mig ut på min lilla löparrunda. Jag har inte sprungit på två och en halv vecka och det började krypa i kroppen på mig.

Det gick sådär, om jag jämför med hur det gick på Vårruset. Det gick bra om jag tänker på att jag fortfarande hostar. Och på att jag drack vin igår. Just det, så blev det, det kanske var en prebröllopsdepp eller bara en vanlig hormonkarusell. (Blir allt värre när man drar mot 50?)

Men det var gott med vinet. Jag satt i soffan, löste korsord och lyssnade på familjens soulplattesamling. Ibland skuttade jag runt på golvet och dansade till Aretha Franklins "Respect", "I never loved a man the way I loved you" (vill man inte gråta, ska man inte lyssna på den) eller på på Wilson Picketts ganska tramsiga "Sugar, sugar". Eller modernare Erykah Badu.
Osv.

På högsta volym och med hörlurarna på, så sedan kände jag mig alldeles mörbultad i hjärnan. Åttaåringen tittade på mig med stora ögon och tyckte nog jag var ganska knasig.

Nu mår jag bättre, både i själen och i kroppen.

Joggblogg del 9

På plats för vårens stora begivenhet, Vårruset! Tusentals kvinnor i alla åldrar, former och storlekar möttes för att tävla, springa, jogga, lunka eller strosa fem kilometer.

Jag träffade mitt gäng, vad roligt att få träffa dem igen! Två av vårrusarna har jag inte sett sedan förra vårruset, de tre andra har jag förmånen att få träffa lite oftare.
Som grädde på moset träffade jag på en bekant hemifrån.

Det pirrade i benen, vi ville alla ge oss iväg. Så gick starten för grupp 4 (jogga). Jag tappade kontakten med tre av de andra, B, C, M, men hittade en bra medjoggare jag kunde hänga på. Det visade sig att hon och jag höll samma takt och hade samma steglängd, så det var lätt.
Men efter en kilometer fick jag håll, så då tog jag det lugnare och började gå.
Så sprang jag lite till, gick, sprang, gick, drack vatten, sprang, gick ...

När det var en kilometer kvar, kom en i gänget, C, i kapp mig. ?!? Jag trodde hon var långt före mig och blev väldigt förvånad. Hon sprang vidare. Jag gick en liten bit till. Så närmade jag mig avslutningen och då tyckte jag att jag minsann skulle springa hela vägen in i mål.
Vad lätt det gick! Jag orkade t o m spurta lite.

Precis över mållinjen såg jag C igen. Vi kom i mål samtidigt. Hon sprang mer än jag, men jag sprang lite fortare, så vi fick samma tid till slut, ca 35 minuter. Det var vi båda nöjda med.

Vi gick tillsammans bort till E, som troget hade suttit och vaktat våra jackor. Efter en liten stund kom B och M och efter ytterligare några minuter kom A.

Det var inte helt fel med lite picknick på gräset efteråt.

Femte september är det dags för Tjejmilen. Vi ses där, hörrni!

Joggblogg del 8

I kväll gäller det! Ska jag springa eller gå i Vårruset? Jag vill springa, men jag hostar faktiskt en del.
Jag får känna efter och bestämma mig på plats. Näst sista eller sista startgrupp?

Rapport kommer.

Joggblogg del 7

Fast jag var tung och seg i kroppen i går morse (hm, undrar vad vi har i vårt brunnsvatten egentligen) gav jag mig ut med löparskorna på. Jag tänkte att jag åtminstone orkar springa liiiiite. Jag tog små små steg nerför ekbacken, fortsatte ut på stigen, fram till det leriga och faktiskt ganska branta motlutet och sprang lite till! Det där motlutet har jag inte orkat med förut. Milde tid, nu pinnade jag på uppför hela!

Den lilla framgången gav mig massor med energi, så jag fortsatte och fortsatte och fortsatte. När jag kom fram till skogen behövde jag sträcka ut vadmusklerna lite, men så fort jag var mjuk igen, sprang jag igen. Genom hela skogspartiet, fram till vägen, nerför den en bit. Stanna, pusta en smula. Gå tillbaka några meter (okej då, det blev nog hundra meter) och så lite fart igen. Fram till byn, förbi den lokala grönsaksodlaren, uppför deras backe och så gå lite. Runt en sommarstuga och så på löpningen igen. Över åkrarna, nästan ända fram till lille farbrorns torp, gå den lilla stigen (många hundar rastas där, förutom att slånbärsbuskarna kan vara stygga om man trampar lite snett, man vill ta det lugnt där). Så uppför vår uppfart.

Jag har aldrig någonsin sprungit så bra. Aldrig!

Situps, armhävningar, ordentlig stretch på gräsmattan efteråt. Så kom maken som en räddande ängel med både kaffe och iskall tranbärsjuice till mig.

Det bådar gott inför Vårruset på onsdag. Bara jag inte blir plaskförkyld innan, det river lite i halsen och surrar i skallen. Jag håller tummarna.

Joggblogg, del 4

Har ont i ena knät (det är ömt i menisken), funderar på om jag ska springa idag eller inte. Längtar, men det är kanske inte så vettigt. Eller, jag vet. Jag kan springa liiiiite och så gå meeeeeer och avsluta på träningscykeln.

Jag behöver min endorfinkick.

Joggblogg del 3

Inte för att jag har joggat mer än sex gånger, kanske sju, sedan jag bestämde mig för att principer är till för att bytas ut då och då, men nu börjar jag faktiskt tänka på mig själv som en löpare. Just det, löpare, ungefär som Anders Gärderud eller Malin Ewerlöf. Nu orkar jag förstås inte löpa längre än X hundra meter åt gången, men i alla fall.

Jag är inte en lufsare. Jag är inte en joggare. Jag är en löpare!

Knepigheter

Visst är det knepigt att någon inte kan hålla sig från att påpeka, för tusende gången, att man borde börja tänka på vikten. Säkert i all välmening, visst, men det blir till slut gnat.
Visst är det knepigt när samma person trugar på en lite choklad och marsipankycklingar, för att det ju är påsk, och då kan man unna sig lite.
Visst är det knepigt när återigen samma person säger sådant som att "ska du verkligen ut igen på en promenad, du gick ju långt igår?" Eller "nu är det fika, jag har bakat sockerkakan själv, ta nu en bit".

Nej, jag åt ingen choklad och absolut inga marsipankycklingar, men jag tog en liten, liten hörna av en skiva sockerkaka på påskdagen. Jag har lyckats hålla sötsuget borta i flera veckor nu och har ingen lust att plötsligt trigga igång det.

---

Visst är det knepigt att ha ont i ena benet, av en klämd ischiasnerv, i ett par år och inte bli av med det. En smärta som till viss del går bort under träning, eller t o m genom att bara röra på sig hemma. Denna smärta tonar nu långsamt bort genom världens enklaste åtgärd. En massör jag träffade för ett par veckor sedan, tipsade om en särskilt stretchövning, så enkel att jag kan göra den tio gånger om dagen, om jag vill. Och det vill jag, och det gör jag.

Man sitter rak i ryggen på en vanlig stol med det friska benet/foten på golvet, i 90 gr vinkel. Så lyfter man upp det onda benet och har foten på knät, trycker ner det onda benet så det kommer i våg. Då dras en sätesmuskel ut, spänner av och ischiasnerven får lite mer utrymme. Just denna muskel har jag inte lyckats komma åt med någon annan stretching och tro mig, jag är supernoga med stretchingen jämt. Använder jag t ex crosstrainern i en halvtimme, lägger jag säkert en kvart på stretching.
Första gångerna jag gjorde den här lilla övningen fick jag ner det onda benet i kanske 45 gr vinkel, nu är jag snart nere med det i våg! Jag känner mig mjukare i hela kroppen.

Visst vaknar jag fortfarande en del nätter av att jag har ont, men för det mesta kan jag ändå somna om. Jösses, jag får sova! Vilken skillnad det gör för hela välbefinnandet.

Knepigt att inga instruktörer, allmänläkare, naprapater m fl har visat denna övning.

---

Visst är det knepigt att jag efter snart ett års tablettknaprande ännu inte fått ner blodtrycket. Om ett par veckor är det dags igen för nytt dygnstest av blodtrycket.

Jodå, det går!

Igår gjorde jag något jag funderat på ett tag, och mentalt börjat förbereda mig på. Fast liiiite för spontant kanske det ändå var.

Jag gick ut med hunden, iklädd fleecejacka, regnställ och gummistövlar. Här är så geggigt även på vägarna, så för att slippa byta jeans hela tiden, får man allt ha någon typ av överdragsbyxor på sig. Annars stänker smörjan högt upp på låren.

På stigen mellan åkrarna var det helt översvämmat. Jag gick med korta försiktiga steg för att inte fara omkull i den iskalla vattenströmmen. Så kom jag uppför en liten slänt och där var det ju torrare, men det var mycket snö kvar, och lite is.

In i skogen. Hoppsan, där den lilla skogsvägen, under snöfri tid som hämtad ur en illustration av John Bauer, för bara någon vecka sedan gick att gå på, där var det nu iskana. In mellan tallar och granar för att hålla balansen.

Men så kom jag fram till byvägen. Ingen is, ingen snö, bara lite hårdare gegga. Ingen i närheten. Jag passade på. Jag tog ut på stegen, jag gick snabbare och snabbare och så ... sprang jag!

Jag sprang ett par hundra meter, vände för att få lite mer tid på mig innan jag skulle komma in i själva byn, för vad ska grannarna säga när de ser en rultig tant skumpa fram iklädd storstövlar och regnställ?

Jag sprang tillbaka den lilla biten. Då såg jag en bit bort en annan hundluftare komma nerifrån sjön. Nja, jag vill ju som sagt inte bjuda på mig själv så mycket. Jag stannade. Jag var inte ens andfådd! Vinterns alla halvtimmar och trekvartar på cykeln och i crosstrainern har inte varit bortkastade.
Endorfinerna hoppade i mig, åh, vad härligt! Det här vill jag göra om!

Jag gick med glada steg genom byn, det hördes hammarslag från växthusen, någons tupp gol, annars var det tyst. Jag rundade sommarstugan som ser lite malplacerad ut och in på traktorvägen mellan en grannes åker och en annan grannes åker. Jag kikade mig omkring för att se om den andra hundluftaren fanns i synhåll. Långt bort såg jag henne/honom.

Jag tog chansen igen och sprang. Nu var det lite trögare, traktorvägen var lite mjukare och blötare, så stövlarna sögs fast lite i leran.
Med tanke på att jag inte joggat av princip på kanske femton-tjugo år, tyckte jag att jag ändå gjort succé. Jag hade vågat!

Och fler gånger ska det bli. Jag köpte ju joggingskor redan för en dryg månad sedan.

---

På kvällen satte jag mig på träningscykeln för en lugn halvtimme. Jag vill inte kalla det för träning, mer som ett slags uppmjukning - och några stackars kalorier brände jag nog ändå.

Allt gott!

Rosa Dannebrogen

Så ser jag ut. Ganska skär med vita områden efter bikinin. Herregud, jag har inte haft bikini på mig på flera år, det har varit hela baddräkter länge nu. Kanske, kanske har de dolt något av mitt överflöd. Har jag trott i alla fall.

I söndags begick jag badpremiär och det skulle firas med en bikini som dykt upp i flytten (annat har minsann dykt ner, t ex är fjärrkontrollerna till teven fortfarande borta).

Eftersom det bara var maken och lillungen närvarande, förutom jag själv, och de redan vet hur jag ser ut, vågade jag gå ner till poolen så där bar.

Vifta lite med tårna i vattnet först och så, ett spetsigt dyk ner. Underbart! Liiiiiite svalt först, sedan bara skönt (det var nog 22 gr, inte särskilt kallt. Vet inte hur det gick till, men jag har genomgått ett slags metamorfos och ungdomens oförskräckta havsdopp i 15 gr tänker jag nu på med en rysning).

Nu skulle här simmas och trimmas bort någon valk. Först tio längder, en kort paus, sedan tio längder till. Alltså sammanlagt 240 m, fast med alla vändningar blev det väl runt 200 m effektiv simning.

Efteråt kände jag i armar och axlar att det var längesedan jag simmade. Jag blev påmind om muskler jag alldeles glömt bort. T ex det där mjuka bakpå överarmarna, änglavingarna som en del kallar dem.

På måndagen uträttade jag ärenden, då blev det inget dopp. Men igår, då ni, då simmade jag som om jag knappt gjort något annat. Först tjugo längder, sedan en kort paus, så tio till. Efter en stund i sol och under parasoll, blev det tio längder till. Sedan var jag nöjd.

Jag har nu ambitionen att simma minst trettio längder varje dag (om det inte regnar, visserligen kan man simma även då, men vi täcker över poolen, det blir för mycket vatten i den annars).

Skulle jag vilja använda några andra muskler, kan jag ju promenera ner till sjön, det blir fyrtio minuter fram och tillbaka. Men några långsimningar i sjön vill jag inte ge mig på, fjärden är ett populärt ställe för vattenskidåkare och andra (fart)dårar.

Lite på skoj utmanade jag de stora barnen om att de ska simma minst tio längder varje dag. Det är högst frivilligt, de tävlar inte mot varandra eller mig, de vinner inga fördelar. Annat än att de får använda ett par bortglömda muskler.

T o m mellanungen, som tränar och tävlar i gymnastik, kände av de tio längderna. Jag puffar med att på fredag kommer hon hur lätt som helst klara det dubbla.

Synd att det inte finns någon simhall någorlunda i närheten. Synd att det är så nojigt att gå till en simhall.
För visst är det bra motion!