Klädinköp eller nu får jag sona för mitt godisätande

Tänk att det alltid ska vara så ångestfyllt att handla kläder. Särskilt så här års, när man inte längre kan dölja de där extra kilona från julhelgen (oj) eller påsken (ojoj) under tjocka tröjor. Det är den där tiden då man slutar vara lönnfet och bara är fet.
Jag har lätt för att gå ner i vikt, men det är hur svårt som helst att stanna där. Snart hamnar jag igen i "dethärvilljagunnamig-träsket". Och vips har jag lagt på mig de där kilona som jag tappade för två år sedan under en sträng itrim-diet.
Jag tror att det enda som gäller för mig är nolltolerans på godis och nötter. Krafs som chips, salta pinnar och popcorn äter jag inte, eller jo, chips ibland. Kakor köper jag inte hem, jag bakar bullar bara när det är födelsedag och vi får gäster. För övrigt är det inte fem-tio bullar per år som är felet, det är skafferiförrådet av choklad, bilar, vingummi osv.

I sommar ska min bror gifta (om) sig. Nog sjutton ska jag väl få bort åtminstone några kilon till dess, för jag vill då rakt inte vara brudgummens lunsiga, klumpiga syster. Nu gäller det bara att jag hittar en klänning som duger. Svart eller vitt går naturligtvis bort, liksom ärmlöst, liksom bomull, liksom  hög linning (= avskuren direkt under bysten), liksom för vid kjol, liksom en massa annat. Jag är visserligen över 50, men vill inte se ut som en tant för det. Inte heller som en 50-plussare som försöker se ut som en 30-åring.

Mission impossible? Rädd för det.

Jag gillar de flesta färger, till exempel rött, mörkrosa, turkos, vissa blå färger. Gult och orange är fint, men inte som klädfärg på mig, jag är för blek.

Kanske får jag kontakta en personal shopper som kan hjälpa mig att hitta något. Vad kan det kosta, tro?


(Om nu någon till äventyrs får hicka av rött på bröllop, någon som har gått på den där myten om att rött betyder att man haft ihop det med brudgummen, kan jag lugna den personen att det är just en myt. Bara tanken att damerna skulle annonsera sitt tidigare sexliv genom valet av klädfärg ... hahahaha. Tror ni på den där om råttan i pizzan också?)

Så här känner jag mig nu.

 

Prosit

Och som jag nyser och kladdar. Det är rent märkvärdigt hur röd man kan bli om näsan. En fördel att bli förkyld nu är att folk tror att det är bara vanlig pollenallergi, så de stirrar inte så mycket ändå.

Mycket papper går det åt.

Steg

Häromdagen fick jag äntligen tummen ur och bytte batteri i min stegräknare. Det var nog ett år sedan jag senast använde den och även om jag köpte ett nytt batteri för länge sedan, sådär några dagar efter det gamla tog slut, är det en liten uppgift som aldrig blev av att utföra. Jag skulle nog kunna få ihop en lista värdig en av landets tjockare telefonkataloger (de som fortfarande finns i pappersform) över uppgifter som aldrig blir av.

Dagen innan hade jag anmält mig till en tränings- och viktminskningsgrupp och fått en stegräknare där. Det är skillnad på stegräknare och stegräknare. Min gamla, röda, visade i lördags på över 15 000 steg. Den nya beiga (såklart är den beige) visade på drygt 9 000 steg. Den beiga är mer känslig, den ska vara i ett visst läge för att räkna stegen, men en differens på 6 000 steg är inte acceptabelt.

Jag fortsatte i söndags. Då var skillnaden mindre, 13 500 steg med den röda och 11 600 enligt den beiga.

Igår hände något jag inte förväntat mig. Jag hade hunnit få ihop 1 000 steg med den röda medan den beiga fortfarande stod på noll. NOLL. Det var då själva ...

...man kan inte röra sig i vårt hus, gå ut i köket till exempel, eller ta sig till ladugården och släppa ut fåren utan att gå. Noll steg är en omöjlighet.

Jag bestämde mig för att strunta i det och hädanefter bara använda den röda. Den visar ju dessutom hur långt jag gått, hur många steg jag tagit som räknas som "aerobics-steg" och så vidare. Men jag hade båda i höger jeansficka. Jag kollade stegräknarna igen strax före middag. Då hade den beiga plötsligt börjat spurta lite och ta in på den röda. Där det förut var 1 000 stegs skillnad var det alltså bara 600 stegs skillnad. Okej.

Jag kanske ska köra med båda i alla fall, tänkte jag. Ett bra beslut visade det sig. Den beiga kom ikapp och förbi den röda. Vid läggdags visade den röda 13 668 steg, den beiga 13 848 steg.

Vilket jag antecknat i min lilla bok som jag ska visa i morgon på första hälsosamtalet? Resultatet från den beiga. Naturligtvis.

Så gör väl alla?

Olycklig kärlek

Jag har letat efter en klänning ett bra tag. Jag har sällan klänning, eller ens kjol, på mig, men jag skulle vilja ha. När jag tittar på kläder i en butik, kan jag tycka att åh, den här klänningen är ju så fin, den ska jag prova. I provrummet ser jag hur miserabel jag ser ut. Ofta är klänningarna sydda i empirstil, dvs, med sömmar och band strax under bysten. Men när man som jag går omkring med F-kupa (sant, tyvärr) blir det alldeles groteskt. Det enda man ser är en enorm överkropp. Om bara avskärningen satt lite längre ner, då skulle det bli bättre.
Jag vill helst inte ha ärmlöst heller och klänningen ska gå till knäna, inte sluta en decimeter ovanför och definitivt inte halvvägs ner på vaden. Helst ska klänningen vara enfärgad, i en glad färg, men det kan gå med svart också. Däremot inte beige, då försvinner jag in i väggen, med F-kupa och änglavingar och allt.

För ett par veckor sedan köpte jag en linneklänning, beige, ärmlös (!). Den var så skön, satt perfekt, och jag tänkte att jag kunde ju pigga upp den med ett vackert halsband och balla skor. När maken fick se den, sa han bara:
- Tja, den duger väl här hemma.

Nästa dag lämnade jag tillbaka den.

I måndags köpte jag en ärtgrön linneklänning, med kort ärm och skärp. Den satt perfekt och jag skulle definitivt inte försvinna in i väggen. Men ärtgrönt? Nja, jag vill ju inte lysa som en stoppsignal heller.

Jag lämnade tillbaka den igår.

I stället köpte jag grillvantar.

---

Ps. Jag funderar på att låta sy upp en eller ett par klänningar, efter eget sinne. Och den/de blir nog svarta.