Olycklig kärlek

Jag har letat efter en klänning ett bra tag. Jag har sällan klänning, eller ens kjol, på mig, men jag skulle vilja ha. När jag tittar på kläder i en butik, kan jag tycka att åh, den här klänningen är ju så fin, den ska jag prova. I provrummet ser jag hur miserabel jag ser ut. Ofta är klänningarna sydda i empirstil, dvs, med sömmar och band strax under bysten. Men när man som jag går omkring med F-kupa (sant, tyvärr) blir det alldeles groteskt. Det enda man ser är en enorm överkropp. Om bara avskärningen satt lite längre ner, då skulle det bli bättre.
Jag vill helst inte ha ärmlöst heller och klänningen ska gå till knäna, inte sluta en decimeter ovanför och definitivt inte halvvägs ner på vaden. Helst ska klänningen vara enfärgad, i en glad färg, men det kan gå med svart också. Däremot inte beige, då försvinner jag in i väggen, med F-kupa och änglavingar och allt.

För ett par veckor sedan köpte jag en linneklänning, beige, ärmlös (!). Den var så skön, satt perfekt, och jag tänkte att jag kunde ju pigga upp den med ett vackert halsband och balla skor. När maken fick se den, sa han bara:
- Tja, den duger väl här hemma.

Nästa dag lämnade jag tillbaka den.

I måndags köpte jag en ärtgrön linneklänning, med kort ärm och skärp. Den satt perfekt och jag skulle definitivt inte försvinna in i väggen. Men ärtgrönt? Nja, jag vill ju inte lysa som en stoppsignal heller.

Jag lämnade tillbaka den igår.

I stället köpte jag grillvantar.

---

Ps. Jag funderar på att låta sy upp en eller ett par klänningar, efter eget sinne. Och den/de blir nog svarta.